Enhörningsranchen
Så fort Misty klev av bussen såg hon Kari vinka glatt från andra sidan vägen.
Misty var vimmelkantig av de senaste dagarnas resande: sex timmars bussresa från internatet till London och sedan flyg till Stockholm där hon spenderade två dagar med att non-stop tjata på sina föräldrar innan de gav med sig om att hon ändå skulle få tillbringa sommaren hos sin moster trots att hon inte inte skött sig som utlovat på skolan. Sedan flyg från Stockholm till Keflavik och så buss. Karis mörka hår räckte ner till midjan och var det ända som dolde något av den annars helt nakna, tatuerade kroppen. Hon var ett skogsrå och de använde i regel inte kläder. Misty huttrade av att bara se henne. Trots att det var sommar var det inte mer än omkring femton grader. Men Kari gick utan kläder även under vintern. Den yviga rävsvansen viftade glatt glatt hon fick syn på Misty. De kramade om varandra.
”Se på dig da! Du har ju blitt kjempestor! Sist jag såg dig var du bara barnet.”
Glatt småpratandes gick de till parkeringen.
”Jag beklagar att vi behöver åka bil, men vi ska förbi många stora vägar så det blir smitigast.”
”Jag åker bil hela tiden med mina föräldrar”, sade Misty.
Kari gjorde en grimas. ”Stackars liten!”
Bilen var så rostigt att det nätt och jämt kunde kallas för en bil. Den hade mossa på taket och maskrosor och grässtrån stack upp genom springan på bakluckan. Med sig i bilen hade hon även en iller som lekte runt bland de spruckna söndergnagda sätena.
”Fast jag har nog aldrig åkt en bil som den här förut”, sade Misty och satte sig på en fläck som var i stort sett fri från illerspillning.
Det blev en intressant resa. Hon var glad att se Kari igen och försökte uppdatera sig om vad som var nytt på ranchen sedan hon varit där senast. Samtidigt trodde hela tiden att de skulle krocka för Kari körde sämre än den värsta biltjuv. Detta verkade hon själv helt ovetande om då hon glatt pratade på om allt möjligt, till synes helt oberörd för att hon höll på att köra ihjäl dem alla tre. Kari frågade Misty om allt som hänt henne de senaste åren och vad hon hade lärt sig i skolan. Hon verkade väldigt intresserad av hur en människoskola fungerade.
Bilen krängde hit och dit, och fick motorstopp en gång var tionde minut då Kari var för långsam på att växla upp. Den korta stund då de var ute på motorvägen trodde Misty faktiskt på allvar att hon skulle dö när Kari körde mot trfken, for hit och dit, tvärbromsade och tutade vilt på alla andra trafikanter.
"Bara det inte kommer en polis" bad Misty tyst för sig själv.
Det gjorde det inte bra och några minuter senare svängde de in på en nästan osynlig sk som gick rakt fram en lång stund. Fortare och fortare gick färden. Om vägen hade svängt så hade inte bilen hunnit göra det utan i stället fortsatt rakt fram in i första bästa träd. Men vägen svängde inte och efter vad som kändes som en evighet saktade Kari ner på farten och tvärbromsade. Misty som aldrig hade varit religiös i hela sitt liv, bad en tyst tacksägelsebön till vad det nu var för högre makt som bestämt sig för att skona dem mot alla odds och klev ut. Hon var knäsvag, åksjuk men då hon fått återhämta sig lite, väldigt exalterad.
”Sådär ja, nu är vi framme” sade Kari hurtfriskt och hoppade ur bilen. ”Och så tyckte Miranda att jag icke skulle köra hit, men det gick ju hur bra som helst.”
Misty log matt men sade inget. Hon tog sin väska. Hjärta slog snabbt, hon var faktiskt lite nervös. Det var tre år sedan hon senast varit här och hon var rädd att hon idealiserat minnet en aning. Med bävan såg hon upp.
Gläntan tycktes bada i gyllene solsken, där liksom inramat av guld, låg enhörningsranchen. Ett vitt högt trähus med stora fönster, bredvid ett stort stall. Omkring strövade en hel hjord enhörningar och betande i gräset. De såg annorlunda ut än hon mindes och liknande mer åsnor än hästar. De hade vita kroppar med kastanjeröda huvuden. Hornen var förvånansvärt långa.
Misty hade tidigare varit av åsikten att enhörningar var ganska så fjantiga, men öga mot öga var de mäktiga och respektingivande djur. Ett av de största stoen frustade till och vände sig ilsket mot dem.
”Rora säger välkommen tillbaka”, sade Miranda som ljust då ledigt kom gående mot dem. Hon var klädd i jeans och en blårutig skjorta. Det lockiga kopparröda håret var uppsatt i en lös hästsvans.
Hon gav Misty en hård kram och konstaterade:
”Ja du växer så det knakar, du är ju snart lika lång som jag!”
”Det är inte en jätteprestation”, sade Misty.
”Vet hur unge!” Skrattade Miranda. ”Lång och graciös är vad jag är!”
Miranda var väldigt lik Mistys mamma, båda var nätta kvinnor med bestämda ögonbryn och liten uppnäsa. Ingen av dem var över en och sextio.
”Det är fint att äntligen ha dig här igen”, sade hon hjärtligt. ”Hoppas du är hungrig, för middagen är serverad och vi har mycket att prata om.”
Kari stod kvar i skogsbrynet och vinkade, drog sig sedan tillbaka till skogen för att lämna de båda återförenade familjemedlemmarna för sig själva.
Miranda ledde sin systerdotter till baksidan av det vita huset. Där var en riktig festmåltid framdukad på det vitmålade träbordet. Det fanns ostpaj med en färsk grönsallad, nybakat smörigt bröd, våfflor med kanelsirap, en gräddtårta med jordgubbar och en hel korg med stora, kladdiga kanelbullar. De slog sig ner och Misty plockade åt sig med god aptit. Det vattnades i munnen och magen kurrade ivrigt. Hon började med en kanelbulle, bara för att hon kunde. Miranda hällde upp iskall rosa lemonad ur en glastillbringare.
Då Misty en stund senare med munnen full våfflor indränkta i kanelsirap njutningsfullt såg ut över skogen, uppmärksammade hon brandgula svampar som växte i en ring i gräset en bit bort. Miranda berättade att det var älvringar:
”Det här är en plats för fest”, sade hon. ”Här håller jag själv hov med mina ärade gäster.” Hon pekade på Misty. ”Och där dansar älvorna i ring i gryningen, varje knyttnatt. Men nog om allt här och berätta nu i stället om hur du har haft det.”
Misty ryckte på axlarna.
”Okej antar jag. Inget har väl hänt egentligen. Jag är klar med grundskolan, det är väl det enda.”
”Mhm, det var väl bra gjort. Och hur är det med din magi då?”
”Den är... starkare. Dina brev har hjälpt, men jag har inte haft så mycket att jämföra mig med på internatet så jag vet inte alls om jag är på rätt väg. Ibland känner jag mig bara jättedålig.”
”Inte skulle min systerdotter vara dålig”, fnös Miranda. ”Men det är klart att det kommer gå fortare om du får ordentlig vägledning. Jag har så långt det har varit möjligt försökt att respektera dina föräldrars önskan om att du ska få en ”normal” uppväxt. Men sedan det stod klart att du är en magiker blev det önskemålet en omöjlighet. Du är vad du är. Och det är också därför... Miranda tog en liten konstpaus. ”Det är därför som jag vill föreslå att i stället för att du är här hos mig hela sommaren och mockar enhörningsdynga istället ska åka till Den svarta bambuns tempel.”
Misty rynkade frågande ögonbrynen
”Vad då för tempel?”
”I Den svarta bambuns tempel studerar magiska varelser från hela världen. De handleds av templets väktare, några av de de mest framstående magikerna i världen. Jag gick själv där som ung.”
”Och dit ska jag?” sade Misty.
”Det är mitt förslag, jag vet att du skulle få ut mer av det än av vad jag klarar att lära dig. Dessutom skulle du ju träffa andra magiker i din egen ålder. Du kan fundera på saken i alla fall.”
Då middagen var avslutad, och de hade hjälpts åt att diska upp, visade Miranda Misty runt. Det mesta var som hon mindes.
”Indiska enhörningar, tre ston och sju hingstar. Tre av hingstarna är nya sedan du var här sist, berättade Miranda då de passerade hjorden. Misty blev presenterad för dem en och en. Den första de hälsade på var Rora, det största och mest muskulösa stoet. Rora var hjordens ledare, det visste Misty redan. Miranda och klappade henne på den rödbruna mulen. ”När jag först köpte ranchen så hade hon precis tagit över efter sin mor.”
Rora var den enda enhörningen som kom ens lite i närheten av Misty, de andra höll sig på betryggande avstånd och granskade henne skeptiskt. Hon lockade tålmodigt som hon hade gjort med vanliga hästar. Till slut tryckte Rora överseende sin mule mot hennes hand, men det tycktes Misty som om hon himlade med ögonen då hon gjorde det.
”Du har mycket att lära”, sade Miranda när Rora och resten av hjorden nonchalant skrittade iväg som på en given signal.
Så fort enhörningarna försvunnit till andra sidan hagen började det prassla i slyn runtomkring. Straxt stack en hatt upp ur blåbärsriset och sedan två till. Ut ur växtligheten kom tre små figurer. De var inte större än råttor, två av dem såg till och med ut lite ut som möss med sina små grå luddiga ansikten och runda öron, men de bar kläder i grovt linne. Den tredje var i stället brun och vårtig precis som en padda. Han hade de vackrast kläderna i mjuk djupblå sammet och spets. Med hinkar, spadar och en skottkärra skyndade de in i hagen och lastade sig så fulla de bara kunde innan de lika kvickt försvann in bland slyn och var utom synhåll på nytt.
”Jordbyggare”, förklarade Miranda. ”Det har verkligen börjat krylla av dem här de senaste åren. Tydligen är enhörningsbajs fenomenalt för små vättar. När vi ändå pratar om det vill jag dig påminna om att ifall du ska ut och kissa runt hörnet här så är det viktigt att du varnar förts. Du vill inte råka pinka på en en vätte, eller något oknytt för den delen! Bra att tänka på. Kom nu så går vi till ditt rum så du kan packa upp och göra dig lite hemmastadd.”
Inomhus insöp Misty atmosfären. Hon älskade det här huset. Mirandas underliga inredning där allt var som ett glatt kaos och ingenting tycktes passa ihop med något annat var en skön kontrast både mot internatet och föräldrahemmets krav på ordning. Huset hade fyra våningar, med ett rum per våning. Alla rummen var dekorerade nästan enbart med saker från naturen, som snäckskal, koraller, torkade blommor, konstfulla trädknotor, levande klängväxter på väggarna och så böcker överallt. Rummen var vackert upplysta från de stora frostade fönstren. På översta våningen var även taket av glas, fast detta med helt blanka rutor. Det rummet var Mistys när hon bodde på ranchen.
Hon kastade sig ner på den stora himmelssängen där den riktiga himlen var hennes utsikt. Det var märkligt att kunna se molnen färdas över huvudet från sängen. Om natten när stjärnorna vandrade från den ena sidan av taket till den andra, var det snudd på magiskt.
Som hon låg där funderade Misty på Mirandas förslag. Å ena sidan ville hon väldigt gärna stanna.
Hon mindes med värme första gången hon kommit till ranchen tre år tidigare: Miranda hade varit glad och varm i sitt bemötande hela tiden, utan att ta någon direkt notis om Mistys rastlöshet och små frustrationsutbrott. Miranda var varken dömande eller medlidsam, hon bara accepterade Misty för den hon var och erbjöd även en guidning när det behövdes. Det hade varit en fantastiskt skön kontrast till hennes egna föräldrar, som inte alls förstod varför hon gjorde det hon gjorde.
Hon log vid minnet av då Miranda tagit med henne ut i skogen, till ett mossigt gammalt pilträd med skrynklig bark och ett tjockt grendraperi som räckte ända ner till marken. Innanför bildades som ett litet rum med trädets stam som mittpunkt. Därinne lärde Misty känna sin egen magi. Miranda hade tänt ett stearinljus, ställt fram ett glas vatten och instruerat: ”Fråga bara dig själv hur din magi ser ut. Du kommer att känna det.”
Misty hade tyckt att det lät flummig, men litade på sin moster och hade därför koncentrerat sig så gott hon kunnat. Tankarna hade gått på högvarv, och ju mer hon försökte organisera dem och slappna av, desto mer oordning tycktes det bli på dem. Koncentration hade aldrig varit hennes starka sida. Hur mycket hon än försökt hade hon inte kunnat känna något speciellt. Tankarna hade gått på högvarv och ju mer hon försökte organisera dem, desto mer oordning tycktes det bli. Som alltid hade hon väldigt svårt att koncentrera sig, den gången var inget undantag. Hon mindes hur hon verkligen försökt en låg stund. Det hela hade känts som en omöjlighet då hon inte vetat vad det var hon försökte göra. Hur skulle hon veta om hon gjorde rätt? Frustrerat hade hon stirrat på ljuset framför sig sedan blundat och frågat sig själv:”Hur ser min magi ut?”
Inget hände på en lång stund, när hon varit nära att ge upp, märkte hon en svag kittlade känsla i fingertopparna. Hon var inte alls säker på om det inte bara berodde på att hennes händer höll på att somna, men det hade ändå ingivit henne ett galet lite hopp och hon fortsatte. Den kittlande känslan hade spritt sig, och snart uppfyllt hela hennes kropp. Aldrig skulle hon glömma den dansande ljuslågan hon sett för sitt inre, hur den underliga lyckokänslan spridit sig i och antydd att hon var på rätt väg. Hon mindes hur hon slagit upp ögonen och till sin förvåning funnit att den verkliga ljuslågan tredubblats i storlek och att det sprakade om hennes fingertoppar som var fulla av statisk elektricitet.
Efteråt hade hon fått en present av Miranda för att fira att hon var en eldmagiker. I en grön sammetsask hade hon fått de översättningsörhängen som hon hade på sig idag. Det var ett vackert minne. Veckorna hon haft den sommaren då hon var tretton år hade varit fantastiska och hon ville gärna få flera sådana dagar. Men skulle hon vara ärlig så ville hon ännu hellre utveckla sin magi. Om Miranda trodde att det där templet var det bästa stället att göra det på så, ja då var det nog det bästa. I hela sitt liv hade hon haft känslan av att vara på helt på fel plats, att hon hade något annat som hon bara måste göra. Nu var hon lite närmare att förstå vad det var.
Njutningsfullt burrade hon ner sig i det mjuka ejderdunsbolstret och tittade fundersamt upp genom kupolen på molnen som inramades av klängrosor. Ett moln såg ut som en fågel som bredde ut sina vita fluffiga vingar över hela hela den blå himlen.
”Jag åker!” Bestämde hon.
*
Två dagar senare var resdagen inne och Misty var hon eld och lågor. Efter att ha packat ihop sina saker och sorgset sagt hej då till sitt vackra rum gick hon ut ur tornet och strosade håglöst ner mot enhörningshjorden. Efter en liten stund deras närvaro var alla farhågor som bortblåsta. Hon skulle till en plats med en massa som var precis som hon själv. Kanske skulle hon till och med få vänner, riktiga vänner som kunde förstå henne på riktigt.
Miranda mötte upp henne med bagaget och de promenerade tillsammans en sista gång genom skogen. Hennes moster gick på lätta fötter, som vanligt barfota, vilket inte upphörde att fascinera Misty som själv klafsade runt i sina tunga kängor året om. Egentligen uppskattade hon skogspromenader men nu när hon släpade på väskan som innehöll i princip hela hennes rum hemifrån och det dessutom var lite sorgligt och snudd på överväldigande pirrigt, var det inte samma sak.
Miranda svängde av på en för Misty helt outforskad stig. De gick en helt annan väg än de brukade. Skogen blev snabbt glesare och efter en stund kom de ut på en stor öppen gräsmatta full av midsommarblomster och johannesört.
”Vi väntar här” sade Miranda. ”Innan du åker vill jag passa på ta mig en titt på ditt eksem en gång till för att se om min tinktur har gjort någon skillnad.” Skickligt lirkade hon upp det stora plåstret.
”Mm, det ser mycket bättre ut nu. Men behåll plåstret på i alla fall. Jag lade i några extra i din väska ifall den där åker av.”
Runt ängen slingrade sig en grusig landsväg och på den kom en gammal flakbil farandes i en väldig fart. Den krängde hit och dit innan den sladdade in och hastigt tvärbromsade framför dem. Det var Kari. Hon smällde upp bildörren, som var så rostig att det såg ut som att den skulle kunna ramla av och frågade:
”Var det någon här som skulle till transportplatsen?”