Visite du temple

Aldrig hade Grad sett en så rofylld plats som den svarta bambuns tempelträdgård. Gångarna var täckta med grus. Flata stenar var utlagda i exakta rader framför alla de perfekt klippta träden och buskarna. I en dam simmade det karpar och från de rann en bäck, över vilken det gick en vit bro.
”Var det inte här bibliotekarien skulle möta upp oss?” Undrade någon.
Längst bort i trädgården kunde de då se att någon satt. Någon kolossal. Försiktigt gick de ditåt.
På en liten träbänk i skuggan av ett pilträd satt en man i gul-brun-rutig kostym och drack te. Han var lika stor som tre vuxna människor tillsammans och hade bara ett öga i mitten av ansiktet. Tekoppen i hans hand var så liten i jämförelse med honom att det såg ut som att han drack ur en dockservis, trots att det visst var en alldeles vanlig kopp. Han var nästan flintskallig, men hade samlat det hår han hade kvar i en lös hästsvans.
När gruppen kom emot honom såg han upp och tog lugnt fram en monokel ur fickan med vilken han granskade dem alla noggrant. Sedan log han ett leende som blottade en mun full ed sneda vassa tänder.
”God eftermiddag ungdomar.” Han sörplade lite på sitt te och fortsatte: ”Tanken är att vi ska gå en liten visite du temple. Men håll i åtanke att detta tempel givetvis är alldeles för pyramidalt och fenomenalt fabulöst för att vi ska ha möjlighet att hinna syna så mycket som ens en tusendel av det i dag. Dessutom har jag själv betydligt mer betydelsefulla åligganden att åta mig än att uppträda som turguide åt nyanlända ynglingar som ni själva. Så jag föreslår att vi utan vidare dröjsmål spankulerar iväg, vi har ansenligt mycket att se, på anmärkningsvärt lite tid.”
Misty och Grad såg på varandra och skrattade tyst.
Cyklopen drack upp sitt te med ett högt slurpande och reste sig sakta från bänken. Han var till och med större än vad de hade trott. Själva såg de ut som små dockor när de stod bredvid hans ofantliga kroppshydda. Grad kände sig säker på att cyklopen skulle ha kunna omsluta hela hans huvud med en hand om han bara försökte. Men på något vis kändes denna excentriska man trots sin storlek och sitt något ruskiga utseende inte mycket farligare än en kattunge. Han vände ryggen till och ledde dem med snabba, långa steg genom trädgården och in i templet. Gruppen hade, med sina verkande trötta ben, mycket svårt att hålla hans snabba takt.
”Snälla mäster, vänta!” Ropade Angie flåsandes och cyklopen stannade på fläcken.
”Som jag sade så är mitt namn Baron von Blogomir, så kalla mig det i stället för `mäster´ tack”
”Men ni sade ju aldrig...” började Angie protestera, men Baronen avbröt henne tvärt. ”Inget bråk lilla fröken, stäng foderluckan den behöver du inte använda nu. Tyst i ledet och följ efter mig.”
Han vände sig om på nytt och fortsatte gå utan att dra ner på takten.
”Han sade ju aldrig vad han hette ju! Muttrade Angie och fortsatte småspringa efter.
”Baron von Blogomir, sir, kan ni vara så vänlig att gå långsammare? Vissa av oss är hemskt trötta”, Sade Haydes högt. Varpå Angie gav honom ett avgudande ögonkast. Det var uppenbart för alla att Haydes inte var det minsta trött. Utan att bevärdiga honom med ett svar drog cyklopen ner på takten och alla suckade av lättnad. Han ledde dem genom långa vitkalkade korridorer och öppnade då och då en dörr för att visa något särskilt rum. Ett rum som han visade var till för meditation. Det doftade starkt av rökelse. Väggarna var kala och på golvet låg det vackra gröna kuddar och mattor av flätat gräs. Statyer av helgon och gudomar var uppställda lite här och var och färgglada mandalas stod lutade mot väggarna. Ett annat rum var till för kampsport och annan fysisk träning. Där fanns det säckar att slå på, träningsmattor och handskar och skydd i korgar i hyllorna längst väggen. Om dessa rum sade inte Baron von Blogomir särskilt mycket. Han pratade i stället oavbrutet på om vad han själv gjorde vilket verkade vara en hel del: Han studerade utdöda språk, översatte och tydde gamla böcker och skrifter och skötte om templets bibliotek innehållande en bokskatt från världens alla hörn, med allt från nytryckta forskningsrapporter till rullar som var tusentals år gamla. Dessutom så var han doktor i magins historia och i mytologi. Han studerade även internationell politik, undervisade i vett, etikett och seder bland olika magiska folk och skrev poesi. Grad hoppades att han inte tänkte bjuda dem på ett smakprov. Poesi var det värsta han visste och baronen pratade redan så underligt och avancerat att han knappt förstod vad han sade ändå. Allt som oftast slängde han dessutom in makabra anekdoter i sina berättelser. Det verkade som han själv tyckte de var väldigt underhållande men som fick flera av ungdomarna i gruppen att må illa.
Ett av rummen som de blev visade in var gigantiskt stort och kröntes av en enorm glaskupol.
”Detta rum brukas för att öva samt praktisera vädermagi, en mycket avancerat komplicerad magisk inriktning”, berättade baron von Blogomir och gäspade. ”Det må vara en svårpraktiserad inriktning men det föreligger dock tvivel, i alla fall hos denna adliga cyklop, om det verkligen är nyttigt att manipulera med väderleken.” Han skrattade till. ”Fast det må också vara sant att lite naturkatastrofer som avfolkar världen på imbeciller så att det inte är så nedrigt begränsande svårframkomligt vore utan tvekan särdeles festligt om ni frågar mig!”
Grad rös. Han tyckte baronen var vidrig. Men vidrig eller inte så visade han dem vidare och de kom ut i en korridor som såg förvånansvärt modern ut. Baronen knackade på en av dörrarna.
”Stig in,” hördes en röst svara där inifrån och de klev på.
Rummet de kom in i var ett stort och stiligt kontor med väggarna täckta av välfyllda bokhyllor. Fönsterna var fördragna med tjocka sammetsgardiner. I mitten av rummet stod ett massivt skrivbord i körsbärsträ och vid det satt en man som Grad genast identifierade som blodmagiker. Det syntes tydligt på hans röda ögon och skarpslipade tänder.
”Jaså är detta de nya antar jag. God middag ungdomar. Mitt heter Josmael Cazian. Jag handleder alla nybörjare elementmagi, så jag gissar att jag kommer att möta er alla mer eller mindre under eran tid här.”
Grad kände sig lite besviken. Han hade inte vetat att mäster Cazian var en blodmagiker. Grad hoppades på att han var bra på jordmagi i alla fall.
Gruppen hälsade artigt, alla kändes lite mer dämpade än de hade varit tidigare. Josmael log sympatiskt, det glimmade till i hans ögon när han sade:
”Det är ingen fara mina vänner, jag bits inte...”
I ett annat rum var väggarna av tegel och en stor sotig eldstad stod i ena hörnet. Stengolvet täcktes här och var med brända fläcka. Det fanns också en fontän där vattnet rann ner från väggen och sedan porlade in bland en hög med runda stenar. I taket stod en stor fönsterlucka just nu på glänt och släppte in frisk luft.
”I det här rummet tränas magi med de fyra första elementen terra, ignis, aer och aquam,” förklarade baronen.
Grad kastade en lång blick på de planteringslådorna fulla med en mängd olika mer eller mindre otroliga växter som stod i en egen del av rummet.
Efter elementrummet blev visade in i ytterligare ett kontor. Där inne satt Eldar Sirman vid sitt skrivbord och arbetade då de knackade på. Till skillnad från Josmaels kontor som var mörkt, med en tung lite prålig möblering, var detta kontor ljust och luftigt. Möblerna var nätta och allt var väldigt spartanskt och stilrent.
”Trevligt att se er igen”, sade Eldar artigt, men såg inte riktigt ut som att han menade det. ”Här jobbar jag med att forska, framför allt om tankeutvidgning och magiskt teori. Som ni redan vet undervisar jag denna termin också magins grunder. Oavsett hur ni ligger till så är ni alla ändå nybörjare.”
Grad noterade att Eldar dröjde sig kvar med blicken på Miguel när han sade det sista.
Baronen tackade så mycket för titten och drev gruppen vidare. Efter ett tag så blev rummen och gångarna som de färdades genom mer och mer grottlika och Grad förstod att de måste vara en bra bit in i berget vid det här laget. Templet var så stort att det inte alls var svårt att förstå att man kunde gå vilse här. Efter många timmars rundvandring var alla trötta och ingen orkade längre lyssna på ett ord av vad Baron von Blogomir berättade om templets arkitektur och historia men så plötsligt var de tillbaka där de hade börjat. Slutkörda och inte särskilt glada i hågen så gick de på trötta ben tillbaka ut i trädgården. Baronen dröjde sig kvar lite med en skara barn som inte lyckats smita undan. Entusiastiskt berättade han för dem allt han kunde om de statyer som stod utplacerade utanför vissa portar i templet. Åhörarna såg måttligt intresserade ut. Grad och de som lyckats smita väntade i den skuggiga trädgården på att Baronen och resten av gruppen skulle komma ut.
”Hoppas de tar lååååång tid på sig.” stönade Angie och lutade sig trött mot trädets stam.
Grad höll med henne. Trotts att han var nyfiken på området så var han inte speciellt sugen på att gå mer nu. Benen var inte vana vid Sju tusen tankars trappa. Varje steg var en kamp mot mjölksyran. Misty sade inget, hon var som vanligt lite i sin egen värld. Efter några minuter kom även Celena ut och satte sig vid dem i skuggan under träden.
”Shit! Han kan verkligen prata den där!” Suckade hon och pekade med tummen mot Baron von Blogomir som precis passerade ut genom porten. Cyklopen såg sig oförstående omkring på skaran med trötta ungdomar som hade slagit sig ner i skuggan av trädet.
”Seså barn, ni är väl inte trötta ännu? Kom igen, efter mig, se så, sätt fart. Jag har sparat det bästa till sist” Ropade han och klappade i händerna.
Det hördes en gemensam suck då alla reste sig upp, men de behövde inte gå långt denna gång. Genom en korridor och ner för några gamla nötta stentrappor. De stannade utanför en ärgad koppardörr.
”Det här är det viktigaste avdelningen. Templets hjärta.”
Långsamt lät han dörren glida upp. Grad lutade sig nyfiket fram. Rummet innanför var stort som en flyghangar och var från golv till tak fyllt med en sak: rader efter rader med böcker. Vissa var små och stod prydligt i sina hyllor, andra var så stora att Grad misstänkte att till och med Baronen själv skulle ha problem med att flytta dem. Sex gigantiska böcker var upplagda i två högar och en ännu större bok låg tvärs över högarna så att det bildade ett skrivbord. Därpå låg drösvis med pergamentrullar och en poesibok med titeln Blodkorvar och analläckage. En stor informationstavla innanför entrén visade hur man skulle hitta från den röda du-är-här-pricken till avdelningar som Instruktionsböcker i kvantmekanik, Fauniska kokböcker, Magiska metodböcker, Alvisk historia och människans mytologi. Över hängde en skylt som sade Informationsdisk.
Grad gick förundrat runt och tittade. Överallt var det avdelat med bokhyllor som bildade egna avdelningar och till synes oändliga korridorer. Det var aldrig för trångt för dem att gå, men cyklopen fick här och var huka sig och gå sidledes för att komma fram. Böcker täckte väggarna och var travade ända upp till taket, där de möttes från båda hållen uppe vid nocken. Det doftade gamla böcker osade så mycket av trolldom att det stack i näsa och ögon.
”Här kan man givetvis oavbrutet uppehålla sig i all evinnerlighet...” Suckade baronen saligt.
”Beklagligt nog så har vi alldeles för lite tid så jag måste tyvärr be er att hålla er till tåls för tillfället”.
De gick ut igen och genom en ny korridor som de följde ända tills de kom fram till något som såg ut att vara en hiss.
”Ska vi åka i den?” Frågade Celena.
”Var inte enfaldig, en så voluminös man som jag själv går naturligtvis inte in i elevator så liten som den där!” Fnös Baronen. ”Men ni ska. Tryck på våning 048 så kommer ni att färdas ner cirka två hundra meter under markytan, där möter Professor Andersen er för en guidning av den tekniska avdelningen. Så, nu får det sannerligen räcka! Jag har ödslat nog av min oskattbart dyrbara tid på er. God middag.” med de orden vände Baron von Blogomir ryggen mot dem och gick med tunga steg därifrån.