Rock expess

Vingslagen var häftiga, det sög till i magen på Grad som höll så hårt i armstödet att knogarna vitnade. Han spanade genom fönstret efter Mullion, men allt gick så fort och snart var de alldeles för högt upp. Flygplatsen och den omgärdande skogen försvann under dem i en hisnande fart. Han beundrande utsikten genom det stora fönstret tills de gled in bland molnen och inget mer fanns att se. Luften var klibbigt fuktig, och ju högre örnen steg desto kallare och tunnare blev den. Snart gled de fram över molnen. Det tog ett tag innan Grads kropp vande sig vid luften. Pimms rullade ihop sig i hans tröjärm och somnade. Grad försjönk i boken The World Without Us av Alan Weisman som han länge tänkt läsa. Timmarna gick.
Då och då gick örnen ner och plockade upp flera passagerare.
Vid ett av stoppen,han visste inte vart de var, klev en tjej på som fångade hans intresse. Hon hade blont hår i två tofsar, en svart T-shirt med nithalsband och ganska mycket smink. Grad tyckte hon såg ut som att hon försökte se hård och tuff ut. Han bestämde sig för att om hon satte sig bredvid honom så skulle han försöka prata med henne. Mycket riktigt frågade hon:
”Är det här...” Förvirrat tittade hon på biljetten.
”Plats femton och sexton.” Bekräftade Grad och gjorde sitt bästa för att se trevlig ut.
Hon log avvaktande tillbaka.
”Tack” sade hon och satte sig.
”Ingen orsak.” Han sträckte fram handen. ”Grad var namnet, Grad Fox”. Det lät mycket töntigare än han hade menat det, som om han trodde att han var någon jävla James Bond. Generat kände han hur han rodnade.
”Misty, trevligt”
”Och den här pigga lilla rackaren är Pimms” sade Grad för att rädda situationen och drog fram en inte alls vaken ekorre ur tröjärmen. Hon var söt nog att charma vem som helst när han själv hade klantade sig.
”Lever den?” Frågade hon och sträckte försiktigt fram sitt pekfinger mot Pimms, varpå ekorren tog tag i det och skakade det frenetiskt.
Grad skrattade hjärtligt.
”Pimms har precis lärt sig att skaka tass”, förklarade han. ”Akta dig bara, efter en stund börjar hon försöka skala dina naglar som om de vore ett smarrigt ekollon eller något och det är inte det skönaste direkt.”
Misty drog snabbt undan sitt finger från Pimms, som förnärmat skuttade upp på Grads huvud.
”Är du också på väg till Den svarta bambuns dal?”
Grad nickade.
”Javisst! Ska du också till templet?”
”Ja...”
Örnen lyfte igen och de fick fullt med att hålla sig kvar på sina platser.
Till skillnad från hans egen reaktion vid första lyften verkade hon älska det. Misty skrattade vilt då rockfågeln steg. När de åter igen stabiliserades utbrast hon:
”Wow, som en liten orgasm. Det här börjar bra!”
Grad log. Det gjorde det verkligen.
”Är det första gången för dig i Svarta bambuns dal? Hur tror du det är?” frågade hon.
”Min pappa brukar säga att om man älskar att gå upp i gryningen, spendera halva dagarna med att gå i trappor och andra halvan av dagen med att grotta ner sig i sina egna svagheter och brister då är det ett fantastiskt ställe”, skrattade Grad
Hon såg ut som om hon försökte avgöra om han skämtade eller inte.
”Är du seriös?”
”Dödligt”, nickade han. ”Vadå är inte du den masochistiska typen? I så fall är det nog värre. Själv gillar jag lite lidande.”
Men sedan kunde han inte hålla sig längre utan brast ut i ett häftigt skratt och slog till henne löst på axeln.
”Du skulle se din min”, sade han. ”Du ser vettskrämd ut! Förlåt men jag kunde inte låta bli. Jag kanske glömde tillägga att min pappa är en av de lataste personer du kan tänka dig. Vad han tycker är jobbigt går inte att applicera på en vanlig person. Helt seriöst så tror jag att Den svarta bambuns tempel är sjukt häftigt, och om det inte är det så kan vi ju alltid gråta ut hos varandra.”
”Haha, deal” Skattade hon.
”Hur länge planerar du att stanna?”
”Tre månader, över sommaren, och du?
”Kanske lite kortare. Det beror lite på min farmor och hur länge hon kan stanna där hon är just nu. Vilka kurser vill du gå?”
Misty såg förvånad ut.
”Bestämmer man det själv?”
”Nja”, sade Grad. ”Vi får ju välja mellan nybörjarkurserna så klart. Och sedan beror det ju på vad man kan, är du jordmagiker så kan du ju för al del gå lektioner i eldmagi hur mycket du vill, jag menar klart man kan lära sig knep av varandra, men det tjänar inte direkt något till. Jag har också hört att i början har de visst lite tester för att hjälpa till att se vad man är för slags magiker.”
”Du menar vilket element man har och så?” Frågade hon.
”Ja det är en av de viktigaste sakerna. Själv är jag ju jordmagiker rakt igenom.”
”Jag vet inte riktigt vad det innebär egentligen, i praktiken liksom.” sade Misty. ”Vad kan du göra?”
”Det betyder att mitt element är jorden och att jag är bra på växter och sådant som hör jorden till. Djur också förstås, de gillar mig. Vi förstår varandra. Min far är också jordmagiker och akta dig vad fina skördar vi har hemma på gården!”
Grad såg eftertänksam ut och granskade henne uppifrån och ned en sekund.
”Jag gissar på att du är vattenmagiker”, sade han. ”Först tänker jag eldmagiker, men sedan så ångrade jag mig, för jag tror att du mest ser hårt och farlig ut.”
Det glittrade till i hennes ögon.
”Nja jag är faktiskt en eldmagiker. Man ska gå på första impulsen vet du.”
”Ser man på, ser man på. Då är det bäst att man ser upp då!” Skrattade Grad och lutade sig lite bort från henne.
”Du behöver inte vara rädd, jag är inte så farlig som jag ser ut. Oftast.”
Han skrattade. ”Bra att veta då slipper jag vara rädd.”
De satt tysta en stund. Grad så ut genom fönstret. De var nere på en lägre höjd nu och kunde landskapen som svepte förbi under dem. Ljudet från örnens vingslag verkade lugnande på honom och det kändes skönt att se annat än bara moln för en stund. Grad kunde inte heller låta bli att beundra den magnifika fågel som så enkelt förde dem över land och hav. Dess fjäderskrud var guldglänsande, näbben var skarpa och svart och ögonen, som han fick en glimt av då djuret vände sitt huvud bakåt i en för en människa omöjlig pose, var kloka och bruna.
Många timmar hade förflutit då en av örnryttarna berättade för dem i högtalaren att Trofast snart skulle ner på en längre mellanlandning för att mat och vila. Det var det första och enda någon av dem sagt under hela flygningen. Misty påpekade det komiska att man i vanliga flygplan hade en lång genomgång av säkerhetsrutiner och regler medan här då de flög fram burna i klorna på en örn, inte fick några alls.
Grads ögon var som sandfyllda och det flimrade för hans blick av trötthet. Misty gäspade.
Det var förvånansvärt ljust ute, trots att klockan hunnit bli mycket. Det var ett skumt ljus utan måne eller stjärnor.
”Nej nu tycker jag att vi borde landa snart så vi får sträcka lite på benen!” Hon hann inte mer än säga klart meningen innan de började sjunka i höjd.
”Det är svårt att landa här, så håll i er och ert bagage!” Ropade en av örnryttarna. Alla de unga passagerarna lydde lite krampaktigt och fågeln dök.
Grad hörde en pojke bakom sig skrika till av fasa. Men så rätade örnen upp sin kropp och landade med en mjuk duns på marken. Örnskötarna hoppade vigt av, ett hopp på närmare tre meter, och ställde upp stegar så att passagerarna skulle kunna klättra ned.
Det verkade inte finnas mycket att se, bara karg ödemark. Inget annat än brungult gräs och snö så långt ögat kunde nå. Små lägereldar brann i långa rader. Grad antog att de var till för att örnen skulle veta vart han skulle landa.
”Vart är vi?” frågade Misty då hon försiktigt klättrade ner.
”Jag tror att vi kan vara någonstans i Ryssland”, sade Grad och följde henne ner för den rangliga stegen.
I samlad trupp gick Trofasts passagerare bort till en av eldarna där de alla slog sig ner och fick en skål varm väldoftande rotfruktssoppa och filt av en trevlig kvinna med väldigt som hade både långa öronsnibbar och näsa. Grad anade att hon var ett troll.
I ljuset av den flackande elden betraktade han uppmärksamt de andra passagerarna. Alla såg ut att vara i ungefär hans egen ålder men i övrigt var de ingen enhetlig grupp. Det var ungefär lika många killar som tjejer och alla hade väldigt olika stilar. En tjej som såg gotisk ut med silkessvart hår och kläder i svart och rött med mycket spets som satt och klappade en vit och gul fläckig katt. En kille i hiphopkläder som hade sitt svarta hår uppsatta i inbakade flätor värmde händerna mot elden. En tjej som såg lite blyg ut satt för sig själv och skrev i något i en anteckningsbok
”Hej!”
En lång, lite kraftigt tjej med svart hår och glasögon sträckte entusiastiskt fram handen mot Misty.
”Jag heter Pooja Ganthi, mycket trevligt att råkas.” Hon pratade högt och artikulerade hårt varje stavelse.
”Det samma. Jag heter Misty.” De tog varandras hand och Pooja skakade hennes häftigt.
”Och i efternamn? Jag sade mitt efternamn då får du säga ditt.”
”Moon Desmond”, svarade Misty.
Pooja sträckte fram handen mot Grad.
”Pooja Ganthi, mycket trevligt att råkas!”
”Grad Fox heter jag. We come in peace.”
Pooja såg förvirrad ut.
” Ja, det är nog lika bra att jag säger det på en gång, så ni vet...” Hon satte sig ner mitt mellan dem i en dramatisk rörelse och drog en djup suck. ”Ni förstår jag har mycket svårt med sociala koder. Jag förstår faktan i vad folk säger, om det finns någon. Men jag förstår inte sådant som cynism, ironi och andra saker där man inte menar det man säger. Jag förstår inte heller varför folk reagerar som de gör på vad jag säger.”
Hon såg lite bekymrad ut.
”Varje gång jag säger något så är det som att jag kastar en tärning. Jag har ingen aning om hur hur det kommer att gå.” Hon sken upp. ”Men jag försöker ändå, för jag är en väldigt social person.”
Grad log vänligt. Det var något befriande i Poojas raka sätt att uttrycka sig. En person som inte förstod sig på sociala spel och krångel, kunde ju inte vara falsk, det tyckte han om.
”Nej.” Pooja och reste sig. ”Nu ska jag fortsätta att vara lite social med flera.” Hon vände sig mot den gotiska flickan som satt bredvid Grad, sträckte fram handen och sade:
”Hej, mitt namn är Pooja Ganthi. Det är väldigt trevligt att råkas.”
Efter en timme var rockfågeln redo att flyga vidare. passagerarna klättrade mödosamt ombord och fortsatte sin resa. Misty var så trött att hon inte orkade hålla ögonen öppna, hon lade sin väska på Grads axel som en huvudkudde. ”Jag sover på dig en stund.” sade hon och bara minuterna senare hörde han hennes andetag bli djupa. Där verkade hon sova mycket gott ända tills hon bryskt väcktes av att hennes huvudkuddshållare reste sig upp och exalterat ropade:
”Jag ser Den svarta bambuns tempel! Vi är framme!”