Transportplatsen

Grad hade vaknat upp i gryningen för att gå igenom allt en sista gång. Redan dagen innan hade han lämnat sin farmor hos Mullions familj. Det var en lättnad för honom att veta att hon skulle ha det bra och vara säker medan han var borta.
Hans pappa hade lovat att köra honom till transportplatsen, men Grad visste bättre än att blint förlita sig på sin far och hade därför också koll upp när bussarna gick. Han hade sagt till sin pappa att de behövde åka senast klockan sex för att hinna.
Fem över sju tog han på sig gröna tygjacka, lyfte upp Pimms på axeln och traskade mot busshållplatsen. Grad han inte mer än ställa sig där förrän Mullion åkande i sin ärtgröna Ford Falcon.
”Jag hade en känsla av att jag skulle hitta dig här”, sade han. ”Hoppa in så kör jag dig.”
Grad lydde tacksamt. Sedan satt de i tystnad och lyssnade på radio hela vägen. Det var en av de saker som han uppskattade mest med Mullion. Man kunde bara vara med honom.
Grad kände sig lite nevös. Han hade teleporterats till sin mormor några gånger med den teleportör hade de inne i Adelaide. Nu skulle de till en internationell och interdimensionell transportplats. Det var något annat det. Efter två timmar och tio minuter i bilen var de framme.
Vid en första anblick såg det inte mycket ut: en vanligt gräsbeklädd äng full med liv och rörelse, vilket förde hans tankarna till en festival. Desto närmare de kom, desto mer underliga saker kunde han se. Det vimlade av folk, väsen och varelser av alla de slag. Några stod i långa köer medan andra sprang runt som yra höns och letade efter vart de skulle. Försiktigt sneglade Grad bort mot några av köerna, vars skyltar skvallrade om minst lika udda och exotiska resmål som Den svarta bambuns dal. Han kunde läsa sådant som destination: Bran, Transsylvanien. I den kön stod en samling underliga personer. De såg ut som människor men nästan samtliga hade hade tjocka huvor uppdragna och mörka solglasögon trotts att dagen var gråmulen och helt solfri.
”Vampbitches” tänkte Grad med avsmak. Han förstod inte alls fascinationen för blodmagikerna och deras ritualer.
På en annan skylt stod det: Destination Nordpolen (med direkt anslutning till Father Winters fabrik). I den kön stod det lite blandat folk, barn med enorma förväntansfulla ögon som ivrigt drog i sina föräldrar, affärsmän och dvärgar iklädda företagets karaktäristiska rödbruna säckvävsmössor.
På ytterligare en skylt stod det: Destination Area 52, USA. Det han såg där hade Grad svårt att greppa. Det var omöjligt att förstå vad de var. Tingestar med färger och former han aldrig tidigare anat fanns som tycktes röra sig emot fysikens alla lagar. Han trodde att de kanske kunde vara levande varelser, och tanken fyllde honom ofrivilligt med äckel och fasa. Det var en så otroligt förvirrande upplevelse att se på dem att Grad var tvungen att vända sig bort. Han kände sig snurrig och illamående och fick svälja djup flera gånger för att bli av med den obehagliga känslan. Pimms gjorde det inte bättre där hon nervöst drog honom i håret och bet honom i örat. Mullion räckte honom en flaska vatten och efter en stund kände han sig bra igen, bara lite omtumlad.
Vilket transportmedel som valdes verkade bero på vart man skulle åka. Några av köerna ledde fram till stora guldfärgade maskiner som tickade och pyste ånga, där folk gick in och försvann. En annan av köerna ledde fram till något som såg ut som en stor spegel med blyfärgat glas som man kunde gå rakt in i. En tredje kö ringlade sig fram mot något som Grad tyckte påminde väldigt mycket om ett rymdskepp från en gammal Hollywoodfilm.
”Den där ska du åka med, Rock express” sade Mullion och pekade på en rovfågel i guldglänsande fjäderskrud, så enorm att tjugo personer utan problem skulle kunna få plats att sitta på dess rygg.
”Enligt myten är rockfåglarna stora nog att täcka solen och matar sina ungar med elefanter.” Han skrattade. ”Och visst är de stora, men inte så stora kanske”. Mullion såg sig omkring. ” Ja hit ska vi.”
En guldfärgad fjäder, längre än Grads ben låg framför honom på stigen. Rockfågeln rörde sig oroligt och vände på huvudet just då de passerade. Plötsligt stod han öga mot jätteöga med den och stannade försiktigt upp. Först blev han rädd, pulsen gick upp, men fågeln granskade honom bara en tiondels sekund med sina stora guldgula rovfågelögon innan den ointresserat vände på huvudet och fortsatte med att putsa fjädrarna under vingen.
Grad småsprang för att hinna ifatt Mullion och till slut stannade de och anslöt sig till en kö som ringlade sig fram mot en biljettlucka som påminde väldigt mycket om hemmasnickrade saftstånd. Kön var lång och de fick stå länge och vänta. Äntligen fick Grad tillfälle att betrakta sin omgivning ordentligt. Det var många andra ungdomar i hans ålder samman med minns lika många föräldrar. Grad sträckte på sig. På skylten ovanför biljettluckan stod det i guldfärg med stora handmålade bokstäver: Rock express Destination: Heizhu, Kina. Först då i den stunden då han stod i kön och väntade på att få köpa biljetter började han faktiskt tro på sin egen lycka.
Snart det var deras tur och en vresig tjock tant med en silkeshandskar och en grå vårta över ena ögonbrynet tog betalt för biljetten. Sedan var det bara att vänta.
När det var nästan dags att stiga på så kom Mullion på:
”Ja visst ja, här ska du få...” Han rotade i fickorna på jeansjackan en liten stund innan han hittade vad han sökte. Grad granskade föremålen misstänksamt. Det var ett par rostfärgade ringar till öronen, med ett grönt kretskort i varje. De va inte särskilt snygga, men Grad blev ändå glad så fort han såg vad det var.
”Översättningsörhängen. Får jag låna dem?”
”Du får dem. De gör så att du förstår i majoriteten av alla talade språk, skrivna och tecknade språk. Kan behövas när du ska göra dig förstådd bland dvärgar och dodomekis. Men de har några år på nacken du får ta dem för vad de är.”
Grad öppnade munnen för att säga tack, för vilken gång i ordningen visste han inte, men då sade Mullion:
”Oj oj, nu är det tid för dig att gå ombord!” Med sina stora händer tryckte han osmidigt på Grad öronringarna.
”Lycka till nu.”
”Tack för allt Mullion. Ring mig om det skulle...”
”Det gör jag. Gå nu.”
Grad gick, knuffades vidare i kön och kunde inget annat göra än att vinka till Mullion som snart var borta i trängseln. De lotsades fram till en blå kupèvagn med två stora bärkrokar på taken.
Bara en handfull skulle åka med samma rockfågel som han visade det sig. Över dörren stod det med rullande bokstäver: Välkommen ombord! Rockfågel: Trofast. Destination: Heizhu.
När alla var på plats gav den jättelika örnfågeln till ett högt skriande, reste sig upp och rätade ut sina kolossala vingarna. En av örnskötarna nere på marken blåste i en visselpipa och på den givna signalen flaxade örnen med sina vingar och lyfte.