Ärtknoppshjärnan och karusellåsnan

På den tredje dagen efter att han anlänt till Den svarta bambuns dal kom äntligen det som Grad hade sett fram emot mest: en rundvandring i dalens skogar. Deras guide var Frem Duberin, en av templets handledare. Han var en satyr med väldigt snälla ögon. Bakom sina böjda horn hade han långa dreadlocks samlade i en tjock knut i nacken. Han bar en rock i kelimtyg och puffade sakta på en knotig pipa. Grad funderade på vilken ålder han kunde vara i, om Frem varit en människa så hade han gissat på mellan trettio och fyrtio, men han visste inte hur gamla fauner kunde bli. De behövde inte vänta länge fören Frem räknade in att samtliga var närvarande.
”Kul att ni verkar så entusiastiska att komma igång,” sade han uppskattande. ”Som jag redan har sagt så är mitt namn Frem Duberin och jag är undervisar framförallt i animism och shamanism. Men jag kan en hel del om växter också för de av er som är intresserade. Jag kommer att visa er runt lite i skogarna här omkring så ni får en uppfattning om vart allt ligger och hur ni ska orientera er. Ja om alla är klara så går vi.”
Det var en grupp på tjugo ungdomar, bara människor som gick. Skogen var häpnadsväckande i dagsljuset. Den fullkomligt vibrerade av liv. Frem promenerade sakta och pekade ut riktmärken, byggnader och intressanta växter vartefter de gick.
Grad var på riktigt bra humör och visslade glatt. Tänk att livet kunde vara så här bra! Uppmärksamt studerade han växtligheten. Det var så mycket som var nytt för honom. Ivrigt samlade han ihop frön och frökapslar från intressanta blommor och växter han såg. Träden var smala men höga vilket gjorde att solen som väl letade sig ner till marken skapade de mest fantastiska skuggmönster.
Då och då stannade Frem också för att peka ut olika märkningar och symboler på stenar och träd.
Han förklarade att de talade om saker om den plats man befann sig och i vilken riktning andra platser låg. Liknande märken markerade alla världens magiska platser. Symbolerna var så smart gömda, berättade han, att man aldrig skulle ha lagt märke till dem om man inte visste att de var där. Men om man var vilse, eller om man inte hittade vägen då kunde man bara se sig omkring i naturen för att hitta dem.
”Den här till exempel betyder att vi snart har kommit in i kentaurernas område.” Frem pekade på ett mönster som var inhugget i en stor sten, men som vid första åsynen såg ut att vara en natturlig del av stenen själv.
” Får vi vara där?” Undrade Angie.
”Ni får vara vart som helst i denna dal så länge ni gör det med respekt. Undantagen är som ni säkert redan har hört den norra delen, svarade Frem.
Efter bara några minuters vandring kunde de mycket riktigt höra ljudet av trampande hovar och röster mellan träden. De kom ut i en stor solig glänta och där låg kentaurernas läger. En boplats som var lite större än deras egen stugby. De flesta av husen var av bambu och hade inte fyra väggar utan två eller tre så att allt kändes som utomhus. Golven var täckte med hö. Regnskydd var byggda av hopflätade levande grenar och i träden så hängde nät med frukt, hö, och andra godsaker upphissade.
Frem gick fram till en kentaurkvinna som stod och malde något i en jättelik mortel av trä. Hennes päls var svartbrun, ansiktet hade en bestämd käke och mörka ögon. Hon såg hård och stark ut.
Frem bugade sig artigt:
”God morgon Simin, får vi gå igenom ert läger?”
Hon nickade barskt men sade inget och upphörde inte för en sekund att dunka den stora stöten ner i morteln. Frem tackade hövligt och gick vidare med sina elever tätt efter sig.
Grad lyfte blicken och tittade upp i den gigantiska kupol som flätats av en levande trädkrona. Ljuset som letade sig ner ner genom den fick allt under att anta en svagt grön nyans. Han tittade på sina händer och skrattade för sig själv över att hon såg ut som en utomjording.
Tre unga kentaurer stod och såg ut att vara mycket koncentrerad på en röda inristning i stor sten. Det såg ut som om de försökte lösa en gåta. Intresserat såg Grad dit. Han undrade vad det stod på den. En av kentaurerna såg då upp och mötte hans blick. Grad log generat. Det hade ju inte varit hans mening att stirra. Kentauren log tack och lov tillbaka innan han åter igen riktade sin uppmärksamhet mot stenen.
En kentaurkvinna med skinande kopparrött hår mötte dem med utsträckta armar.
”Välkomna!” Sade hon och omfamnade Frem i en hård kram. Det såg ganska kul ut, dels för att det verkade som om kentauren inte riktigt visste hur en kram generellt sett gick till; det såg hårt och stelt ut. Dels för att Frem var så mycket kortare än henne att hans huvud hamnade mitt emellan hennes bröst, något ingen av dem verkade ha något emot.
”Det här är Zaliki”, sade Frem då de kramats färdigt. ”Hon är en fantastisk sierska, och kommer dessutom att hålla en del föreläsningar och lektioner i astrologi och astronomiska fenomen denna sommar. Så om ni tycker att det verkar intressant är det henne ni ska prata med.
Zaliki nickade kort.
”Ja det är en komet som förhoppningsvis kommer vara synligt om knappt två veckor, då tänkte jag att gå upp till observatoriet i bergen med alla som vill följa med för att se det.”
”Spännande. Tack snälla för din tid Zaliki. Nu måste vi skynda vidare”, sade Frem. ”Det finns fortfarande mycket för dem att se.”
Solen stod nu högt och det var redan varmt och fuktigt. Bara en liten bit bort låg faunernas boplats.
De flesta av deras hus var av sten med halmtak men några boningar var gjorda i lera. Husen var täckta med vinrankor och det hängde också långa spaljéer mellan husen där rankorna kunde klättra. Marken var täckt med olika örter och kryddväxter vilket gjorde luften tung och väldoftande.
Grad drog njutningsfullt några extra djupa andetag. Över allt hördes glada röster och skratt. Utanför ett hus satt en faun i gräset och spelade en vacker melodi på ett stränginstrument som några andra dansade till.
”Här jag bor jag”, sade Frem stolt och pekade på ett vitmålat lerhus med marinblå fönsterkarmar och taket fullt av lavendelblommor.
”Och i huset här mittemot bor den begåvade Rossaria, som jag tror att ni redan haft nöjet att träffa.”
Just när de gick förbi stack Rossaria mycket riktigt ut huvudet genom ett av de runda fönstren.
”Nämen hallå på er! Om ni väntar några minuter så ska jag ta ut mina bröd ur ugnen. Om det möjligtvis är någon här som är sugen på det?”
Det gjorde de så gärna och en stund senare räckte hon ut en korg full med rykande nybakat bröd genom fönstret, som doftade ljuvligare än alla örter i närheten. Grad stönade ofrivilligt och kände att han fick behärska sig för att inte springa fram och slita åt sig korgen. Alla fick var sitt bröd som de slukade så fort att man kunde tro om att ingen av dem hade sett mat på evigheter.
Frem skrockade roat.
”Jo, hon kan sannerligen konsten att baka. När jag tänker efter så kan hon de flesta konster,” sade han och gnuggade Rossarias näsa med sin egen.
”Är ni två tillsammans?” frågade Angie.
Både Frem och Rossaria såg lite förvirrade ut, men så sken Rossaria upp.
”Jag tror hon menar om vi har valt varandra till primärpartners”, sade hon förklarande till Frem.
”Jaså, på det viset. Ja du förstår, vi satyrer har inte samma sed som ni människor att försöka välja bara en partner. Vi är alla ”tillsammans”, som du uttryckte det, lite som vi vill.”
”Jaså på det viset”, mumlade Angie som hade fått två klädsamma röda fläckar på kinderna.
I en glänta några hundra meter bortanför faunernas boningar hittade de en mängd små byggnader som mest liknade iglos av sten – meditationskupoler, förklarade Frem. De kom ut ur skogen. Grad skuggade ansiktet med handen. Misty kisade. Frem slog sig då ner på marken för att för att packa om sin pipa de andra följde hans exempel. Medan Frem fridfullt satt och puffade på sin pipa delade han också ut frukt till dem ur sin axelväska. Det fanns passionsfrukter, maracujas, babyannanaser, tamarinder, nashi päron, mango, papaya, litchifrukter, små gula äpplen och övermogna achachas.
De mumsade med god aptit i sig frukten som var så saftig att de droppade om dem då de åt.
Frems pipa spred en doft som snarare påminde om rökelse än tobak. Grad började nästan känna sig lite dåsig.
”Jag tror att det kommer att bli en bra dag i dag”, sade Frem nöjt och såg upp mot himlen. ”En riktigt bra dag faktiskt.”
”Han är så positiv och trevlig” tänkte Grad. ”Det kommer nog verkligen att bli en fin dag”.
”Fast å andra sidan...” fortsatte Frem ”Så tror jag det om alla dagar. Jag har nog festat för mycket med älvorna.”
Grad var nöjd. Det var som om det inte gick att vara något annat än avslappnad i Frems sällskap.
”Vill ni att jag ska lära er en enkel trollformel?” Frågade faunen.
”Ja!” ropade alla med en mun.
” Den är bra, för det ända men behöver är ord, en ickemagisk skulle kunna klara den här formeln,” fortsatte Frem och tog ett djupt bloss. ”Vi tar Örjan som exempel. Örjan vill bli komiker. Vid ett ett passande tillfälle, som efter att han har sagt något riktigt roligt som får alla skratta säger Örjan ”Ja, jag borde bli komiker”. Då kommer folk att hålla med och förknippa honom med den iden. Detta ökar procentchanserna för att Örjan faktiskt hamnar i en situation där den kommer att få möjlighet att jobba med komik.” Frem tog ett till bloss på pipan och fortsatte: ”Ju fler som hör Örjan säga det, eller ännu bättre: hör det sägas om honom, ju mer övertygade de är om att det är sant, och ju oftare de hör detta, desto starkare trollformel.”
Grad tänkte att det lät lite som tjat och just då sade Celena:
”Ungefär som reklam?”
Frem nickade uppmuntrande och blåste ut ett helt moln med vit rök genom näsborrarna.
”Precis som reklam”, förkunnade han. ”På samma sätt är det en förbannelse varje gång man säger något elakt om någon.”
Han tog ett till bloss.
”Hur fungerar det?” Undrade Haydes och såg plötsligt pigg och nyfiken ut.
”Vi tar Örjan igen: Om någon säger till Örjan att han är värdelös tillräckligt mycket och trovärdigt så att Örjan tror på det själv, ja då kommer han att känna sig värdelös och bete sig som att han är värdelös och andra kommer med stor sannolikhet att behandla honom som att han är värdelös därför att det är vad han själv utstrålar då. Sådana förbannelser bör ni lära er att känna igen och stå emot.”
”Jaha.” Haydes såg besviken ut.
Frem ansåg då att de hade rastat klart. Han slängde upp den nu tomma väskan över axeln och de fortsatte vidare. De var på väg in i en annan skog som bestod av hög bambu. Grad tyckte det kändes som att han var en insekt, och att den bambun i själva verket var som en skog av höga grässtrån. Marken var täckte med lummiga ormbunkar. Ljuset bröt lite i ljusgrönt, eftersom de filtrerades ner genom alla löven.
”Är det där en köttätande växt?” Undrade Grad och vek av från gruppen för att undersöka saken närmare.
Intresserat såg han på den körsbärsröda blomkanna som var lika stor som båda hans händer kupade tillsammans. I den låg flera drunknade insekter. Han funderade på om han skulle ta ett stickling av växten, då han plötsligt rycktes tillbaka till verkligheten av att han hörde Mistys svära högt.
Grad såg upp.
På vissa ställen var det svårt att komma fram, man fick gå på rad och tränga sig igenom där bambun växte tätt. På ett sådant trångt ställe så hade Misty och Miguel råkat hamna precis vid varandra och de knuffades för att komma förbi.
”Erkänn att du bara vill vara när mig,” sade Miguel retfullt.
Grad släppte genast det han hade för händer och skyndade dit för att hjälpa henne. Men Misty verkade inte behöva någon hjälp. Hon var röd i ansiktet av ilska och fräste:
”Jag trängs hellre med en böldsmittad igelkott än med dig, men just nu finns det inga bölsmittade igelkottar här, tyvärr!”
Miguel såg henne i ögonen.
”Du är inte rädd för mig”, konstaterade han.
Det var något med blicken i hans ögon just då som fick Grad att rysa.
”Nej, det är jag inte! Jag tycker bara att du är en horunge!” fräste Misty.
Miguels leende försvann.
”Förbannar du mig Misty? Tänk om jag börjar tror på vad du säger. Dessutom, om det ända du har att säga är en osanning om min döda mamma så föreslår jag att du håller käften!”
Grad blev rädd. Han bad tyst för sig själv att Misty skulle hålla mun och inte reta upp Miguel mer, men han kände henne redan bra nog för att veta att det var att hoppas på för mycket.
”Jag förväntade mig mer av dig” fortsatte Miguel. ”En förolämpning bör åtminstone vara kreativ. Till exempel om jag kallar dig för ärtknoppshjärna så är den förolämpningen kreativ, roligt och sann. Hehe Pluspoäng till mig.”
Han log djävulskt.
”Nu får du försöka”
Misty bet ihop. Mellan sammanbitna tänder pressade hon fram:
”Jag ber om ursäkt. Det jag menade att säga var att du är karusellåsna. Träig och kommer ingenstans.”
Det glittrade farligt i ögonen på Miguel.
”Retarderad kotte! Svarade han lugnt.
”Tönt... slok!”
”Pottsorkspraktikant!”
”Apskaft!”
Då trängde sig Grad fram och avbröt.
”Du får nog gå till din pojkvän nu pappiljotthuvud, så att han inte blir svartsjuk,” sade Miguel.
Han såg fruktansvärt nöjd ut, som om det var länge sedan han hade haft så här roligt.
”Ja då är det väl bäst att du går till din pojkvän också då din spygroda”, fräste Misty och nickade mot Haydes som stod en liten bit bort och ointresserat väntade på att hans vän skulle bli färdig.
Efter att de för ordningens skull smädat varandra en sista gång så knuffade sig Misty och Miguel ifrån varandra och gick åt olika håll. Då de kommit utom hörhåll viskade Grad:
”Du borde inte reta honom, du vet inte vad han kan göra!”
”Jag vet visst vad han kan göra”, sade Misty hätskt och såg rakt Grad med ögon som brann bärnstensfärgade och vilda.
”Han har redan gjort det på mig om du kommer ihåg? Och när jag är klar med honom så kommer han att kunna räkna sina tänder på ett finger.”