Vems test

Grad brukade inte vara morgontrött men han var tämligen säker på att han inte hunnit mer än lägga huvudet på kudden och slutit ögonen fören klockorna uppe i templet började ringa till väckning.
Nyvaket såg han sig omkring i rummet för första gången i dagsljus. Väggarna var av bambu och det luktade trä. De båda andra sängarna var tomma och redan bäddade. Grad undrade om hans rumskamrater hade sovit alls. Det hade tagit ett tag för honom att koppla namnen, men det visade sig efter en snabb googling att det inte var några andra än Miguel Angelo och Haydes Draconem han bodde med. Det var ganska häftigt, men samtidigt nästan läskigt.
”I alla fall om allt man läst om dem var var sant”, tänkte Grad tankfullt.
Miguel som brukade kalls ”Det telepatiska underbarnet” och Haydes som var son till Videll Draconem, världens mäktigaste blodmagiker.
Medan han borstade tänderna kastade Grad ett öga på schemat: Introduktionspass nere vid sjön.
Utanför stugan hittade han Misty och några andra som han vagt kände igen från gårdagen men som han inte mindes vad de hette. Innan han gick öppnade fönstret så att Pimms skulle kunna komma och gå som hon behagade, men han lämnade medvetet kvar henne vid stugan.
Sakta rörde gruppen sig morgontrött men spänt längst med skogsbrynet. Vinden blåste kraftigt till så att det rasslade i träden och Grad tyckte att han kunde höra någon som viskade och prasslade där inifrån dunklet.
Sjön låg blank, blågrön och alldeles klar och väntade på dem i morgonsolen. Det var svårt att tänka sig att det fanns sjöfolk i den tyckte han. Ännu svårare hade han att föreställa sig att det var fanns en krak där , fast det kanske mest berodde på att han inte var helt säker på hur krakar såg ut.
Nere vid stranden möttes de av Dr Vem Denna dag hade hon ceriserosa hår uppsatt i små bollar.
Det rynkiga ansiktet plirade mot dem.
”God morgon”, sade hon. ”Jag har en uppgift till er: Ni ska ta er upp till templets högsta punkt och sedan komma tillbaka till mig och berätta vad ni har lärt er. Om ni skulle komma tillbaka och säga till mig att ni inte har lärt er någonting, då kommer mitt svar vara: gå upp en gång till. Ta tillfället i akt, det finns alltid kunskap att inhämta.”
Alla såg vemodigt upp mot templet. De hade fortfarande gårdagens vandring i färskt minne och kände den ännu i sina kroppar. Ingen var särskilt sugen på att nu gå samma väg upp igen.
Grad suckade resignerat.
”Tja det är väl bara att sätta igång då.”
Det tog dem flera timmar, ja utom för Grads rumskompisar Haydes och Miguel, de startade en springtävling upp och var inom några minuter utom synhåll för alla de andra. Grad gick sist tillsammans med Misty och Pooja. Misty hade inget vidare morgonhumör och var inte särskilt sällskaplig, men Pooja var desto gladare. I en liten flätad korg av gräs hade hon två majsormar som hon försiktigt lekte med mellan fingrarna då de gick. Hon berättade om sina husdjur.
”Doda är ganska livlig, det är den gulare. Han tycker om Dodi här, hon med det rödare mönstret. Fast Dodi vill bara sova. Och bitas. Eller jag vet inte om hon vill bitas, men hon gör det ibland i alla fall. Jag har fyra majsormar till nere i stugan, men de här busarna har inte mått så bra på senaste, så jag vill hålla koll på dem. Det var därför jag tog med dem.”
Misty blev intresserad av Poojas ormar och var snart på bättre humör och med dem i samtalet. De tre roade sig med att gissa vad de olika byggnadernas hade för syften. Längst ner på berget låg de glest, men högre upp var det lika trångt mellan huset som mitt inne i en storstad.
”Vad tror ni man gör där inne? Frågade Misty och pekade på ett hus med blått kupolformat tak.
” Det har ett teleskop, så jag antar att de är ett observatorium”, sade Pooja.
”Det där då?” Frågade Grad och pekade på en rund utomhusteater med ett podium i mitten.
”Där slår jag vad om att de kör Dans till trans-klassen, sade Misty och tittade på sitt schema.
Det blev varmare hela tiden desto högre solen ställde sig på himlen. Värst var det när de hade den rakt i ryggen. Grad ville ta av sig tröjan, men Pooja varnade honom för att han då skulle bränna sig, så han lät bli.
På håll kunde de utanför en dojjo av timmerstockar se en grupp på åtta personer som sysselsatte sig med att i tur och ordning kasta sig ut från en avsats och sedan glida med vindarna som grep tag i de draklika skärmar de hade fastspända på sina ryggar.
Grad märkte att Misty stirrade på dem, lite som ett barn som ser fyrverkerier för första gången.
”Luftmagiker” sade han, ifall att hon inte visste det.
Hon såg ut som att hon tänkte hårt och knäppte med fingrarna så att det blixtrade mellan dem av upphetsning.
”Om luftmagikerna kan göra så där, Grad” sade hon. ”Vad tror du då eld och jordmagiker kan göra?”
Efter lite mer än en timme kom de till en platå där ett klart vattenfall ringlade sig ner för berget. Där hade flera i gruppen stannat för att dricka och vila en stund. Både Celena och Angie hade tagit av sig barfota och satt och pustade ut på ett extra brett trappsteg. Den enda i gruppen som inte verkade det minsta trött var Pooja.
”Jag går vidare kompisar”, sade hon glatt. ”Vi ses där uppe.”
Misty vinkade matt men hon var för andfådd för att säga någonting
Celena kröp nästan baklänges när Pooja gick förbi.
”Å, jag fixar inte ormar, asså. Nästan allt men inte ormar.” sade hon, likblek i ansiktet, då Pooja var utom hörhåll.
Misty vände sig till Grad.
”Varför tror du att Pooja gick så sakta nedför trappan igår, men inte har några problem att gå uppför nu. Såg du att hon inte ens var svettig? Det är ju helt sjukt, ju! Hur bär hon sig åt?”
”Hon kanske kar kommit på något som vi inte har gjort”, sade Grad.
De fortsatte längst med en stig och kom ut vid ett bergsparti där en brant trappa var urkarvad i själva berget. En kedja hängde i mitten av den, så att man kunde hålla i sig då man klättrade. Det var säker trettio meter upp. Ett potentiellt långt fall ner.
”Vi kanske ska gå runt” sade Grad försiktigt.
”Är du galen? Det ser ju jätteroligt ut ju!” sade Misty. Ivrigt fattade hon tag i kedjan och ryckte prövande hårt i den. Då hon försäkrat sig om att den satt fast tog hon ett stadigare tag, spjärnade mot trappstegen i berget med benen och började dra sig upp. Hon var uppe på bara en och en halv minut. Nu var det hans tur. Grad kände sig lite blek, men klagade inte utan tog kedjan och började långsamt men utan problem att dra sig upp efter henne.
Mot slutet tog de raster oftare och oftare men när de väl kunde se målet, templet på toppen, hägra framför dem och se ville de bara komma fram. Det där med vad de hade lärt sig tänkte Grad fundera ut på vägen ned.
Det första han fick syn på när de kom upp var Miguel och Haydes som sparrades. De hoppade vigt runt och försökte träffa varandra med sparkar och slag. De var dock så jämna att nästan ingen av dem lyckades träffa den andra. Inte heller såg de ut att vara det minsta trötta, varken av att slåss i värmen eller av att ha sprungit upp för tusentals trappsteg.
”Hur orkar ni?” Undrade en kille som hette Aziz och slog sig ner i skuggan under ett träd.
”Självkontroll”, svarade Haydes samtidigt som han gjorde en volt över Miguel för att undvika ett utfall denne gjorde mot hans ben.
Grad var trött och irriterad efter den långa strapatsen. Hon var inte alls på humör att se de där två visa upp sig. Det var omöjligt att inte bli både imponerad och avundsjuk över hur otroligt fort och smidigt de rörde sig och det gjorde honom ännu mer irriterad.
Innan de begav sig nedåt igen hämtade alla var sitt matpaket från köket och drack lite vatten ur en fontän som sprang ur en husvägg. Det var inte Rossarias mat, men det var gott i alla fall. Ris, friterad blomkål och jordnötssås.
Grad räknade trappstegen då han gick. Han funderade på vad han hade lärt sig. Han hade lärt sig att Haydes och Miguel var lika galna som deras rykte sade, att Pooja inte var att underskatta och att Misty hade ett hemskt morgonhumör, men inget av det kändes som något han kunde presentera för Akira Vem. Så vad skulle han säga?
”Vad har du lärt dig?” Frågade han Misty.
Hon funderade. ”Att det är kul att titta på ormar medan man går i trappor och att det är fint att ha vänner som hjälper en bli på bra humör”, sade hon och skrattade.
När de kom ner var samtliga i gruppen helt slut. De slängde sig i gräset bredvid sjön och väntade på att Dr Vem skulle komma tillbaka. Till och med Haydes och Miguel såg trötta ut vid det här laget där satt i skuggan en bit ifrån de andra. Miguels panna var vikt i djupa veck där han satt och såg ut över vattnet. Grad tyckte det såg ut som om han försökte förstå sig på ett riktigt klurigt problem.
”Vad är det med dig, du är väl inte trött redan?” Frågade Haydes honom retsamt.
Utan att se upp så svarade Miguel:
”Nej, men det är något som inte stämmer, jag kan inte känna...”
Då skrek Celena:
”NEEEJ! Akta er! Minns ni inte att det är förbjudet?”
Alla såg upp.
Två pojkar från gruppen hade tagit av sig strumpor och skor och vadat ut i vattnet. De såg förvånat mot Celena, men det var redan för sent. En av dem drogs med en ohygglig kraft ner under vattnet och försvann innan han eller någon annan han reagera. Den andra pojken sprang förfärat upp ur vattnet och skrek i vild panik:
”DET TOG HONOM! Det försökte ta mig med! Det var slemmigt!”
Alla stod som lamslagna i ett par sekunder och stirrade på den plats där pojken hade stått, men där det nu bara återstod ringar på det annars spegelblanka vattnet.
Misty var den som bröt tystnaden först:
”Vi måste göra något, han drunknar ju!”
Haydes var redan på fötter och sprang mot vattnet och drog av sig tröjan, beredd att hoppa i. Grad följde honom med blicken. Haydes kastade en blick över axeln, kanske för att se var Miguel var, men han hade försvunnit.
”Kanske hade han redan hoppat i?” Tänkte Grad.
Oavsett så dök Haydes i med huvudet före. Alla andra sprang fram mot vattenbrynet för att bättre se vad som hände under utan, och för att kunna hjälpa till om det behövdes.
”Spring och hämta en handledare,” sade Grad till en pojke som han inte visste namnet på, men som förskräckt stod och höll händerna för ansiktet. Pojken såg lättad ut över att få en anledning att springa därifrån och försvann på snabba fötter iväg mot stugorna.
Celena tog upp en handdator ur fickan. ”Jag googlar krakar” sade hon.
De andra var helt tysta och såg förfärande ner i djupet. Grad kände klumpen växa i magen. Det var som att de skulle få bevittna något fruktansvärt. Som att blod och kroppsdelar när som helst skulle bubbla upp ut djupet. Misty grep tag i hans hand och pressade den hårt. Det kändes lite bättre.
Tjejen som hette Angie kved olyckligt till och gömde sitt fräkniga ansikte mot Celenas tröstande axel.
”Fan jag hittar inget användbart alls!” sade Celena och lade ner datorn igen.
Vattnet bubblade och fräste nu runt Haydes. Ögonblicket efter att hans ansikte kom upp ovanför ytan, sträckte sig en enorm bläckfiskliknande tentakel ur vattnet. Den höll ett stadigt tag om den nu helt blåa pojken den dragit ner
”SLÄPP HONOM!” skrek Haydes myndigt och formade ett spjut av vatten som han frös till is och höll upp mot tentakeln.
Grad kunde inte låta bli att bli att beundra hans mod och talang, men kraken lät sig inte imponeras så lätt utan kramade bara till hårdare om den livlösa pojken.
Då hördes med ens ett ljud. En ton, klar och vibrerande ekade över vattnet. Han tyckte den kom från Angie. Grad förstod inte riktigt vad som hände sedan, men helt plötsligt så hade tentakeln kastat upp pojken på stranden försvunnit ner i djupet och lika tyst och plötsligt som den kommit.
Grad hjälpte Haydes och Angie upp ur vattnet.
”Starkt jobbat,” sade han.
De andra samlades runt den livlösa pojken. Misty knuffade sig fram mot honom.
”Jag har varit på så många seglarläger att jag kan göra hjärt-lungräddning i sömnen”, sade hon högt. Bara Grad hörde henne lägga till: ”Även om jag aldrig hade praktiserat det på en person tidigare.”
Han såg på när hon med skakande händer böjde bak pojkens huvud, höll för näsan på honom och gjorde fem djupa inblåsningar genom hans mun så att hans bröstkorg höjde sig. Sedan tryckte hon hårt på hans bröstkorg medan hon högt räknade till trettio, precis som hon lärt sig att man skulle göra. Lite vatten kom upp, men förutom det så hände inget mer. Han förblev livlös. Misty började om från början.
”Fuck me dead! Han är nästan borta! Har vi någon helare här?” Undrade Grad och såg sig desperat omkring.
Till hans förvåning tog Pooja försiktigt ett steg framåt. Grad gav henne en nick som var menad att vara uppmuntrande. Hon satte sig ner på knä vid pojken, slöt ögonen och började gnola på en melodisk visa utan ord samtidigt som hon gnuggade sina händer hårt mot hans bröst. Man kunde känna den kraft hon höll på att bygga upp. Varligt drog Pooja med händerna ovanför sin patient och Grad kände hur en stöt gick genom den livlösa kroppen. Pooja hade inte hållit på länge fören hennes runda lilla ansikte fick en rödare färg, svettpärlor bröt ut i hennes panna och glasögonen blev immiga.
”Hon orkar inte länge till” tänkte Grad. Utan ett ord gestikulerade han till Misty att de var tvungna att hjälpa till. De satte sig ner bredvid Pooja. Grad lade sina två händer ovanpå hennes och tecknade åt Misty att göra likadant. De blundade, och överlät sin energi till Poojas helande. Grad var bara vagt medveten om att de andra började förena sig med dem, en efter en. Till och med de som var chockade och grät satte sig på knä för att hjälpa till och överlämnade sina krafter till Pooja.
Efter vad som kändes som en evighet, hostade pojken äntligen till och hans bröstkorg började försiktigt höjas och sänkas av sig självt. Grad funderade på om det fans något mer som han kunde göra. Kanske skulle lungört hjälpa? Fast han hade ingen med sig, och visste inte om det växte här.
Ungefär samtidigt kom pojken som sprungit efter hjälp tillbaka med Dr Vem i raskt släptåg. Grad tyckte hon såg opassande glad och nyfiken ut med tanke på vad som nästan hade hänt.
”Klarade en omyndig healer av att rädda honom?” Frågade hon med illa dold förvåning då de kom fram.
”Allihopa gav sina krafter till henne” sade Grad.
”Och Haydes slogs mot monstret,, berättade Celena.
”Bra jobbat” Sade dr Vem och lät uppringt imponerad. Hon svepte stolt med blicken över gruppen, alla var fullkomligt slut. Att ge sina krafter till någon var fruktansvärt krävande, speciellt om den som tog emot dem inte riktigt kunde hantera det. Marken runt pojken var svedd på grund av all energi som Pooja inte hade kunnat koncentrera och som bara hade försvunnit ut som värme.
Pooja som nu var högröd om kinderna utbrast:
” Förlåt att jag inte kunde använda kraften bättre... ni är ju helt slut allihop.” Generat såg hon ner på det svarta gräset där pojken hade legat. ”Men jag vet liksom bara hur man gör på ett ungefär, jag kan inte alls kontrollera det.”
”Va inte dum Pooja! Utan dig hade den där idioten dött. Du ska vara riktigt nöjd med dig själv. Såg du inte vad förvånad Doktor Vem såg ut när hon förstod att du hade räddat honom? Det är för att du knappt borde veta att du kan det, ännu mindre hur”, sade Grad och klappade Pooja uppmuntrande på axeln. Flera av de andra följde hans exempel. Doktor Vem nickade också. Hon såg så underligt nöjd ut. Mycket nöjdare än hon borde se ut när en av hennes skyddslingar nästan blivit dränkt av en krak.
”Var är Miguel?” Undrade Haydes och såg sig om åt alla håll.
”Ingen fara” sade doktor Vem lugnande. ”Han kom till mig innan er bara, men det var väntat förstås...”
De såg frågande på varandra, men dr Vem sade bara:
”Ja jag ser ju att ni är helt slut, så det är kanske dags att ni vaknar nu allihopa”