Fullmoon och hans ägare

Solen stod högt på himlen. Luften var klibbigt och varm och en kör av syrsor spelade runtom dem i det höga gräset. Bergen som omgav dalen var så höga att de fångade tjocka molnslöjor mellan sig och högst upp på några av topparna låg det snö. Frodiga träd klättrade längst bergssidorna. Platåer så höga och smala att de nästan såg onaturligt ut stack upp här och där och högst upp på ett av bergen låg den svarta bambuns tempel som blänkte skinande vitt i det klara morgonljuset
Det var deras andra dag i dalen.
Misty såg att Grad redan satt i där gräset när hon kom gående. Han verkade var upptagen med en gömma-nöten-lek med Pimm, men det slutade bara med att hon blev arg och bet honom i långfingret.
”Aj! Ditt lilla odjur!” Sade han kärleksfullt och gav henne nöten.
Misty bredde ut sin jeansjacka bredvid honom och satte sig.
”Hej! Ska du också ha seminarium med Tihi?”
”Jajamän! Jag har hört att hon ska vara riktigt bra, så jag menar man kan ju prova i alla fall prova, sade Grad.
”Ja jo, det är ju kul att vara glad. Om hon kan lära ut det då är jag med!” Sade Misty.
”Amen till det!”
”Jag får väl gå på de som jag tycker verkar spännande helt enkelt, eftersom Eldar Sirman skjuter upp min handledningssamtal hela tiden.” sade Misty.
Misty lyssnade till kakofonin av främmande insekter och fåglar medan hon väntade. De var en grupp på tolv stycken som väntade på Tihi. Ingen såg henne komma, men plötsligt var hon bara där: en älva lång som en handflata svävade mitt ibland dem. Misty hade de senaste dagarna sett älvor lite då och då, men de var sällan de stannade upp länge nog för att man skulle kunna betrakta dem ordentligt.
Tihi var kurvig och såg egentligen ut att vara för tung och rund för att de små skira vingarna skulle bära henne. Håret var apelsinfärgat och tovigt och i de långa öronen hade hon flera rader med guldringar.
”Var hälsade barn!” Sade hon med en surrande röst som var förvånansvärt hög.”Vad fint att få se er! Jag hoppas att vi ska lära oss massor av varandra i dag. Mitt namn är Tihi och jag kommer att handleda er glädjens grunder.”
Hon fullkomligt strålade, det såg verkligen ut som om hon älskade varje sekund av att finnas till. Misty och Grad såg på varandra.
”Konsten att ha roligt och njuta av livet förbises ofta. Men det är inte så enkelt och det sker inte av sig självt” fortsatte hon. ”Det är en konst som vi älvor utforskat och förfinat under årtusendena. Jag kan stolt säga att jag själv har varit glad de senaste hundrafyra åren i streck. I dag börjar vi med lite grunder så jag tänkte att jag vi går ner till tjärnen, där ska jag bjuda er på nått att dricka och mumsa på.”
Tihi såg skälv ut som om hon tyckte att det var en fantastisk ide. Det gjorde Misty också. Hon hade haft en lång dag full av intropass och hade gått mycket och länge under dagen att fötter och ben värkte. Att sitta ner en stund och få något i sig tyckte hon lät som en bra ide.
”Kom med hit bort så ska ni få se.”
invid tjärnen låg en matta av flätad gräs. På den var det uppdukat med bägare till dem alla, två stora lerkrukor och en hög med med blommor och bär. Tihi öppnade med viss möda locket på krukorna.
”Den ena är fylld med gojinecktar och den andra med citronextrakt” sade hon. ”Är det någon som har smakat älvproducerad gojineckar någon gång?”
Då ingen hade det erbjöd hon dem att prova. Den söta vitgulaktig massan påminde om honung och fullkomligt smälte i munnen. Det smakade som en hel sommaräng.
”Tyckte alla att det var gott? Bra, ibland så får man goda saker av livet. Nu vill jag att ni alla smakar några droppar citronextrakt.”
Misty grimaserade. Det var alldeles för surt. Munnen drog ihop sig och kändes obehagligt torr.
”Tyckte någon att det var gott?” Frågade Tihi och då ingen tyckte det så sade hon: ”Nej, ibland får man man sura saker av livet. Eller av sin lärare, tihi.” Hon plirade busigt mot dem.
”Ta nu alla var sin bägare och fyll med vatten ur tjärnen. Vattnet representerar nu ert liv. Häll i en skvätt citronextrakt och smaka.”
Misty tyckte att det kändes onödigt, men drack ändå. Det var fortfarande för surt.
”Det här är det ni har. Ni har ert liv, och ibland kan man inte undvika det sura. Uppgiften för er bli nu att fundera på vad man kan göra av det,” sade Tihi och satte hon sig tillrätta i en skräddarställning mitt i luften. Bara hennes vingar slog snabbt som en kolibris.
”Du menar vad man ska göra om ens liv är bittert och surt?” Frågade Grad.
”Exakt så.”
”Duh, man har i nektar,” sa Misty och citerade: ”Om livet ger dig citroner: gör lemonad”
Tihi nickade ivrigt. ”Bra! Man kan ta i mer av det man gillar i sitt liv. Och mer?”
Celena skrattade till. ”Den här gåtan har jag sett på Facebook i en av mina meditationsgrupper.” Hon hällde ut sitt citronvatten i tjärnen och sade triumferande. ”Man kan bli sjön!”
”Bra! Bra! Man kan ändra perspektiv och hur stor plats man ger det dåliga i sitt liv. Om ditt liv är som en djup tjärn vad gör då den där skvätten beska? Lysande! Och mer?”
*
Senare satt Misty och Grad i kanten av en skogsdunge och njöt av den sista kvällssolen.
”Vad tänker du på så där hårt? Du ser jätte sur ut.” sade Grad. ”Lärde du dig inget på Tihis lektion?”
Misty vaknade upp.
”Va? Haha! Nejdå, jag är inte arg. Jag bara fortfarande lite hung...” längre kom hon inte förrän en stor grå klump kastade sig över henne. Misty for bakåt med varelsen över sig. Ho blundade hårt och försökte värja sig med armarna. Säker på att ett hugg skulle komma, men till hennes stora förvånad och lättnad kände hon i stället en varm, sträv tunga i mot kinden.
Långsamt öppnade hon ena öga och såg upp på sin anfallare. Det var en jättelik grå hund eller kanske till och med att det vara en varg? Den stod med utsträckt tunga och viftande svans, fortfarande på Misty.
”Fullmoon!” Röt en iskall röst bakom djuret innan det slutligen rycktes bort från henne.
Misty såg sig omtumlat upp. Nu på lite avstånd så kunde hon tydligt se att det faktiskt var en varg, en ung hane. Den satt nu så lugnt och stilla framför henne, flåsandes och viftandes på svansen som den sötaste sällskapshund.
Misty höjde blicken ytterligare. Där stod två killar från hennes grupp, Haydes och Miguel, de som bodde med Grad. Haydes, var lång och hade blåsvart tjockt hår i en hästsvans. Miguel var kortare och hade ett blått och ett brunt öga. Han såg ut som att han ägde hela världen. Båda bar militäryxor, kängor och var väldigt vältrande.
”Kan du inte ens hålla koll på din valp, Haydes?” Frågade Miguel och såg mycket nöjd ut. Han vände sig till Misty och hjälpte henne upp på fötter igen.
”Hur gick det snygging?” frågade han och såg så intensivt in i hennes ögon att hon faktiskt blev yr.
”Det var väl du som höll i kopplet om jag inte missminner mig,” svarade Haydes.
Miguel viftade nonchalant med handen mot sin vän och höll kvar Mistys blick ytterligare någon sekund. Det var som om hans olikfärgade ögon båda berättade en massa saker för henne, fast så fort att hon inte förstod något av de. Hon fylldes med en underlig känsla som hon inte kunde identifiera. Som spänning, förväntan, sorg och oro samtidigt som hon blev väldigt glad. Det var precis som om hon hade letat länge efter något som hon inte riktigt var säker på vad det skulle vara och när hon väl hittat det inte var säker på vad hon skulle göra med det. Allting blev i några sekunder väldigt konstigt. Det var som om hennes kropp, luften runtomkring dem, ja allt, hade slutat fungera som vanligt och kommit på ett eget sätt att göra. Luften var som laddad med elektricitet.
”Jag fick nog en smäll av fallet” tänkte hon och gned sitt ömma bakhuvud.
”Du får ursäkta min vän. Han är ännu inte fått pli på valpen, men den är fullt ofarlig det kan jag försäkra.”
”Det ä...är okej” svarade Misty, fortfarande omskakad av den underliga känslostorm hon just upplevt.
”Mitt namn är Miguel, och ditt?”
Hon rodnade och strök nervöst med sin hand över håret.
”Ja, jag vet, hehe. Jag är Misty... Jag menar jag heter Misty...Ehe...”
"Shit, varför beter jag mig såhär? Vad är det med mig?" tänkte hon. Misty blev irriterad på sig själv för att hon inte kunde bete sig normalt. Hon ville ju inte göra bort sig framför honom. Inte framför Miguel.
”Misty...” upprepade han med eftertryck. ”Det är ett namn att minnas. Du är en den sortens person som uträttar storverk det ser jag”
Hon blev snurrig. Allt hon ville var bara att han skulle titta på henne med sina vackra olikfärgade ögon för alltid.
”Såja prins charming,” avbröt Haydes bryskt. ”Sluta lek med den stackars tjejen nu. Vi sade ju att vi skulle köra ett sparringspass innan uppsamlingen, så kom nu!”
Haydes vände sig om och gick därifrån.
” Glädjedödare”, mumlade Miguel. ”Men okej då.” Han kysste ömt Mistys hand. ”På återseende min sköna”
”Kom nu Casanova!” Ropade Haydes utan att vända sig om.
Miguel blinkade fräckt mot henne med sitt havsblå öga och joggade sedan ikapp sin vän.
Misty kände hur handen pulserade där han hade kysst den, precis som om hjärtat hade suttit där och inte i bröstet. Hon var inte van vid sånt här, hon hade gått på en engelsk flickskola och var inte van vid att få uppmärksamhet av killar.
”Oj,” suckade hon djupt. ”Han var verkligen något särskilt var han inte det?” Hon såg drömskt efter dem där de gick iväg. ”Va han inte?” Upprepade hon och såg upp på Grad.
Först när hon såg hans min började hon ana oråd. Han såg arg ut, men samtidigt på något sätt undertryckt road. Hon kunde se hans käkar bita ihop. De satte sig på en närliggande stenbänk och Grad sade med mjuk röst:
”Där var Miguel Angelo, han är ett telepatiskt underbarn som dessutom har han elittränats sedan han var liten. Han var inne i huvudet på dig.”
Misty ville först slå till Grad.
”Hur kunde han säga något sådant om den där fantastiska killen? Han skulle aldrig...” Plötsligt blev hon medveten om sina egna tankar, och hur ologiska de var. Hon visste ju egentligen ingenting om den där killen. Motvilligt insåg hon att Grad talade sanning. Förödmjukelsen sköljde över henne.
”Åh gud va pinsamt”, stönade hon och gömde ansiktet i händerna. ”Jag var som en kär liten skolflicka. Det var som att jag älskade honom, men jag känner honom ju inte ens!”
”Just då så var du en kär liten skolflicka, men du var inte dig själv. Han borde inte ha gjort så mot dig,” sade Grad.
”Nej, det borde han inte ha gjort, det ska han få ångra någon gång. Finns det fler som han?”
”Ja visst. Fast det finns nog ingen här med lika mycket talang som han. De säger att han redan är den bästa andemagikern i världen. Det finns nog inte så många här med så lite respekt för andra som de där två heller.”
”Känner du dem?”
”Vi bor ju ihop. Fast de är aldrig där. Men Miguel Angelo är typ kändis. Andemagiker är sällsynta och speciellt de som är så kraftfulla. Det sägs att rådet redan använder honom för uppdrag, men sen om det är sant eller inte må ju vara en annan sak. Den andra tror jag måste vara Haydes Draconem hans far sitter med Jordiska rådet och är typ asmäktig blodmagiker. Därför tror de att de är bäst och kan göra som de vill.
”Vad är det jordiska rådet?” undrade Misty.
”Wow det är som att du har bott under en sten eller nått! De jordiska Rådet är de visaste varelserna i den här världen och de som bestämmer. De ska se till att allt i världen fungerar och att ingen bryter mot de heliga reglerna, typ.”
”Hm,” sade Misty. Hon var inte nöjd med att de fanns så mycket som hon inte visste om. Inte heller med att det fanns så många som var så himla duktiga. Vad kunde hon själv göra? Manipulera lågan på ett stearinljus och göra små gnistor och få det att brinna i handen. Vad tusan skulle de vara bra till? Det var ju inte som att de visaste varelserna på jorden skulle be henne om hjälp precis...
Usch, varför skulle hon känna så här? Hon hade ju varit så himla stolt över sina prestationer på enhörningsranchen. Nu kände hon sig helt värdelös. Allt var den där Miguels fel. Vem trodde han att han var egentligen?! Ju mer hon tänkte på det desto argare blev hon.
Grad såg skyggt på henne.
”Misty, du borde sluta tänka så arga tankar, dina ögon glöder. Snart tänder du nog eld på något och jag vill inte vara det något.”
Misty blev så förvånad att all ilska bara rann av henne.
”Vad menar du?”
”Jag menar att du är en eldmagiker. Du kan tända eld på saker. Olyckor händer när man är arg, så var inte det. Det är bara onödigt i alla fall.”