Magins grunder

Nästa morgon fick de allt förklarat för sig av doktor Vem och en välklädd alv vid namn Eldar Sirman. Eldar var medelålders med ett silverljust hår som hängde ner över axlarna och han var iklädd en oklanderlig blyertsgrå kostym med vackra sömnadsdetaljer och utsökta manschettknappar. Doktor Vems frisyr för dagen var en bob med halva håret vitt och den andra halvan grå.
I mitten av människornas stugområde var en matplats med långa bord och bänkar. Där satt Misty
och åt frukost tillsammans med Grad och alla andra människor som studerade i templet.
Doktor vem och mäster Sirman berättade att allt de varit med om hade varit en test, en dröm som handledarna iscensatt. De två pojkar som gått ut i vattnet och attackerats av kraken fanns inte ens på riktigt.
Misty bet stora tuggor av de friterade brödstickorna, men ignorerade den oaptitliga gröten.
Doktor Vem harklade sig.
”Dagens schema ser ut på följande sätt: alla som gjorde testet i går stannar kvar här för individuella handledningssamtal. För resten av er finns många alternativ att välja på. Bland annat så vet jag att Tihi har en mycket uppskattad workshop om glädje på ängen och att Baron von Blogomir har poesiverkstad, vilket jag för övrigt rekommenderar till dem som uppskattar kladdiga splatterfilmer.” Hon log illmarigt. Nästan alla reste sig från borden. Då bara de nyanlända var kvar och det åter blev tyst och lugnt så tog dr Vem till orda på nytt:
”Ni kanske tycker att drömmen var ett elakt spratt, men testet görs för att vi ska se vilka personligheter ni har, vilka roller var och en av er tar i en grupp, hur långt ni har kommit med era krafter och hur ni alla reagerar under en krissituation”, förklarade hon. ”Det är helt enkelt för ert eget bästa.”
”Och jag måste tillägga att ni som grupp skötte er alldeles utmärkt,” sade Eldar. Han granskade ett protokoll och svepte med blicken över klassen. Log välvilligt då hans blick föll på Pooja och Angie men då han fick syn på Misty gjorde han en förvånad min och såg hastigt bort. Ingen utom Misty själv verkade lägga märke till det. Dr Vem fortsatte:
”Alla reagerade i drömmen som ni hade gjort i verkligheten. Vi kan på det sättet få se er hantera en sådan situation utan att ni utsätts för fysisk fara. Nu under dagen kommer vi att diskutera hur ni presterade och vad vi tycker att ni borde jobba mer med för att utvecklas ultimat. Listan på vilken tid ni ska komma sitter på på anslagstavlan. Vi håller i stugan där borta. Vi skulle vilja börja med att prata med Pooja.”
De andra runt bordet applåderade lite och Pooja rodnade över den positiva uppmärksamheten.
”För er andra så rekommenderar jag att ni gör er hemmastadda och packar upp under tiden ni väntar. Gör er boplats till ert eget tempel, ni kommer att spendera mycket tid med att praktisera övningar där så se till att de inger både lugn inspiration.” sade Dr Vem. Sedan gick hon och Eldar sin väg med Pooja.
Misty, Angie och Celena gick tillbaka till sin stuga efter att först ha tittat noggrant på lappen med tider. Misty hade det absolut sista samtalet.
Inte fören nu på morgonen hade hon och Angie upptäckt att det på golvet i deras rum stod ett terrarium som var boplats åt Celenas familjaris, en stor, hårig tarantella vid namn Ella. Angie stirrade på spindeln där den satt helt still i sin glasbur, hon var alldeles vit i ansiktet och gick långa vägar runt terrariet. Misty tyckte att den var cool, så länge den bara stannade där inne så.
Hon satte sig på en av sängarna och tog fram sin väska. Celena Angie och Misty spenderade den närmsta timmen med att vika in kläder i skåpen och inreda sin lilla stugan med saker de hade med sig hemifrån. Det visade sig att både Celena och Angie hade nästan hela sina rum i väskorna. De hänge upp gardiner för fönstren och lade ut mattor på golvet. Celena fyllde väggen ovanför sin säng med affischer på X-men, Batman, Sin City och en massa indieband som ingen hade hört talas om. Angie tog fram en stereo och satte på en skiva med avslappnande regnskogsmusik och gjorde i ordning en hörna med rökelsehållare, yogamattor och kuddar. Celena lade dit sin spikmatta. Hela tiden medan de packade upp så pratade de ivrigt om vad de hade för förväntningar på vad de skulle få lära sig och hur handledningssamtalen skulle gå.
”Jag vill bli undervisad av Professor Andersen”, sade Celena drömskt en stund senare då de nöjda betraktade sitt verk. ”Ni vet uppfinnaren.”
”Jag vill lära mig mer om vattenmagi medan jag är här. Hoppas det är en bra lärare.”
”Så du är vattenmagiker?” Undrade Misty.
”Javisst! Och du själv då, har du klurat ut vilket ditt element är?”
”Eld”, svarade Misty stolt. ”Du då Celena, vet du vilket som är ditt element?
”Inte ännu, vi får väl se vad de säger nu under samtalet.”
”Ja usch påminn mig inte,” sade Angie och rös ofrivilligt till. ”Jag är jättenervös för det där.”
”Jag vet!” sade Misty. ”Tänk om de ba: Du är för dålig för att vara här, du får åka hem!”
”Nej men det tror jag inte kan inte hända” lugnade Angie henne, men såg själv lite blek ut.
”Vilka tycker ni är snygga här då?” Undrade Celena plötsligt.
Angie rodnade lite, men sade inget.
”Tja de där Miguel och Haydes kanske”, sade Misty efter en stund. ”Fast de verkar ganska dryga.”
”Och Grad är charmig, jag tror han gillar dig Misty” Sade Celena.
”Nehe? Det gör han väl inte!” Protesterade hon.
Celena och Angie såg menande på varandra:
”Nehe nej...”
”Äh”, sade Misty buttert. ”Vilka tycker ni är snyggast då?”
Angie mumlade något om att hon inte visste riktigt och såg ner i golvet. Men det Celena vad hon tyckte:
”Vi tre så klart!” sade hon och blinkade glatt.
När de var klara med att packa upp, var det Celenas tur att ha handledningssamtal. Medan hon var borta tog Angie och Misty ut två stolar och satt utanför huset i solen .Angie berättade att hon bodde på Samos i Grekland i en liten stad som var fulla av liv och rörelse under turistsäsongen, men som på vintern var nästan folktom. Varje morgon efter det turisterna hade gett sig av så gick hon ner till stranden och badade i havet med några delfiner som var hennes vänner. I bland simmade hon flera mil ut med dem, och de lät henne hålla i deras fenor och åka snålskjuts med dem.
”De är så otroligt trevliga delfiner. Jag saknar dem redan. En dag så skulle jag vilja träffa en blåval. Delfinerna säger att de är de visaste varelserna i havet, och kanske på hela jorden.”
”Kan du prata med delfiner?” Frågade Misty.
Angie såg förvånat på henne. ”Ja visst, i alla fall när jag har de här på mig.” Hon petade lite på sina örhängen.
”Gör de här så att man kan förstå djur också?” Undrade Misty och fingrade lite på sina egna örhängen, de hon fått i present av Miranda.
Angie skrattade. ”Delfiner är inte djur Misty, de är magiker.”
”Hm, det hade jag ingen aning om.”
Just då kom Grad gående. Han var precis klar med sitt handledningssamtal. Angie hämtade ut en stol till honom och frågade medan hon kånkade:
”Så hur var det då?”
”Det var inte så farligt. Jag tror att det gick ganska bra. Jag fick beröm för att jag tog initiativ och kunde hålla mig lugn och så sådär. Jag ska gå på Frems Duberins lektioner om bruks- och läkeväxter och så kommer Josmael Cazian att handleda mig i Jordmagi.
”Det är ju asbra ju!” Sade Misty.
”Är Josmael Cazian jordmagiker?” Undrade Angie.
”Nja, han är visst expert på elementmagi i allmänhet Han kommer att handleda oss alla i det i början, om jag förstod det rätt”, svarade Grad.
Efter en stund så kom Celena tillbaka och då var det Angies tur att gå. Celena bytte om till bikini, och medan hon solade så berättade hon om sitt möte:
”Jag fick beröm för att jag tog hand om och lugnade ner de som var ledsna och för att jag försökte hitta något sätt att klara av kraken.” Sade hon. ”Jag har bett om att få bli lärling hos Andor Andersen. Jag tror att det är det som jag vill göra sedan när jag blir stor. Min pappa säljer magiska föremål i sin antikaffär, och jag har alltid undrat hur det går till när de görs.” Hennes ögon brann av iver.
”Jag skulle vilja ha en gård någonstans”, sade Grad drömmande. ”Fast inte en vingård som farsan, jag vill ha en självförsörjande gård, med allt möjligt och bara äta det som jag har odlat själv.”
Misty var tyst. Hon hade ingen aning om vad hon ville göra när hon blev stor. Det fanns fortfarande så mycket som hon inte visste att man kunde göra så det var omöjligt att bestämma sig. Något viktigt, det ville hon göra. Något som spelade roll.
Angie kom tillbaka och de hängde och pratade utanför deras hus tills det var dags att äta mat.
Middagen skulle serveras uppe i templet. Trots att de faktiskt inte gått upp för trapporna förut mer än i drömmen hade de alla träningsvärk efter att ha gått ner för dem natten innan och varje steg var en plåga. Det tog lite över tre timmar att komma upp. Misty var och hungrig och trött. Det var de och bara tanken på Rossarias mat som fick henne att fortsatta, därför blev hon bestört då det enda som stod serverat på borden i matsalen var tre stora kastruller med ris.
”Är de allt?” Undrade hon klentroget. ”Har vi gått upp för de där förbannade trapporna i tre förbannade timmar för att äta ris?”
”Det finns folk som får göra betydligt värre saker än gå i trappor för betydligt sämre saker än ris” Sade Eldar som just råkat gå förbi bakom Misty. Han såg strängt på dem, så ingen sade något mer, istället lade de bara surt upp var sin risklump i sina skålar och satte sig för att äta. Hela tiden droppade det in nya elever och de flesta såg lika besvikna ut som Misty kände sig. De åt under tystnad.
Eldar Sirman och Akira Vem satt för sig själva vid ett av borden längst bort och pratade lågmält om något. Misty sneglade dit och råkade då möta mr Sirmans blick. Han såg på henne med ett uttryck som hon inte riktigt visste hur hon skulle tolka. Misstänksamhet? Osäkerhet? Avsky? Ingen annan verkade märka av det, alla var trötta och nedstämda och fullt upptagna med sig själva. Första gången hade hon trott att hon bara inbillade, men det gjorde hon inte. Det var något där. En bekant klump i magen gjorde sig påmind. Det var inte att hon var ovan att vara ogillad av en lärare, men här hade hon ju inte gjort något! Misty tittade bort. Hon svepte med blicken över salen, men undvek fortsatt sina två handledare. Den enda som verkade vara på gott humör var Pooja som obekymrat satt för sig själv och åt ris med god aptit.
När alla var klara och hade diskat upp sina tallrikar i en liten balja, höll Eldar Sirman en introduktionsföreläsning om magins grunder. Trots att Misty gärna hade gått ifrån honom, ville hon ändå höra vad han hade att säga om magi.
”Det ni nybörjare måste förstå är att magi inte är någon abstrakt, oförklarlig motsats till vetenskapen...” började han. ”Allt det vi kallar för magi går att vetenskapligt förklara. Sen är det möjligt att det är så svårt att att göra det att vi aldrig kommer att lyckas. Det som gör att något till just magi är att det för allmänheten är oförklarat. Det är inte allmän kunskap. På jorden under medeltiden hade de tyckt att elektricitet var magi, och de hade haft rätt! Placeboeffekten är på det sättet också magi. Det är något som händer, för att du tror att det ska hända. Din kropp självläker för att den tror att den ska det. Vi vet inte vad detta beror på, men vi vet att det är så det fungerar och på det sättet är det också med magi. Vissa har hittat nya sätt att använda sina tillgångar. Till exempel genom att använda delar av hjärnan som annars inte varit tillgängliga. Ickemagiker använder ungefär tio procent av sin hjärna, magiker använder betydligt mer. Olika delar och kopplingar i en hjärna kan ge olika egenskaper, på samma sätt som att delfiner har inbyggda ekolod och mullvadar har inbyggda kompasser. Det mest fantastiska med detta är att hjärnan är plastisk, den kan förändras, men vi föds också med olika förutsättningar. Vi har bland er människor delat in det i ett treskaligt system som går ifrån i stort sett ickemagisk, till medium till magiker. Det säger helt enkelt hur utvecklad hjärna man har och hur mycket av den du kan använda. Ett fåtal föds med ett stort försprång neuropsykologiskt, på samma sätt som att vissa föds med förutsättningen att bli fysiskt stora och muskulösa medan andra inte gör det. Men med precis rätt träning kan man bygga upp detta. En person som föds som i stort sett ickemagisk skulle med rätt vägledning och mycket slit kunna bli en magiker, i alla fall i teorin. Men personen skulle sannolikt inte hinna det under sin livstid. Därför fokuserar vi här i Den svarta bambuns tempel på dem som redan föds med detta försprång.”
Celena räckte upp handen.
”Om någon skulle utvecklas av sig själv då och bli magiker? Hur skulle de hitta oss? Det är inte som att den svarta bambuns tempel annonserar i tidningen, eller ens syns på Google Earth precis.”
Eldar Sirman log.
”De skulle hitta oss i så fall, det är jag övertygad om. Det skulle vara en prestation om en magiker lyckades undvika att hittade oss. Annars skulle vi hitta dem. Faktum är, nu när jag tänker på det, att vi har en ung magiker här i templet just nu: han har varit här i ungefär ett år, men växte upp på barnhem, utvecklade vissa förmågor själv och byggde en förmögenhet på bara några månader. Doktor Vem hittade honom när han skulle intervjuas av Entrepreneur Magazine, då var han femton år. Så det händer.”
”Men bland andra varelser då?” Frågade Grad.
”Det är nästan bara människor som har så stor variation mellan sig. Många forskare teoretiserar om att det beror på att människan utvecklade sin förmåga till magiskt tänkande, det vill säga abstrakt tänkande mycket senare än de andra intelligenta arter. Det finns inte ens ickemagiska alver. Jag har i alla fall aldrig hört talas om någon,” sade Eldar och knyckte på nacken.
Celena räckte upp handen igen.
”Det är en sak som jag inte förstår”, sade hon. ”Om alla magiker är mer utvecklade, varför gömmer vi oss då för de ickemagiska?”
”För deras skull”, svarade Eldar Sirman beskt. ”De känner sig hotade av oss. Människor är en ganska korkad art, ta inte illa upp, men när de känner sig hotade gör de en massa korkade saker. Ni har väl till exempel hört om häxprocesserna?”
”Brände de magiker på bål?” Frågade Angie förskräckt.
”Nej nej”, sade Eldar och log snett. ”Ingen magiker dog naturligtvis under häxprocesserna, men det gjorde en massa andra oskyldiga människor. De gjorde de mot sig själv, men vi var ändå ansvariga på ett sätt. Därför har vi valt att hålla oss undan. Det är större och större procent av människorna som föds som magiker nu sedan vi gått in i vattumannens tidsålder.”
”Kommer alla människor att födas till magiker i framtiden?” frågade Grad.
”Ja vi tror det,” sade Eldar Sirman och suckade trött. ”Nu har de ju i alla fall utvecklat ett världsomspännande datornätverk, så nu borde de inte ta mer än ett par hundra åt till. He he, den som lever får se. Det var allt för mig. Tack!”
Innan han gick ner från scenen så lade han till: ”Om tio minuter kan ni samlas i tempelgården så kommer vår bibliotekarie att möta er där och visa er lite av templet.”
På vägen ut så frågade Angie med skakig röst:
”Men mäster, varför hjälper vi inte bara alla människor att utvecklas, skulle inte det vara mycket bättre för alla?”
Eldar log syrligt.
”Det är det många som gör, och det har alltid funnits dem som har försökt.”
”Vilka?”
”Ingen nämnd och ingen glömd”, sade Eldar. ”Problemet är bara att människorna verkar vara för dumma, åter igen inget illa menat, för att förstå att det inte bara finns ett rätt sett. Alla måste hitta sitt eget.”