Mr. fox fantastiska träd

Grad satt på huk och jobbade för fullt med att ömt vårda en slokande tomatplanta då det pep till i fickan. Han ställde sig upp, borstade av sina jordiga händer på jeansen och tog fram telefonen.
Hans tama ekorre, Pimms, hoppade upp på hans huvud, där hon helt smälte in bland de rödbruna lockarna. Ettrigt tjattrade hon och drog honom i det ostyriga håret, men Grad låtsades inte om henne just då. Så fort han läst meddelandet sprang han in i huset.
”Jag har fått en plats!” ropade han innan han ens hunnit öppna dörren.
I köket satt hans åttionioåriga farmor och för ovanlighetens skull även också hans far.
”Vad har du då fått för plats?” Frågade hans pappa, utan att ta blicken från sin morgontidning.
”I ryska cirkusen?” Gissade hans hans farmor.
Grad log och strök henne över den papperstunna kinden med knogen.
”Nära nog Nanna, jag har fått plats i Den svarta bambuns tempel.”
Grad var exalterad, men fadern reagerade inte riktigt som han hoppats.
” Va ska du dit för? Du kan redan allt du behöver veta om jordmagi. Nu behöver du bara öva och experimentera själv.”
” Jag kanske vill lära mig andra saker än jordmagi också pappa”, sade Grad. Han tog ett äpple ur fruktkorgen och bet en stor tugga.
Hans far såg för första gången under samtalet upp från sin tidning.
”Varför då?” Han såg uppriktigt brydd ut, som om tanken på att någon skulle vilja lära sig något annat än jordmagi aldrig hade slagit honom. Grad öppnade munnen för att svara, då hans pappa åter satte upp tidningen för ansiktet och sade in i den:
”Förresten vet du att det inte går Grad, vem skulle då ta hand om Nanna?”
”Tja, vad sägs om du?”
Hans far bläddrade obekymrat i tidningen.
”Det går inte! Jag har ju hela gården och mina träd, inte kan jag ta hand om Nanna också, det förstår du väl?”
”Oroa er inte för mig”, sade Nanna storsint. ”Jag är en stor flicka nu, och om jag behöver hjälp så kan ju alltid Grad hjälpa mig.”
”Det är ju just det vi pratar om”, sade Grads pappa och masserade trött sina tinningar. ”Han kan ju inte ta hand om dig om han är i Kina, det förstår du väl?”
”Men Henry”, sade hon strängt och såg på sin son. ”Grad ska inte till Kina, han ska ju till ryska cirkusen!”
*
Några timmar senare satt Grad på sitt rum och gjorde det han oftast gjorde när han kände sig arg och hjälplös: han skrev ut flygblad. Den här gången från World animal protection, som han tänkte dela ut senare när han åkte in till Adelaide.
Från fönstret kunde han se ut över vinfälten som löpte i till synes oändliga rader hela vägen mot horisonten. Tack och lov var faderns trädkonst utom synhåll från hans rum. Hur fantastiska och vackra de än var så ville han inte se dem just nu. När han var liten hade Grad älskat att promenera bland de träd som hans far med hjälp av en otrolig skicklighet och åratal av beskärning, bindning och ympning format till de mest fantastiska geometriska former och mönster, likt en surrealistisk sagoskog. Men nu kände han mest avund inför dem. Om han själv bara fått en tiondel av tiden och engagemanget hans far lade på sin konst så hade han varit mer än nöjd.
Pimms tuggade obekymrat sönder ett av flygbladen och Grad lyfte med en suck upp henne på sin axel.
”Du behöver ju väl inte bråka du också?” sade han i ett misslyckat försök att låta sträng. Han tryckte ner flygbladen ryggsäcken och gick ned för trappan för att se till sin farmor. För det mesta var hon inte till några som helst problem. Oftast satt hon bara i köket och lyssnade på radio och fyllde tidningarnas korsord med påhittade låtsasord eller också satt hon i gungstolen på verandan och bläddrade i gamla fotoalbum. Grad brukade spela kort med henne och så lyssnade de på Elvis som var det bästa hon visste. Stundvis var hon nästan helt klar och då fick han en glimt av den gamla Nanna, hon som tagit hand om honom ända sedan han var liten. Nu var det Grads tur att ta hand om henne, och visst gjorde han gärna det, det var bara det att han också så hemskt gärna vill åka och studera. Den svarta bambuns dal var det närmaste lärosätet som var öppet för alla magiker och ett av de både största och bästa.
Kanske kunde han ta med sin Nanna dit? Funderade han, men slog sedan bort tanken. Det skulle vara omöjligt för honom att utveckla sin magi optimalt samtidigt som han såg efter henne. Grad suckade uppgivet. Utbildningen fick helt enkelt vänta ett par år till. Han gick ut i köket.
”Nanna är du hungrig? Vill du ha en macka?” Han öppnade kylskåpet för att se vad som fanns, men fick inget svar.
”Nanna vart är du?”
Fortfarande inget svar.
”Elizabeth Mary Fox kan du svara!?” Ropade han och kände paniken komma krypande längst ryggraden. Hur vimsig hon än var så brukade hon alltid reagera på sitt namn. Med andan i halsen sprang han från rum till rum utan att finna henne, inte heller var hon på verandan.
”Fuck me dead!”
Han sprang ut och såg sig vilt om i den välskötta trädgården. Pimms kom skuttandes efter honom med långa språng. Grad satte sig på huk, rörde vid gräset med fingertopparna och blundade.
”Visa mig vart hon gick.”
Han koncentrerade sig så hårt att han glömde att andas. Då såg han henne: i sina fluffiga vita tofflor och grönskimrande nattlinne hade hon korsat gräsmattan och gått...
Fasan slog till som ett knytnävsslag i mellangärdet. Han slog han upp ögonen.
”Sjön!”
Grad sprang. Han hade aldrig varit någon idrottare men men rusade nu fram fortare än han visste han kunde. Förbi den gamla ladan, bort från huset och vinfälten, förbi sin mors minnesdunge och genom faderns trädkonstgård. Förbi trädet med fyrkantiga grenar och stam. Förbi det snirkliga Tim Burton-trädet och förbi trädet med femtio olika sorters frukt.
Hur hade hon kunnat komma så här långt? Han hade ju bara lämnat henne i tio minuter.
Grad trodde att hjärtat skulle sprängas, halsen sved och pulsen dundrade i öronen.
Tänk om han inte skulle hinna?! Tänk om det redan hade hänt henne något?
Det sög till i magen av ångest
”NANNA!” Skrek han.
”Här är hon Grad, jag har henne!”
Den lättnad som sköljde över honom då han fick se Mullion komma gående med farmodern i en stadig armkrok, gick inte att beskriva. Mullion var deras närmsta granne och, trots åldersskillnaden dem emellan, han var trettioett och Grad sexton, var han en av Grads bästa vänner.
Han skyndade sig dit och slog armarna om sin farmor.
”Du får inte skrämmas så där!” Grälade han med mjuk röst. Grad vände sig mot sin vän: ”Tack så mycket Mullion, jag vet inte vad jag ska säga.”
”Inget att tala om.”
”Du ska inte vara rädd för spöken”, sade Nanna och klappade överseende sitt barnbarn på kinden.
”Jag var rädd att du hade blivit ett spöke”, sade Grad och krokade i hennes andra arm innan de alla tre gick tillbaka mot huset.
”Jag skulle inte bli ett spöke!” Sade Nanna förolämpat. ”Jag skulle bara hämta Allambee så han kunde ta Grad på cirkus!”
”Det var snällt av dig”, sade Grad och brydde sig inte om att påpeka det faktum att Allambee, Mullions far, hade varit död sedan innan han själv föddes.
”Det är viktigt för honom att gå på cirkus!” Envisades hon.
”Ja Nanna, vi fixar det”, sade Grad. ”Gå inte iväg något mer bara”.
När de hjälpt hjälpt henne i säng för en eftermiddagslur satte sig Grad och Mullion på verandan och delade på en Passiona.
”Tack man!” Sade Grad. ”Jag vill inte tänka på vad som hade hänt om du inte varit vid sjön.”
Mullion gungade fundersamt i gungstolen.
”Det var jag inte”, sade han. ”Hon verkade väldigt övertygad om att du behövde hjälp med något. Jag kunde känna det, så jag gick dit.”
Grad suckade och drog med händerna över ansiktet.
”Ja, jag och pappa bråkade i morse, vi borde inte ha gjort det framför henne.”
Mullion betraktade honom nyfiket.
”Bråkade du? Om vadå?”
Grad berättade allt om morgonens argumentation.
”Ja men då var det väl tur att du har en så vis farmor att hon visste precis vad som behövde göras”, sade Mullion.
”Vad menar du?”
”Klart du ska åka Grad. Det är så få magiker som faktiskt bryr sig nuförtiden, ni få som gör det behöver all utbildning ni bara kan få. Vi tar hand om Elizabeth medan du är borta.
”Är Juli okej med det då?” Frågade Grad.
”Min fru älskar både dig och din farmor, dessutom har vi hennes systerdotter här en månad så hon kan också hjälpa till.”
Grad blinkade generat bort en ovälkommen tår.
”Tack”, sade han bara. Han kom inte på något mer att säga.