Den första fungerande teledideten

 De klämde alla in sig i hissen, vars hela ena vägg var fylld med knappar. Misty tryckte på den där det stod 048 och hissen började sakta att röra sig. Det tog dem oroväckande lång tid att komma hela vägen ner. Hissdörrarna öppnades till slut med ett gnissel och de kom ut i en rå, fuktig och kall grottsal som var fylld med högar av metallskrot.
Längst bort i salen satt en underlig figur framför ett bord och svetsade så att gnistorna stänkte. När han fick syn på dem slutade han svetsa, tog av sig skyddsglasögonen och kom emot dem med små raska steg. Han var så kort att han inte räckte Misty högre än till axlarna, men hade en blankpolerad hög topphatt som ökade hans längd med flera decimeter. hade en vit labbrock, goggles och ett extremt vältrimmat skägg . Hans ögonbryn slutade i två snirkliga rundlar som påminde Misty och Salvador Dalis mustascher. När han kom närmare så kunde de se att hans hatt hade ett gyllene urverk inbyggt i sig, med kugghjul som rörde sig och tickade högt.
”Välkomna mina kära vänner, mitt namn är professor Andor Andersen. Mitt jobb är att avslöja universums mysterier. Kvantfysik och mekanik är mitt levebröd och mitt hjärtas fröjder! I dag så är det er lyckodag, för i dag ska jag visa er den magiska mekanikens och teknikens fantastiska värld!”
Hans röst var road och han pratade lite stötigt, som om det var en punkt efter varje ord. Han tog en teatralisk konstpaus, som för att se att han verkligen hade allas uppmärksamhet och sade sedan:
”Innan något annat, begrunda först detta: tänk om vi och de liv vi lever här och nu är en simulering, en upprepning, av vårt första liv, återupplevt många gånger, som en tillbaka spolad vhs-film. De som trycker på ”startknappen” för denna simulation är vi själva i framtiden, då våra medvetanden är uppladdade. I så fall, om vi i den här simuleringen av våra liv lyckas upprepa detta och laddar upp våra medvetanden i en ny simulation. Om det skulle vara så, mina kära vänner, att vi är en simulation i en simulation i en simulation, vad är då meningen med något över huvud taget?”
Alla tittade frågande på honom men Professor Andersen hade fastnat med blicken och såg ut att vara någon helt annan stans.
”Professorn?” Sade Grad efter en stund och då var det som att Professor Andersen vaknade upp. Han skakade på sig och fortsatte som om ingenting hade hänt:
”I alla fall; magisk mekanik handlar framför allt om att inse att antagligen ingenting är omöjligt. Jag har själv uppfunnit en mängd saker som ska vara helt omöjliga.”
”Som vadå?” Frågade Celena intresserat.
Professorn sträckte stolt på sig.
”Ni tittar på ingen annan än uppfinnaren till teledideten, världens första tvåvägsteleportör samt en fungerande dimensionsportal. Jag kan även stolt säga att jag håller på med ett mycket spännande hemligt projekt just nu, som om det lyckas, på riktigt kommer att revolutionera världen.”
Misty förstod nästan ingenting av det han sade men Celena hoppade upp och ner av iver.
”Är ni den professor Andersen? Min far sålde en av dina dröminspelningsmaskiner för något år sedan för hur mycket som helst!”
Flera av ungdomarna hade vaknat till. Misty förstod att han måste vara känd, då fler verkade känna till honom och hans jobb.
”Är det sant att Professorn har lyckats skapa portaler till flera olika dimensioner nu?”
”Hur fungerar egentligen en tvåvägsteleportör?”
”Kommer vi att få se några av dina uppfinningar professorn?”
Professor Andersen solade sig lite i deras beundran medan han låtsades tänka efter, men så slog han dramatiskt ut med armarna och sade: ”Ja varför inte, om ni verkligen vill så.”
Alla jublade. Plötsligt var de inte så trötta längre. Allt kändes fruktansvärt nytt och spännande. Misty kunde knappt förstå att det fanns sådana saker som teleportörer eller dimensionsportaler och vad allt det där andra var det kunde hon inte ens föreställa sig.
Professor Andersen ledde dem med in till ett intilliggande rum. Detta var mer som ett rum än en grottsal, med kritvita raka väggar och en skarp vit belysning. Det kändes nästan som ett sjukhus. Men vilka saker det fanns i rummet! Maskiner och manicker i alla dess storlekar, från små robotar i insektsstorlek till apparater stora som kolonistugor. Allt var väldigt vackert byggt med förgyllda kugghjul, snirkliga inristningar och infattningar med gnistrande juveler. Några av maskinerna lät underligt och andra pyste ut ånga. Över allt klickade det av snurrande kugghjul. Det fanns fler dvärgar i Andersens labb. De hade också vita rockar på sig och gick runt bland maskinerna och mätte olika saker som de skriver ner i protokoll. Ibland gjorde någon av dem en justering på någon maskin för att sedan göra nya mätningar.
”Mina fantastiska assistenter”, förklarade Andor, sedan slog han slog ut med armarna och utbrast:
”Nå, välkomna till min verkstad! Det är här magin sker, bokstavligt talat. Titta gärna på allt, men för allt i världen, rör ingenting!” Han visade dem runt och berättade målande om varje maskin, apparatur, manick och robot som fanns i rummet.
”Den här till exempel...” sade han och höll upp en bronsfärgad biformad robot. ”Den drivs av solceller men kan flyga så långt som tio mil utan att laddas. Den har ett program som man kan installera så att den hjälper till att pollinera blommor på platser där det är ont om bin och insekter. Det finns även ett program så att den beter sig som ett tamt husdjur, men den har inte varit särskilt populär, tyvärr.” Han bet sig fundersamt i läppen men fortsatte sedan glatt:
”Eller den här...” Han visade dem tankestyrda proteser, jetpacks som manövrerades med joystick och ett datorprogram som kunde skanna av och skriva ut bilder direkt ur någons minne.
”Men det här är en riktig stolthet!” sade han och höll upp något som skulle kunna vara en slags telefon. Den hade som två förgyllda halva hjälmar som satt ihop med ganska kort skruvad sladd.
”Detta mina damer och herrar är den första prototypen av teledideten, fortfarande helt fungerande faktiskt. Fast nuförtiden finns det ju mycket mer uppdaterade och förbättrade varianter så klart. Men det är ändå alltid charmigt med med lite retro. Är det någon som skulle vilja prova?”
Misty visste inte vad den gjorde så hon vågade inte vara första frivillig, men det hade ändå inte spelat någon roll för Celena hoppade högt och ropade ”JAG, JAG JAG!” med en sådan iver att Andor inte kunde låta bli att ge den ena hjälmhalvan till henne. Den andra satte han på sig själv. Han tog fram ett papper ur fickan på labbrocken och skev något på den sedan gav pappret till Grad.
”Så, jag ska nu tänka på det jag skrev och Celena här ska berätta vad jag tänkte på.”
Professorn blundade, det såg ut som att han koncentrerade sig djupt.
”Jag hör vad du tänker!” ropade Celena. ”Okej... du tänker att det stod: Att vissa planeter är obebodda kan mycket väl bero på att deras atomforskare har varit mer framgångsrika än våra...”
”Det är rätt”, sade Grad. ”Det är det som står på pappret.”
”Vad menas med det Professorn?” Frågade Celena.
”Det är ett citat av Torvald Gahlin, jag läste det i morse och fastnade för det. Det var det första jag kom att tänka på bara. Han menar väl att de planeter vi har undersökt kanske redan är övergivna av civilisationer mer överlägsna än vår. Är det någon mer som vill prova?”
De gick runt i verkstaden länge och tittade. Professor Anderson visade dem till och med dimensionsportalen. En kolossal fyrkantig maskin med två stora silverblanka dörrar.
”Den kan tyvärr bara öppna upp till en dimension än så länge. Det är fruktansvärt svårt att ställa in den rätt för att hitta en dimension, men det lyckas nog inom en snar framtid!”
”Har professorn besökt den dimensionen som går att ställa in?” Frågade Celena med stora ögon.
Professor Andersen rös till.
”Nej vet någon vad! Jag är uppfinnare och vetenskapsman inte äventyrare! Men det finns det tack och lov andra som är. Stora delar av Dimension Delta, som den för övrigt kallas, har utforskats. Hittills finns dock inga tecken på liv.”
Efter visningen av verkstaden samt en kort visit i laboratoriet ledde han dem tillbaka till hissen.
”Så nu tackar jag så hjärtligt för mig och hälsar er välkomna tillbaka ifall ni tycker att det jag jobbar med verkar roligt. Vilket det är, så vi ses nog alla igen. Ta nu hissen till våning 01 och gå sedan upp för trappan till vänster så kommer ni ut vid foten av berget på den västra sidan. Inte så långt ifrån era stugor. På återseende!”
En samling glada och upprymda ungdomar som sade hej då till Professor Andersen och tryckte sig in i hissen.