Pojken med olikfärgade ögon

  Månen var så tunn att den knappt syntes på himlen och gränden var mörk, men det gjorde honom ingenting, han såg alldeles utmärkt i mörker.
 Videll rörde sig till fots längst de vindlande labyrintlika gatorna, där tomma stånd och stängda gatumatställen trängdes om platsen. Över gatan hängde elledningar som var dragna kors och tvärs mellan husen.
Han befann sig i Rocinha, Rios största favela. Säkert svängde han in i en gränd över vilken det hängde gula lyktor och svart-gul-randiga band i långa rader.
Nu var han framme. Det var ett smalt betonghus med en limefärgad dörr.
  Videll såg på klockan och konstaterade att han trots allt var snabbt på plats. Bara några timmar tidigare hade han befunnit sig på en viktig affärsmiddag på andra sidan jorden, men han hoppades att det skulle visa sig vara värt besväret. Enligt hans kontakter kunde det här vara särskilt intressant fall.
  För att gå in med ett öppet sinne tömde han huvudet på tankar. Vad han än skulle få se därinne ville han göra det utan förutfattade meningar. Reflexmässigt rättade Videll till sin fluga och sköt upp de runda glasögonen längre upp på näsan innan han knackade på den limefärgade trädörren.
  En civilklädd soldat med buskiga ögonbryn och utstående öron öppnade. Han såg ut att vara i trettioårsåldern och var av normallängd, men ändå betydligt längre än Videll själv.
”Sir”, sade han med illa dold förvåning och bugade djup.
Videll nickade artigt tillbaka och steg in.
  Det luktade ovädrat, matos och gammal vitlök i den lilla lägenheten som inte var mer än ett enda rum.
En ung kvinna med svallande mörka lockar låg död, antagligen strypt, på en smutsig madrass på golvet. Hennes hals hade stora blåmärken och ögonen mörka ringar runt sig.
I rummets kokvrå låg en annan livlös kropp, en man, med huvudet lutat mot kökets gasspis. Det såg ut som att hans ansikte hade slagits in så hårt att det buktade inåt och slemmiga bitar av det låg i blodpölen under.
Det som framför allt fångade hans uppmärksamhet var ett gulnat brev uppsatt med magneter på kylskåpet. Utan att behöva läsa visste han precis vad det stod i det, det var nämligen han som hade skrivit det.

Ärade vän!
Då De levandes bok fortfarande är försvunnen kan vi inte bekräfta något, men sannolikhetsmaskiner, orakel och framtidsavlyssningar pekar alla på att det två nu ska födas.
Ni vet hur ni ska känna igen dem.
Den som får ett sådant barn måste hålla det hemligt och genast sända bud till oss.
Väl mött! /Det jordiska rådet


  Meddelandet hade gått ut till tusentals personer världen över flera år tidigare. De flesta fick det till sina telefoner och var då tvungna att göra både en ögon- och fingeravtrycksskanning innan de kunde läsa, men vissa föredrog fortfarande post, eller också hade de inte något telefonnummer registrerat på sig. Breven var då väl förslutna och skrivet med ett bläck som bara gick att läsas av adressaten.
Allt det var försiktighetsåtgärder han själv hade vidtagit för att inte obehöriga skulle få den informationen. Videll fann det helt klart vara av intresse att det här brevet hade sparats så länge.
  Längst bort i det lilla rummet, på en pall gjord av en apelsinlåda, satt en mager pojke i sexårsåldern och tittade med tom blick ut genom det smutsiga fönstret på den svarta natten.
”Du borde ha tagit med honom ut härifrån,” sade Videll till soldaten.
”Han vägrade sir.”
Videll såg länge på mannen, sedan frågade han. ”Har du någon aning om händelseförloppet?”
”Nej Sir, han har inte sagt ett ord sedan jag kom hit”.
Videll suckade, gick fram till pojken och slog sig ner på knä bredvid honom.
”Hej du.”
Pojken rörde inte en min.
”Jag heter Videll. Jag är här för att...”
För ett ögonblick kom han av sig och blev förvirrad. Varför är jag egentligen här? Kanske borde jag bara ge mig av genast och låta pojken vara ifred? Han kände hur hans medvetande gled iväg, men så andades han djupt och lyckades återta fokuset och kontrollen över sig själv.
”Var det du som gjorde det där?” frågade han pojken.
Videll var både förvånad och imponerad men gjorde sitt bästa för att dölja det. Det fanns inte många som kunde få honom ur spel och aldrig hade han känt en sådan kraft från ett barn, och ett människobarn dessutom.
”O Quê?” Pojken vände på huvudet och såg på honom för första gången. Hans ögon var olikfärgade, ett isblått och ett brunt. Blicken var kall men leendet hånfullt.
”O Quê?” Upprepade han uppkäftigt och det var tydligt att det betydde vad ska du göra åt saken? och inte vad menar du?.
Videll såg från den strypta kvinnan till mannen med det inslagna ansiktet till den sexåriga pojken.
”Ja, som du märker så fungerar det i alla fall inte på mig”, sade han sakligt.
En plötslig osäkerhet flackade till i barnets ögon. Videll bestämde sig för att smida medan järnet var varmt.
”I stället för att hålla på och tramsa så där så vill jag att du lyssnar på mig” sade han allvarligt. ”Det här hemska som hände var inte ditt fel. Jag vill att du ska veta att jag vet det.”
Det var som om pojkens ögon stängdes av, han såg med tom blick rakt framför sig, som om inget längre angick honom.
”Jag är en medlem av det jordiska rådet, vet du vad det är?”
Pojken rörde inte en min.
”Vi hjälper sådana som du.”
”Ska du döda mig?” Frågade pojken.
”Nej”, sade Videll. ”Det betyder att du är speciell. Jag vill ta dig till en plats där du kan lära dig att kontrollera det.”
”Fängelse?”
”Nej”. Videll skakade på huvudet. ”Det är en bra plats.”
Pojken såg kylig på honom.
”Jag klarar mig bra själv.”
”Ja jag ser det.” Videll såg dröjande ut över rummet. ”Men jag måste ändå få insistera på att du kommer med mig.”
”No.”
Videll undertryckte impulsen att le. ”Det är en sak som du måste veta om mig”, sade han. ”Jag får alltid som jag vill, och nu vill jag att du ska följa med mig härifrån.”
De såg varandra in ögonen en lång stund. Det var en viljornas kamp, men den var redan avgjord på förhand. Till slut vek pojken undan med blicken och nickade resignerat.
Videll log hjärtligt och blottade sina skarpslipade hörntänder.
”Duktig pojke”, sade han och lyfte upp barnet i sin famn. ”Duktig pojke.”