En lång väg att färdas

 Vid frukostbordet en dag sade Angie.
”Frem skulle visa mer av skogen i dag. Turen börjar hos älvorna”, Det glittrade i hennes ögon. ”De har ett uppträdande klockan elva. Ska ni följa med?”
”Jag är på!” Sade Misty.
När hon och de andra ätit klart gjorde de sig i ordning. Celena hoppade i en OnePiece som var täckt med ett mönster av kvinnliga serietidningsfigurer, tog sin rosa flatkeps och till det ett par ljusgula solglasögon. Angie tog ett par mjuka haremsbyxor i brungrön batik och ett vitt linne. Misty klädde på sig det hon hade på sig i stort sett varje dag: en svart t-shirt och randiga leggins. På bara några minuter var de klädda och ute. Molnen låg tunga på himlen och det låg regn i luften.
Frem väntade in alla sedan promenerade de till skogsbrynet där Tihi mötte dem. Precis som hon brukade, dök hon plötsligt bara upp mitt ibland dem.
”God morgon”, sade hon med sin pipiga röst. ”Hoppas ni är redo för det kommer att bli något alldeles extra. Kom nu, kom nu!” Hon vinkade vilt med de små armarna. ”Följ efter mig, följ efter mig.”
Tihi flög snabbt iväg mellan träden och de fick följa efter så gott de kunde. Marken var igenväxt med snåriga buskar. Här och var dolde sig rötter och nedfallna trädgrenar att snubblade över. Det syntes att detta var en plats där få fötter hade vandrat.
Grad stannade och drog irriterar bort ett helt gäng med stickiga kardborrar från byxorna. En spindel passade just då på att vira sig ner, precis framför ögonen på Misty som för några sekunder tappade koncentrationen, snubblade på en rot och föll framstupa - rakt på Haydes
I ett halvt ögonblick lät han sig överrumplas innan han puttade henne av sig.
”Din klant!” Fräste han och borstade irriterat bort smuts och jord från sina kläder.
Misty kände sig outsägligt dum och klumpig, men det var inget som hon tänkte visa för honom.
”Gå inte så förbannat nära då!” Fräste hon och gick därifrån. Väl borta ifrån honom tog en djupt andetag. Hon formade ett stort eldklot mellan händerna och när hon koncentrerat sig på det en stund hade den mesta av ilskan runnit av. Hon visste att Haydes och Miguel var så bra på att reta upp folk att hon antagligen inte ens skulle behöva ge honom en läxa själv, om hon nu inte ville. Men det ville hon!
Problemet var att alla tog skit från dem. Misty hade märkt att till och med vissa handledare såg mellan fingrarna när det gällde vad de båda hade för sig. Hon undrade om det berodde på att de hade kontakter i det där rådet, eller om de faktiskt var rädda för att Miguel skulle gå in i huvudet på dem och rota runt.
Hennes funderingar avbröts av att de kom ut i en liten glänta. Tihi lös som ett ljus och alla samlades runt henne. Misty såg sig omkring. De verkade inte vara något speciellt med den här platsen. Hon undrade vart där ”alldeles extra” som Tihi hade lovat dem. Misty sneglade på Frem som lugnt stod lutad mot ett träd och rensade ur sin pipa med en pinne. Det såg ut som om han visste precis vad som skulle komma.
Tihi brast just då ut i en förtrollande vacker sång utan ord, men Misty förstod ändå vad den handlade om. Den handlade om en sedan länge svunnen tid av fred och harmoni, då folken levt lyckliga sida vid sida. Det handlade om hur mycket älvorna längtade tillbaka till den tiden. Ett öronbedövande surrande hördes då feer och älvor från skogens alla hörn kom för att stämma in i sången. Deras övernaturliga röster var starka samtidigt som de var svaga som ett eko. Medan vissa sjöng dansade andra runt i luften.
Älvor kunde se väldigt olika ut. Vissa var små, ljusa och finlemmade, andra var större och grövre. Vissa var nästa insektslika, medan andra såg ut som små dockor. Vissa hade vingar som på en trollslända och andra hade fjärilsvingar som skiftade i olika färger ungefär på samma sätt som bensin.
Älvorna tystnade som på en signal. Ett gult ljus tändes i skogen. Det såg så mycket ut som solsken, att Misty var tvungen att se upp mot himlen men den var fortfarande alldeles grå.
Ut från trädkronorna kom tre bronsfärgade maskiner flygande. En av dem flög med propellrar, den andra med två flaxande vingar och den tredje, som var klotformad, tycktes bara levitera av sig själv.
Det var ur den klotformade som det gula ljuset kom. Maskinen med vingar började surra och snart lystes träden upp av ett grönt sken som dansade i luften alldeles ovanför åskådarnas huvuden. Misty hade sett det förut, på en skidresa med föräldrarna; det såg precis ut som norrsken. Maskinen med propellrar fällde ut tre armar på vilka det satt lika många små bronsfärgade paraboler. Ut ur parabolerna sprutade den regnbågar som for överallt och skapade de mest intressanta mönster i luften. Det var som om maskinernas piloter målade himlen med solsken, regnbågar och norrsken.
Åskådarna applåderade.
Efter sången och ljusshowen, när de var på väg att gå, råkade Misty trampa på något. Hon böjde sig ned för att se vad det var.
”Shit!”
”Vad är det?” Frågade Grad.
”Jag tror att jag trampade på ett tomtehus eller något. Kolla, det där ser ut som ett litet tak!”
De utbytte en panikartad blick innan de, utan ett ord, satte sig ner på knä och började gräva febrilt med händerna i jorden. När de väl fick upp föremålet visade det sig vara helt tomte löst.
”Vad är det för något?” Frågade Misty och höll upp den i luften för att se bättre.
Grad skakade urskuldande på huvudet. ”Ingen aning... Det ser ut som en stor förruttnad fågelholk i höghusformat. Titta det har till och med balkonger.”
”Det ser ut som ett dockhus!” sade Misty. Hon hade aldrig varit förtjust i dockor, men hade en svaghet för miniatyrer.
”Det är ett gammalt älvhus.” Sade Tihi, som tyst hade flugit upp bakom dem. ”När de blir gamla och ruttna så bygger vi bara ett nytt hus och låter de gamla falla ner till marken.”
Tihi vägledde dem sedan tillbaka genom skogen. Snart var de ute i solljuset igen.
”Vart ska vi gå nu mäster?” Undrade Celena och vände sig till Frem.
”Alverna. Och det tror jag att ni kommer tycka om,” Svarade han och blinkade vänligt mot dem.
”Åh, alverna!” Angie suckade.
Haydes suckade besvärat.
De kom ut ur bambuskogen vid foten av ett berg. Där uthugget direkt ur bergets klippor var alvernas boplatser. Stort och pråligt med tjocka pelare och höga bågar. Ett gigantiskt träd stod lutat mot berget och dess rötter och grenar utgjorde broar mellan de olika byggnaderna. Framför trädet forsade en smal flod som gjorde luften fuktig.
”Vi väntar här tills Eldar kommer,” sade Frem. ”Alver är ganska så kinkiga av sig, så det är bättre att han får visa er runt här. Vett och etikett har aldrig varit min grej riktigt.”
Han tog bekymmerslöst upp en liten panflöjt ur fickan och satte den mot munnen. Det lät som att flöjten viskade fram de glada tonerna, som studsade mot berget och sedan tyst ekade vidare och blev till ett kanon.
Ungefär tio minuter senare kom mäster Sirman som vanligt lika välklädd i en blygrå kostym av skimrande tyg. Han hälsade dem artigt. Men Misty lade märke till att han hoppade över att titta på henne, då han svepte med blicken över den lilla gruppen. Hon försöket bestämt möta hans blick, men Eldar såg envist på Frem.
Hur hon än försökte kunde hon inte förstå varför han betedde sig så konstigt mot henne.
”Så då är det bara för er följa efter mig. Kommer du med oss Mr Duberin?”
”Tackar hjärtligast för erbjudandet, men jag bara halkar runt med mina hovar på era blankpolerade golv och ställer till oreda, jag stannar här i gräset och spelar på min flöjt tills ni kommer tillbaka.”
Alven såg lättade ut.
”Som ni önskar. På återseende då.”
Misty förstod Frem fullt ut. Själv kände hon sig som en elefant som var på väg att gå in i en porslinsfabrik. Det kändes som en dålig ide. För hur vacker alvernas boplats än var, så var allt nästan överdrivet perfekt. Arkitekturens exakta symmetri gjorde henne nästan snurrig och golven var så blanka att man kunde spegla sig i dem. Misty tyckte att det kändes som att de var i på en helig plats som liksom förpestades bara av att de vistades där.
En ung alvflicka kom ut från en av de stora portarna och ställde sig bredvid Eldar. Hon var prydligt klädd och hade mörkt hår som utgjorde en mycket skarp kontrast till hennes nästan helt snövita hy. I de finlemmade händerna bar hon ett stort träkärl, med en mjölkig gulnad vätska i.
”Det här är min brorsdotter Geolyn.” Sade Eldar och lade sin hand på alvflickans axel. ”Hennes honungsvin är precis färdigt, så jag skulle vilja föreslå en skål.”
Alla fick var sin bägare med några droppar i.
Eldar höjde sitt glas för att utbringa en skål, men just då kom en annan ung alv ut genom samma porten och avbröt dem.
Han såg inte alls prydligt ut i säckiga byxor och långt hår som fritt hängde ner över axlarna. I de långa spetsiga öronen hade han silverringar och i halva ansiktet ett stort brännmärke som sträckte sig ner över halsen. Hans självklara attityd och självsäkra utstrålning gjorde honom trots skadan, mycket vacker, tyckte Misty.
”Ey, farbror, varför sade du inte att vi har främmande?”
Utan vidare valsade han fram till bordet och hällde upp ett fullt glas med honungsvin till sig själv.
”Får jag presentera min brorson Gemenie”, sade Eldar och såg inte särskilt förtjust ut.
Gemenie svepte bägarens innehåll i ett svep och rapade ljudligt.
Misty fnittrade till. Att titta på hur Beauty uppförde sig var lite som att se sig själv utifrån, tyckte hon. Eldar kastade en kall blick åt hennes håll, men såg inte direkt på henne.
”Var inte så formell farbror, skrattade han. ”Alla kallar mig för Beauty.”
Eldar masserade sina tinningar.
”Vill du vara snäll att gå och störa någon annan Gemenie?
Beauty flinade.
”Givetvis farbror”, svarade han beskedligt. Innan han gick fyllde han ännu en bägare vin till sig.
”Trevligt att träffas allesammans!” sade han glatt innan han åter igen försvann genom porten.
Eldar Sirman suckade trött. Sedan kunde han äntligen utbringa den avbrutna skålen.
”För en lärorik tid för er här i Heizhu. Må ni vinna stor kunskap, och hålla er borta från problem.”
Vid de sista orden såg han rakt på Misty och mötte fast hennes blick tills hon besvärat såg ner i marken.
*
En eftermiddag efter en lektion i animism med Frem Duberin hade Misty och Grad dröjt sig kvar i en lugn glänta. Där låg de på rygg och njöt i skuggan medan de såg upp på molnen som sakta gled förbli över himlen. De var varmt och så fuktigt att kläderna klibbade fast på kroppen.
Plötsligt frågade Misty:
”Grad, har du... gjort det någon gång?”
”Gjort vad då?” Frågade han mitt i en gäspning.
”Sex.”
Han hostade till.
”Tja, det beror väl på vad man menar med sex antar jag,” svarade han svävande.
”Om man inte bara räknar med högerhanden,” förtydligade Misty retsamt.
”Jaså, jag i så fall: en massa gånger; jag är ju vänsterhänt.”
”Okej smartass; Har du haft sex med någon annan än dig själv menar jag?”
”Nej.”
”Hm, inte jag heller” Hon var tyst en stund sedan frågade hon: ”Vill du prova?”
Grad hostade till igen.
”Eh... Vad då, nu?”
”Tja.” Hon ryckte på axlarna. ”Eller senare om du behöver fundera på saken. Jag vill ju inte pressa dig till något.”
”Nej, nej, för all del. Nu går bra.”
De såg på varandra och plötsligt fanns en spänning som kändes som att den gick att ta på. Det var inte förälskade, men upplevelsen i sig var nervkittlande. Grad lutade sig över henne, men då fick Misty en tanke och höll upp en stoppande hand:
”Fast bara om du inte är kär i mig,” sade hon. ”Jag tänkte det mest som en kompisgrej liksom. Men jag vill inte såra dig, så du vet, i så fall låter vi bli.”
Grad gav henne en bestämd puss.
”Jag är inte kär i dig,” sade han allvarligt. ”Fast du är väldigt fin.”
Misty log. Hon kände sig trygg och exalterad. Det var outsägligt spännande samtidigt som det kändes fint att prova första gången med en vän som hon litade på. Prövande kysste hon honom lekfullt på halsen. Kyssarna blev vildare.
”Aj!”
”Vad då?”
”Ditt nithalsband.”
Grad hade fått en liten reva på nyckelbenet.
”Förlåt.”
Hon knäppte av det och lade det bredvid sig i gräset.
”Gör inget”
De fortsatte att kyssas, sedan började kläderna flyga av i en väldigt fart.
Efteråt frågade Grad:
”Var det skönt för dig? Gjorde det ont?”
Misty drog sin svarta t-shirt över huvudet och funderade.
”Det typ skavde lite i först, men sedan blev det bättre. Jo, men det var kul. Jag bara trodde att det skulle vara lite mer liksom. Det känns lite hypat.”
”Jaha...?”
Grad såg sårad ut.
”Men vad då? Var det värsta fyrverkeriupplevelsen för dig eller?” frågade hon.
”Kanske inte,” erkände han. ”Lite mer som ett tomtebloss kanske.”
”Haha! Ja precis!” Skrattade hon. ”Lite mer som ett tomtebloss. och jag menar det är ju inget fel på tomtebloss, de är ju roliga, men inte om man förväntar sig fyrverkerier”.
Efter att de klätt på sig låg de tysta en stund.
”Vi får nog helt enkelt öva lite mer,” sade Misty.
Grad lade händerna bakom huvudet.
”Det är nog bäst,” instämde han.
De fortsatte att betrakta molnen som åkte förbi och låtsades som att de var lugna, som att inget särskilt hade hänt. Men för sig själv tänkte Misty att det var ganska stor skillnad ändå.
På kvällen satt hon uppkrupen på byrån som stod framför fönstret i deras stuga och borstade sitt långa hår med fingrarna samtidigt som hon drömmande såg ut genom fönstret. Solen hade precis gått ner, men det trolska ljuset dröjde sig kvar, som om det inte ville gå miste om den magiska natt som snart skulle komma. En tung dimma hade lagt sig som en slöja över dalen och älvorna hade förtjust börjat dansa omkring i den, även deras ljus spred ut sig, och gjorde kvällens atmosfär ännu mera mystisk. Deras stuga var en av de som låg närmast skogen, ända sedan de tre flickorna fick den tilldelade sig, hade Misty älskat utsikten av den mörka skogen, som alltid tycktes vara inhöljd i en tjock silverglänsande dimma.
Angie och Celena sov redan sött, de hade somnat i samma säng. Angie med den snövita Klo på magen och Celena som höll om Angie i sömnen.
Misty kom på att det såg hemskt skönt ut att sova. Så fort hon tänkt tanken var det som att hennes kropp insåg sanningen i det och gäspade. På två sekunder hade hon gått från att vara pigg till att ögonen kändes fulla med sand och kroppen blev tung. Hon kröp ner under sin filt. Där låg hon och tänkte på vad som hänt under dagen. Misty log sömnigt och slöt ögonen, men öppnade dem sedan med ett ryck.
Förskräckt såg hon upp på gestalten som plötsligt stod lutad över hennes säng.
”Åh, är det du. Vad gör du här?”
”Jag måste tyvärr be dig att följa med mig på en gång, vi har en lång väg att färdas.”