Den svarta bambuns dal

Med stora ögon betraktade Misty och de andra passagerarna synen som tornade upp sig framför dem. Det här var inte vad hon hade förväntat sig. Trots att solen inte var uppe ännu hade man en bra utsikt över dalen som bredde ut sig, grön och frodig där nere. Den låg inbäddad bland de höga bergen och täcktes i en mjölkig dimma ur vilken det stack upp ologiskt formade platåer och klippor. Här och där skymtade konstiga byggnationer bland träden, men inga som kom i närheten av Den svarta bambuns tempel. Hela det högsta av bergen var täckt med tempelbyggnader, hus och konstruktioner som man inte ens kunde gissa sig till vad de hade för funktion.
Misty drog Grad i armen:
”Är allt det där templet? Hur stort är det egentligen?”
”Jag läste någonstans att det var någon som försökte räkna alla rum, men han försvann visst, det sägs att han gick vilse. Templet ska täcka hela ut och insidan av berget, så de måste vara många tusentals rum” sade Grad som själv tycktes ha svårt att släppa det med blicken där de sakta gled närmare.
”Bor vi i templet?” Frågade Misty. Hon ångrade att hon inte frågat Miranda mer om hur allt det här fungerade, men planering var inte hennes starka sida.
”Vi äter i templet i bland och många föreläsningar och övningar hålls där, fast vi bor där nere.” Grad pekade ner mot en stugby vid bergets fot. ”Och det gör alla de andra av dalens besökare också, fast alla väsen bor inte i stugor förstås, det gör nog nästan bara vi människor.”
Misty försökte insupa allt. Den fantastiska synen, dalens geografi och Grads upplysningar. Samtidigt som örnen började gå ner för landning gled ett moln för templet så att det inte längre syntes. En trappa ringlade sig från foten av berget och slutade bokstavligt talat bland molnen.
"Det måste vara många tusen steg..." Plötsligt insåg hon att om de skulle äta och ha övningar i templet men bodde nere i dalen så skulle de få gå uppför alla dessa trappor många, många gånger, och kände sig med ens inte riktigt lika exalterad längre. Hon mindes vad Grads pappa hade sagt om att gå i trappor och gråta sig till sömns, och insåg att det kanske inte var en överdrift trots allt.
När molnen skingrade sig och åter visade dem templet, hade de kommit så nära att de kunde se de vita byggstenarna i den största tempelbyggnaden på bergets topp. Dess takpannorna glänste i en skarp rödguldaktig färg, som polerad koppar.
När de var rakt över tempelgården steg örnen lite för att sedan kraftigt sjunka och landa stumt mitt på den, passagerarna märkte knappt när örnen tog i marken.
Misty slukade hungrigt allt genom fönstret. Hon blev särskilt intresserad av templets vattenkastare, snidade av massiva svarta trädstammar till två drakar som skruvade sig i dans och vid regn antagligen skulle spruta uppsamlat regnvatten ur sina gap ner i rabatterna. Hon märkte knappt att de andra passagerarna började gå av. Grad drog henne diskret i armen för att hon skulle röra sig.
När de kom ut kändes det som sockerdricka i magen på henne. Det var så mycket som hände. Tempelgården var full med folk. En svärm älvor, långbenta med spröt och vingar tunna som torkat lim flög tillsammans tjattrande iväg ut i morgondimman. Munkar och vetenskapsmän utförde sina göromål. Överallt rörde sig mästare och deras elever.
”Holy shit!” Utbrast Misty. ”Minotaurer, jag trodde inte de var på riktigt.”
”Haha! Låt ingen av dem höra dig säga det”, sade Grad. ”Ska vi leta reda på vart vi ska?”
”Jag måste gå på toa först. Jag har hållit mig så länge att jag har ont i blåsan. Jag ville inte gå in i det där lilla båset i cupen . Väntar du?”
Han nickade. Hon andades ut. Även om allt var nytt och spännande var det också skönt att inte vara ensam mitt i det. Att känna någon lite.
”Du ska dit bort tror jag, tyckte jag såg en skylt över ingången där.” Han pekade. ”Gå du, jag ska ta reda på vart vi ska gå. Vi ses här när vi är klara.”
”Okej.”
Misty gick över tempelgården med steg som hon hoppades såg självsäkra ut. Bara för att hon blev medveten om sin gång, var det som att hon omedelbart tappade motoriken och glömde hur hon vanligtvis brukade gå.
Hon passerade en flicka som hade sju synliga ögon i ansiktet. Nästan samtliga av dem blå, bara två var helt svarta. Alla ögonen tittade åt lite olika håll, men blinkade i takt. Flickan hade också ögon på armarna och på benen också. Misty såg ner på sina fötter och den lagda stengången. Det var för många blickar att möta i ett och samma ansikte.
En spiralformad portal av urangrönt ljus öppnades utan förvarning mitt i luften och en grupp unga dvärgar kom marscherades ut på led rakt framför henne. Ingen i närheten verkade tycka att det var det minsta konstigt, så hon antog att det inte hörde till ovanligheterna. När Misty väjde för det oförutsedda hindret gick hon i stället av misstag nästan in i en rådare. Hon förstod att han var det eftersom han inte hade några kläder, men en massa tatueringar över hela kroppen precis som Kari. Det röda och svarta bläcket i huden var effektfullt, mystiskt och vackert på samma gång, men de var inte tatueringarna som hon hade svårt att slita blicken från. Det var förstå gången i sitt liv hon såg ett manligt könsorgan och det var svårt inte att stirra.
”Hallå, ögonen här uppe!”
”Ursäkta!” pep hon och skyndade vidare det fortaste hon kunde.
Utanför toaletten stod ett tre alvflickor. En av dem visade de andra något på sin telefon och de det var tydligen något roligt för de skattade högljutt medan hon gick förbi dem. När Misty kom ut igen satte hon genast kurs mot Grad, men tog ändå tid på sig att betrakta alla de andra varelserna. Det fanns så många olika: Det var människorna och fauner, kentaurer, högresta alver, satta dvärgar, svärmande älvor och feer (som tycktes kunna variera en hel del i storlekar och utseende dem emellan), små tomtar och gnomer, skogsrån och nymfer och till och med en mycket liten grupp på tre sfinxer och mängder med andra varelser som hon inte visste vad de var för några. Hon var så upptagen att hon inte såg vart hon gick och därför igen råkade gå in i någon.
”Vad gör du?!” fräste en hes, omänsklig stämma.
Misty såg upp och mötte högt ovanför sig den stränga blicken hos en kentaur. Den brunsvarta, pälsklädda hästkroppen som övergick i en människas överkropp i stället för en hästhals. Ansiktet var stolt med höga kindkotor, ögonen var svarta och stränga, men blicken talade för att han var ganska ung. Det svart tagellika håret stod upp en tuppkam. Hon räkte honom straxt över naveln.
Misty kände hur hon sjönk ihop och blev med ens mycket mindre än hon varit alldeles nyss. Hon försökte sträcka på sig och se lugn och säker ut men kände hur hon misslyckades.
”Ursäkta! Jag...jag såg dig inte, jag...”
Kentaurens ögon blev mildare, den stränga rynkan mellan ögonbrynen försvann helt.
”Ingen skada skedd.” sade han, nästan vänligt. ”Jag trodde du var högfärdig och gick in i mig för att du hade näsan för högt i vädret, ni kan ju vara så ibland ni människor.”
Misty skakade försäkrande på huvudet och undrade samtidigt om hon skulle känna sig förolämpad eller inte. De stod och betraktade varandra en stund, värderande.
”Jag heter förresten Misty” sade hon och sträckte fram handen.
Panna veckades men han gjorde ingen ansats till att hälsa.
”Det är nu du ska skaka min hand och säga vad du heter”, sade Misty.
Hans ansikte upp i en grimas som bara måste tolkas som ett leende.
”Jag är Fenox Auråte.”
Han tog hennes hand och tryckte den hårt. Misty misstänkte att det inte var så kentaurer vanligtvis hälsade.
”Din första dag här?” frågade han.
”Syns det så mycket?”
Fenox skrattade.
”Bara jättemycket, men det okej: alla är vi barn i början. Se dig för vart du går nu i fortsättningen eldögda Misty.”
De gick åt var sitt håll.
Äntligen var hon tillbaka hos Grad men han märkte henne inte ens. Han stod och pratade med fyra killar som såg ut att ha varit här en längre tid. Lite äldre och och mera självsäkra. Kanske var de i artonårsåldern. Hon blev osäker och kände sig överflödig och övergiven.
Tänk om Grad bara varit med henne tills han hittade några som var roligare? Det skulle inte vara första gången det hänt. Modet sjönk. Just som hon var på väg att gå därifrån ropade han på henne.
”Misty, där är du ju! Vart ska du någonstans?”
”Va? Nej jag skulle bara...”
Hon vände om och låtsades som ingenting.
”Jag hittade de här grabbarna, det kallar sig den elementala fyran.”. Sade Grad.
”Det här är Vlad....?” Grad uttalade det som en fråga och och fick en bekräftande nick av en lång och smal kille med ljus hy. Vlad var klädd helt i grå formlösa kläder som hängde på honom. De ljusa ögon flackade undflyende.
”Hej”
Grad pekade sedan på en kille med vitblont hår och spetsig näsa som roade sig med att göra rökringar och andra rökmönster med händerna.
”Det här är KC.”. Sade han och det var uppenbart att Grad själv övade in namnet.
Misty lade det själv på minnet. Det var den först eldmagiker hon någonsin träffat, så honom ville hon gärna prata med mer.
KC räckte fram sin hand, men då hon skulle ta den flammade det upp en kraftig låga och han drog retsamt undan den.
”Akta dig, jag är het. Du kan skada dig.”
Han blinkade.
Misty log. Hon släppte sin väska på marken. Tände en större låga i sin egen hand och gav honom ett så hårt handslag att det skvätte gnistor omkring dem.
KC blinkade igen, förvånat denna gång.
”Haha hon är hetare än du,” skrattade en av de andra.
Det var otroligt svårt för Misty att hålla masken. Det där hade varit den största låga hon någonsin lyckats göra, men hon försökte ge sken av att det inte var något märkvärdigt. I stället vände hon sig bara till nästa person. Grad presenterade Marco som. Han hade milda skrattande ögon, mörk hy och ett afro som dubblade hans huvudstorlek.
Den sista i den elementala fyran presenterades som Orn. Hans ögon var så mörka att de tycktes svarta. Hans hår glänste som i en schamporeklam. Av någon anledning hade Orns skugga formen av en långbent fågel. Misty ville gärna veta vad det berodde på, men tänkte att det kanske var en sådan sak som man inte frågade om.
Alla hälsade glatt och hon började känna sig bättre. De flesta verkade ändå rätt snälla tyckte hon.
Grad frågade om de visste vart han och Misty skulle gå någonstans. KC flinade snett och pekade på en kvinna med en mycket uppseendeväckande håruppsättning och träningsdräkt som stod på en sten mitt på tempelgården.
”Ni ska till mäster Vem.” sade han.
Misty och Grad tackade så mycket, tog sina väskor och anslöt sig till den grupp med ungdomar som samlades runt stenen. Kvinnan på den var vid en närmare anblick riktigt gammal. Rynkig som en nittioåring men med en hållning av en kvinna i sina bästa år. Ena halvan av hennes huvudet var rakat, och den andra var uppsatt i en mängd små flätor i regnbågens alla färger. Håret till trots, såg hon mycket strikt ut.
Efter att ha räknade dem alla började hon tala:
”Det verkar vara alla dagens förstagångare, det. Välkomna till Den svarta bambuns tempel, allihop! Jag är Doktor Akira Vem. Jag är en av templets väktare och er första mentor här.”
Misty noterade att Grad stod väldigt nära henne, trots att det fanns en massa plats. Tanken slog henne att han kanske sökte trygghet hos henne på samma sätt som hon gjorde hos honom.
”Nu ska vi i samlad trupp gå till vår matsal.” sade doktor Vem. ”Ni kan lämna ert bagage här men ni som har djur kan ta med dem. Jag kommer att prata lite om hur er vistelse här är uppbyggd samt vilka regler som gäller och ska följas här. Efter det kommer vi att inta en välkomstmåltid. Frågor? Nehe, bra! Då går vi.”
Hon marscherade iväg och gruppen följde efter på ett respektfullt avstånd.