Pojken med olikfärgade ögon

  Månen var så tunn att den knappt syntes på himlen och gränden var mörk men det gjorde honom ingenting, han såg alldeles utmärkt i mörker.
 Videll rörde sig till fots längst de vindlande labyrintlika gatorna, där tomma stånd och stängda gatumatställen trängdes om platsen. Över gatan hängde elledningar som var dragna kors och tvärs mellan husen.
Han befann sig i Rocinha, Rios största favela. 
Trots att han aldrig tidigare varit där så var han säker på vart han skulle och svängde in i en gränd över vilken det hängde gula lyktor och svart-gul-randiga band i långa rader.
Så var han framme. Det var ett smalt betonghus med en limefärgad dörr.
  Videll såg på klockan och konstaterade att han trots allt var snabbt på plats. Bara några timmar tidigare hade han befunnit sig på en viktig affärsmiddag på andra sidan jorden, men han hoppades att det skulle visa sig vara värt besväret. Enligt hans kontakter kunde det här vara särskilt intressant fall.
  För att gå in med ett öppet sinne tömde han huvudet på tankar. Vad han än skulle få se därinne ville han göra det utan förutfattade meningar.
 Reflexmässigt rättade Videll till sin fluga och sköt upp de runda glasögonen längre upp på näsan innan han knackade på den limefärgade trädörren.
  En civilklädd soldat med buskiga ögonbryn och utstående öron öppnade. Han såg ut att vara i trettioårsåldern och var av normallängd, men ändå betydligt längre än Videll själv.
”Sir”, sade han med illa dold förvåning och bugade djup.
Videll nickade artigt och steg in.
  Det luktade ovädrat, matos och gammal vitlök i den lilla lägenheten som inte var mer än ett enda rum.
En ung kvinna med svallande mörka lockar låg död, antagligen strypt, på en smutsig madrass på golvet. Halens hade stora blåmärken och ögonen mörka ringar runt sig.
I rummets kokvrå låg en annan livlös kropp, en man, med huvudet lutat mot kökets gasspis. Det såg ut som att hans ansikte hade slagits in så hårt att det buktade inåt och slemmiga bitar av det låg i blodpölen under.
Det som framför allt fångade hans uppmärksamhet var ett gulnat brev uppsatt med magneter på kylskåpet. Utan att behöva läsa visste han precis vad det stod i det, det var nämligen han som hade skrivit det.

Ärade vän!
Då De levandes bok fortfarande är försvunnen kan vi inte bekräfta något, men sannolikhetsmaskiner, orakel och framtidsavlyssningar pekar alla på att det två nu ska födas.
Ni vet hur ni ska känna igen dem.
Den som får ett sådant barn måste hålla det hemligt och genast sända bud till oss.
Väl mött! /Det jordiska rådet


  Meddelandet hade gått ut till tusentals personer världen över flera år tidigare. De flesta fick det till sina telefoner och var då tvungna att göra både en ögon- och fingeravtrycksskanning innan de kunde läsa, men vissa föredrog fortfarande post, eller också hade de inte något telefonnummer registrerat på sig. Breven var då väl förslutna och skrivet med ett bläck som bara gick att läsas av adressaten.
Allt det var försiktighetsåtgärder han själv hade vidtagit för att inte obehöriga skulle få den informationen. Videll fann det helt klart vara av intresse att det här brevet hade sparats så länge.
  Längst bort i det lilla rummet, på en pall gjord av en apelsinlåda, satt en mager pojke i sexårsåldern och tittade med tom blick ut genom det smutsiga fönstret på den svarta natten.
”Du borde ha tagit med honom ut härifrån,” sade Videll till soldaten.
”Han vägrade sir.”
Videll såg länge på mannen, sedan frågade han. ”Har du någon aning om händelseförloppet?”
”Nej Sir, han har inte sagt ett ord sedan jag kom hit”.
Videll suckade, gick fram till pojken och slog sig ner på knä bredvid honom.
”Hej du.”
Pojken rörde inte en min.
”Jag heter Videll. Jag är här för att...”
För ett ögonblick kom han av sig och blev förvirrad. Varför är jag egentligen här? Kanske borde jag bara ge mig av genast och låta pojken vara ifred? Han kände hur hans medvetande gled iväg, men så andades han djupt och lyckades återta fokuset och kontrollen över sig själv.
”Var det du som gjorde det där?” frågade han pojken.
Videll var både förvånad och imponerad men gjorde sitt bästa för att dölja det. Det fanns inte många som kunde få honom ur spel och aldrig hade han känt en sådan kraft från ett barn, och ett människobarn dessutom.
”O Quê?” Pojken vände på huvudet och såg på honom för första gången. Hans ögon var olikfärgade, ett isblått och ett brunt. Blicken var kall men leendet hånfullt.
”O Quê?” Upprepade han uppkäftigt och det var tydligt att det betydde vad ska du göra åt saken? och inte vad menar du?.
Videll såg från den strypta kvinnan till mannen med det inslagna ansiktet till den sexåriga pojken.
”Ja, som du märker så fungerar det i alla fall inte på mig”, sade han sakligt.
En plötslig osäkerhet flackade till i barnets ögon. Videll bestämde sig för att smida medan järnet var varmt.
”I stället för att hålla på och tramsa så där så vill jag att du lyssnar på mig” sade han allvarligt. ”Det här hemska som hände var inte ditt fel. Jag vill att du ska veta att jag vet det.”
Det var som om pojkens ögon stängdes av, han såg med tom blick rakt framför sig, som om inget längre angick honom.
”Jag är en medlem av det jordiska rådet, vet du vad det är?”
Pojken rörde inte en min.
”Vi hjälper sådana som du.”
”Ska du döda mig?” Frågade pojken.
”Nej”, sade Videll. ”Det betyder att du är speciell. Jag vill ta dig till en plats där du kan lära dig att kontrollera det.”
”Fängelse?”
”Nej”. Videll skakade på huvudet. ”Det är en bra plats.”
Pojken såg kylig på honom.
”Jag klarar mig bra själv.”
”Ja jag ser det.” Videll såg dröjande ut över rummet. ”Men jag måste ändå få insistera på att du kommer med mig.”
”No.”
Videll undertryckte impulsen att le. ”Det är en sak som du måste veta om mig”, sade han. ”Jag får alltid som jag vill, och nu vill jag att du ska följa med mig härifrån.”
De såg varandra in ögonen en lång stund. Det var en viljornas kamp, men den var redan avgjord på förhand. Till slut vek pojken undan med blicken och nickade resignerat.
Videll log hjärtligt och blottade sina skarpslipade hörntänder.
”Duktig pojke”, sade han och lyfte upp barnet i sin famn. ”Duktig pojke.”






 

DEL I
 

När katten knackar på dörren

”Tror du på spöken, Misty?”
De hade samlats i uppehållsrummet och väntade på att en av lärarna skulle komma för att berätta spökhistorier. Det var tradition, varje år natten innan eleverna skulle lämna skolan och fara hem, den här gången för gott.
”Nej.” svarade Misty, alldeles för snabbt.
Minni, som var den som frågat, en liten tjej med äppelkinder och fräknar gav henne en konstig blick men fortsatte:
”Det gör inte jag heller! Men ibland så blir det liksom som att man tror på dem ändå, när det är mörkt och man är själv och så, du vet.”
Misty ryckte ointresserat på axlarna. Uttråkad svepte hon med blicken över de andra tjejerna i salen. Alla såg likadana ut tyckte hon, som grå tråkiga möss satt de där och pep. Hennes ögon smalnade då hon såg på Felicia, en flicka med snorkig uppsyn, utmärglade dag och ett kantigt utseende. Felicia och Misty hade hatat varandra sedan första dagen. Felicia var allt som Misty inte kunde eller ville vara: hon var ordentlig, följsam, proper, ordningsam, duktig - och en riktig skvallerbytta. Varje gång Misty gjorde något som man inte fick, vilket var relativt ofta, så var Felicia där och snokade och berättade för lärarna vad hon höll på med. Det var mer än en gång som Misty hade fått stryk på grund av henne och det var inget som hon skulle komma att glömma i första taget.
”Jag tror att Misty är rädd för spöken”, skrattade Felicia just då från ingen stans. Det var som om hon känt Mistys illvilliga tankar och bestämt sig för att genast ge igen. ”Kolla bara vad blek hon är!”
Allas ögon vändes automatiskt mot Misty.
”Fast när jag tänkte på det så är du alltid så där blek”, fortsatte Felicia. ”Det är nog för att...”
Sen var hon tvungen att ducka. Just som Misty kastade en mässingsljusstake i riktning mot Felicia, kom deras lärare mr Barkess in genom salens stora ekdörr.
Utan att blinka tog han tag i Mistys hår och skakade henne hårdhänt medan han högröd i ansiktet röt:
”Vad tar du dig till? Vad är det för FEL på dig?”
Han släppte henne omilt. Misty blängde mordiskt på honom, men sade inget.
”Du kan gå upp till sovsalen genast, jag vill inte se dig mer ikväll!” sade han och viftade med handen framför sig, som om han försökte damma bort henne ur sin åsyn.
Hon rynkade sin lilla uppnäsa i en grimas som om mr Barkess plötsligt hade förvandlats till något äckligt.
”Med nöje!” Hon gjorde en konstlad nigning och stormade iväg med det blonda håret fladdrade efter sig och de gröna ögonen lysande av ilska.
Då hon rundade den första kröken i korridoren hörde hon mr, Barkess förfärade skrik bakom sig. Nöjt log hon för sig själv och gick lugnt vidare. De skulle i alla fall aldrig kunna bevisa att det var hon som gjort något när hon inte ens varit i rummet, resonerade hon. Det skulle bara se ut som en olycka, som att mr. Barkess hade kommit för nära något av ljusen. Den jävla pajjasen.
Misty kom fram till trappan som ledde till flickornas sovsalar och skyndade då hon på sina steg. Väl uppe, såg hon sig noggrant omkring. Ingen var i närheten. Bra.
Vigt klättrade hon upp i fönsterkarmen. Hon lirkade lite med låset och efter bara några sekunder gick det tunga blyinfattade fönstret upp med ett långdraget knarrande. Misty log för sig själv. Skolan hade bytt låset på fönstret flera gånger sedan de upptäckt att hon brukade smita ut den vägen, men det hjälpte inte mycket. Om Misty ville ut, så kom hon ut. Försiktigt klättrade hon längst en av grenarna som sträckte sig från den gamla eken utanför, och hasade sig sedan vant ner för den tjocka stammen. De sista två metrarna hoppade hon och landade med en liten duns i det kvällsfuktiga gräset.
Det var nästan mörkt ute och månen lös redan starkt på himlen. Tyst tassade hon över gräsmattan och ålade in under en häck där hon var var skymd för blickar från huset. Egentligen hade hon ingen anledning att smita ut, det fanns ingenting hon kunde göra här ute som hon inte lika gärna kunde göra inne i värmen, utom att andas frisk luft och låtsas att hon var någon annan stans. Av någon anledning kändes det alltid bättre när hon inte var under skolans tak. Hon kände sig fri, även om den höga muren runt området var en påminnelse om motsatsen. Med trötta ögon såg hon upp på månen och fann i den, som alltid, den tröst hon sökte. Hon blundade och låg så en lång stund.
Plötsligt svischade något stort och surrande förbi hennes huvud på bara någon decimeters avstånd. Misty snodde runt, men innan hon han se vad det var, hade det redan flugit in i ett av buskagen och var borta. Förvånat såg hon mot platsen där varelsen hade försvunnit.
”Vad är stort som en fågel och surrar i England?” frågade hon sig själv, utan att komma på något vettigt svar.
Snabbt kom hon på fötter och strök med handen över bladen, som på ett ställe hade täkts med ett mjöligt pulver. Forskande gned hon det mellan fingrarna. Den glittrade och skimrade i olika färger, på samma sätt som bensin kunde göra i en vattenpöl. Hon rynkade ögonbrynen och riktade blicken mot busken, som om hon väntade sig att vad-det-nu-var skulle komma tillbaka, men då det inte gjorde det ryckte hon på axlarna och torkade av handen på den redan skitiga skoluniformen.
Misty lade sig raklång på marken och kröp in i en annan buske, där hade hon gömt en plastback som hon i ett obevakat ögonblick stulit från köket. Om hon ställde den på högkant mot muren, på det ställe där den var som lägst, kunde hon häva sig upp på den och klättra över. Men hon var tvungen att vara snabb för att inte riskera att någon skulle få syn på henne och förstöra alltihop. Visserligen hade Misty lovat sina föräldrar dyrt och heligt att sköta sig sitt sista år i skolan. Det var kravet för att hon skulle få åka till sin moster över sommaren, och det ville hon verkligen, men det var ju ändå sista kvällen och betygen var redan satta. Inte gjorde väl ett sista litet äventyr någonting?
Väl över på andra sidan smög hon med ryggen längst muren ända bort till en närliggande dungen och in i den. Nu visste hon att det var lugnt, inne bland träden syntes man inte från huset. Med stora kliv passerade hon kvickt genom det höga gräset, som var fullt av lömska taggbuskar, och var snart ute på landsvägen på andra sidan dungen.
Det var egentligen bara meningen att hon skulle ta sig en lite kvällspromenad, men då hon hörde musik som spelades någonstans bortanför träden blev hon nyfiken. Orten där internatet låg var så liten att den inte ens hade en lanthandel, det fanns ingen pub och i de fåtal husen bodde det uteslutande pensionärer. Den enda musik hon hade hört det senaste halvåret var kökstanternas radio och skolans kör som övade lite då och då. Tv, telefoner cd-spelare och annan elektronik var stängt förbjuden på skolan, därför rörde hon sig nu som trollbunden mot ljudet.
Efter vägens slut bredde en äng ut sig. I utkanten av den såg hon några färgglada tält torna upp sig.
”En cirkus!” Jublade hon för sig själv och skyndade dit.
Det hade börjat mörkna på ordentligt nu, inte en människa syntes till. Misty gissade att cirkusen inte hade stannat för att uppträda, utan för att övernatta. Hon gissade också att musiken kom från ett genrep, och tänkte att hon kanske kunde smyga sig in någonstans och tjuvkika.
Hon blev därför ganska snopen då hon halvvägs fram möttes av en man som välkomnade henne med utsträckta armar. Han hade mörkt tjockt hår, skrovlig solbränd hy och en buskig mustasch.
”Ah, välkommen, välkommen kära besökare! Mitt namn är Antony, och med vad kan jag stå till tjänst? Får jag fresta med ett par varv i vår karusellen kanske, eller en liten tur på vår ponny?” Hans röst var hes och hans entusiasm nästan skrämmande manisk.
”Ehm..?” sade Misty osäkert
Antony riktade sina svarta glada ögon mot henne, eftertänksamt såg han på Misty från topp till tå. Hon kände hur han verkligen såg henne, som om hon blev scannad.
”Jag tror nog att du är lite för liten för vår karusell” sade han.
”För stor menar du väl, protesterade Misty och kastade ett förolämpat ögonkast åt den uppenbart långsamtgående karusellen med tre svanplatser, som stod bara ett stenkast ifrån dem.
Antony log överseende.
”Nej lite för ung, min kära, det är 65 års gräns på vår karusell”.
Misty fnissade till, hon var osäker på om han skämtade eller var lite galen, men det gjorde det samma, i vilket fall var det här det roligaste som hänt under hela terminen.
”Jag vet!” Utropade han plötsligt med ännu häftigare entusiasm. ”Du kanske vill få en glimt av din framtid, hos våran alldeles egna spådam, den berömda, magnifika Cassandra?
Misty sken upp och nickade. Det lät spännande.
Hon mindes den gången då hon utan framgång hade försökt dra med sin mamma till just en spådam. Hennes mamma hade fnyst, och sagt ”Nej du, unga dam! Sånt där beblandar vi oss inte med i våran familj!”. Nu hade hon ju chansen att beblanda sig med det så mycket hon ville.
Antony visade henne bort till ett tält i utkanten av lägret, som till skillnad från de andra färgglada, bara var rött.
”Cassandra, du har en kund!”, ropade han in i tältspringan, sedan blinkade han mot Misty och gick.
”Kom in!”, sade en dröms kvinnoröst och Misty drog undan förhängena och klev in. Luften i tältet var kvalmig och fylld med väldoftande rök och lukten av gummi från tältduken. På en pall längst bort i rummet stod en tv med brusig bild. Där fanns också ett runt bord i mörkt trä med två omaka trädgårdsstolar. I den ena av stolarna satt en person som var betydligt yngre än den rynkiga, gråhåriga gamla kvinna som Misty hade föreställt sig. Cassandra var i fyrtioårsåldern och hade långt svartglänsande hår i lövgrön sammets sjal. Hennes ögon var blå och blicken genomträngande.
”Välkommen!” sade hon och sträckte sig för att stänga av tv:n. ”Var så god och ta plats.”
Misty lydde, och slog sig ner på stolen mitt emot Cassandra.
”Så du är nyfiken på din framtid?”, frågade spådamen samtidigt som hon tände en ny rökelse. Misty hostade till, men nickade entusiastiskt.
”Ja det vore kul. Men hur mycket kostar det?”
”Det kostar...” Cassandra synade Misty. ”Färgen på ditt hår. Den är mycket vacker, jag kan nog sälja den dyrt till någon.” Hon lutade sig bakåt i stolen och smackade nöjt med läpparna. ”Jag är nyfiken på dig, så du får ett bra pris.”
Misty kände en iskall fruktan åka som en slingrande ål genom magen. Hon insåg med ens att det här inte var en vanlig cirkus, det var inte folk som höll på med billiga trix och hade på sig röda plastnäsor. Det här var den äkta varan. Hon gjorde sig beredd att rusa upp och springa därifrån ifall det skulle behövas. Då brast Cassandra ut i ett våldsamt skratt.
”Oj om du kunde se dig själv nu, lilla fågelunge”, sade hon. ”Behåll du färgen på ditt hår. Du blir säkert gråhårig nu i alla fall och det där skrattet räckte långt. Ger du mig tre pund också, så har vi en affär.”
Misty andades ut. Det brände lite på kinderna för att hon låtit skrämma upp sig så hon skyndade att gräva upp en skrynklig sedel, som tack och lov låg kvar i kjolfickan sedan skolutflykten i förra veckan, och lade den på bordet.
”Vad heter du fågelunge?”
”Misty.”
”Ge mig din hand Misty.”
Hon sträckte fram högerhanden. Cassandra studerade den länge medan den fundersamma rynkan mellan ögonbrynen bara blev djupare.
”Jag har väl aldrig... Får jag se på din vänsterhand i stället” sade hon och såg uppenbart frustrerad ut. Misty bytte lydigt hand.
”Har du skadat dig?” Frågade spåkvinnan då hon fick syn på plåstret som täckte nästan hela översidan av Mistys vänsterhand.
”Nä, det är bara ett eksem.”
”Jaså på det viset...”
Det var något som tänts i kvinnans ögon. Som om hon lusläste en viktig instruktion, studerade hon hektiskt handen i flera minuter, utan att säga ett ord. Till slut stängde hon beslutsamt igen den och släppte taget.
”Nej”, Sade hon. ”Jag kan inte läsa din framtid, flicka.”
Misty blinkade förvånat och började protestera:
”Men jag har ju betalat”
Cassandra mötte hennes upproriska blick utan att blinka, i hennes ögon fanns något som Misty inte kunde förklara, en underlig visshet, som hos Mona-Lisa.
”Ta tillbaka dina pengar”. Cassandra sköt sedeln till henne över bordet.
”Jag skulle inte kunna läsa din hand ens för tre miljoner pund, men jag skulle läsa den gratis om jag bara kunde.” Hennes blick blev drömmande, som om hon såg något utspela sig långt, långt borta i en annan tid. Misty betraktade henne med smala ögon. Hjärnan gick på högvarv, men hur mycket hon än ansträngde sig så förstod hon inte det som Cassandra tycktes vilja ha sagt underförstått. Till slut gav hon upp.
”Jag förstår inte...”
”Minns en sak; när katten knackar på dörren, då är det dags. Gå nu.”
Misty reste sig upp. Hon ville inte ödsla mer tid på Cassandra som om sanningen skulle fram inte verkade vara riktigt klok. Dessutom var hon själv i alla fall tvungen att börja bege sig tillbaka, snart skulle någon på skolan märka att hon var borta.
”Jaha, ja tack då, det var ju... intressant eller vad man säger...”
Medvetet lämnade hon kvar pengarna på bordet då hon gick.
Hon blev chockad då hon klev ut ur tältet och såg att hela lägret plötsligt hade försvunnit. Alla de färgglada tälten, karusellen, stånden, musiken, husvagnarna och människorna var som uppslukade av jorden.
Misty vände sig om för att berätta för Cassandra att hon verkade ha blivit kvarglömd, då hon med fasa såg att även Cassandras tält var borta. Misty fann sig stå ensam mitt på en mörk tom äng. Det var nu helt mörkt ute och några stjärnor hade tänts på himlen. Hon såg tankfullt upp på dem och frågade:
”Visst såg ni också det där?”
Med huvudet fullt av tankar började hon raskt att röra sig tillbaka mot skolan. Vigt klättrade hon över muren och landade kattlikt på andra sidan. Med hat såg hon på den stora gula byggnaden framför sig. Känslan av att allt var fel, hade förföljt henne under en längre tid nu och den blev bara starkare. Det kändes som att hon var här och förspillde dyrbar tid, som om hon hade något annat att göra, någon annan stans. Något viktigt. Åter igen såg hon drömskt upp på månen och viskade tyst för sig självt.
”Jag borde inte vara här...”
”Nej det borde du sannerligen inte!”
Misty hoppade till och mr. Barkess klev fram från skuggorna. Blicken i hans stirriga ögon var hätsk, huden i pannan var svedd, han var högröd i ansiktet av ursinne och luktade bränt hår. Misty ryggade bakåt men han var snabbare och tog ett hårt tag i hennes arm. Mellan sammanbitna tänder väste han:
”Jag vet att det var du, din äckliga lilla snorunge! Det spelar ingen roll att du inte var i rummet. Det spelar ingen roll vad du säger eller hur galet det än låter. Jag vet att det var du som gjorde det här!”
Han pekade på sin brända skalp där tupén hade krullat ihop sig och smällt, som om någon försökt bränna upp den medan den låg på hans huvud. ”Och det ska du få betala för!”
”Genom att behöva stå ut med din andedräkt?” frågade Misty och höll demonstrativt för näsan.
Han gav henne en sådan rungande örfil att hon var tvungen att bita ihop hårt för att inte börja gråta. Hon kände tårarna trycka i ögonen, men vägrade gråta framför honom. Misty bet sig lite i tungan för att få något annat att tänka på.
”Du pratar när du är tilltalad, fräste han.”
”Gubbjävel!” Skrek hon. Trots att hon skrek det på svenska, som hon visste att han inte förstod, örfilade han henne igen. Misty bet ihop käkarna hårdare. Väl medveten om att hon inte skulle kunna att hålla rösten stadig just då förblev hon tyst men höll huvud högt.
Med hennes arm i ett fortsatt stadigt grepp drog mr Barkess henne tillbaka till skolbyggnaden. Hon brydde sig inte göra mer motstånd. I morgon skulle hon få åka hem. Hur han än valde att bestraffa henne i kväll skulle det ändå inte slå hans brända skalp och den förödmjukelse han måste ha upplevt då alla på hela skolan såg att han bar tupé.
Misty log mörkt för sig själv och gav månen en sista sorgsen blick, sedan var de inne igen och hon förberedde sig på ännu ett långt nattligt samtal med föreståndarinnan.

Mr. Fox fantastiska träd

Grad satt på huk och jobbade för fullt med att ömt vårda en slokande tomatplanta då det pep till i fickan. Han ställde sig upp, borstade av sina jordiga händer på jeansen och tog fram telefonen.
Hans tama ekorre, Pimms, hoppade upp på hans huvud, där hon helt smälte in bland de rödbruna lockarna. Ettrigt tjattrade hon och drog honom i det ostyriga håret, men Grad låtsades inte om henne just då. Så fort han läst meddelandet sprang han in i huset.
”Jag har fått en plats!” ropade han innan han ens hunnit öppna dörren.
I köket satt hans åttionioåriga farmor och för ovanlighetens skull även också hans far.
”Vad har du då fått för plats?” Frågade hans pappa, utan att ta blicken från sin morgontidning.
”I ryska cirkusen?” Gissade hans hans farmor.
Grad log och strök henne över den papperstunna kinden med knogen.
”Nära nog Nanna, jag har fått plats i Den svarta bambuns tempel.”
Grad var exalterad, men fadern reagerade inte riktigt som han hoppats.
” Va ska du dit för? Du kan redan allt du behöver veta om jordmagi. Nu behöver du bara öva och experimentera själv.”
” Jag kanske vill lära mig andra saker än jordmagi också pappa”, sade Grad. Han tog ett äpple ur fruktkorgen och bet en stor tugga.
Hans far såg för första gången under samtalet upp från sin tidning.
”Varför då?” Han såg uppriktigt brydd ut, som om tanken på att någon skulle vilja lära sig något annat än jordmagi aldrig hade slagit honom. Grad öppnade munnen för att svara, då hans pappa åter satte upp tidningen för ansiktet och sade in i den:
”Förresten vet du att det inte går Grad, vem skulle då ta hand om Nanna?”
”Tja, vad sägs om du?”
Hans far bläddrade obekymrat i tidningen.
”Det går inte! Jag har ju hela gården och mina träd, inte kan jag ta hand om Nanna också, det förstår du väl?”
”Oroa er inte för mig”, sade Nanna storsint. ”Jag är en stor flicka nu, och om jag behöver hjälp så kan ju alltid Grad hjälpa mig.”
”Det är ju just det vi pratar om”, sade Grads pappa och masserade trött sina tinningar. ”Han kan ju inte ta hand om dig om han är i Kina, det förstår du väl?”
”Men Henry”, sade hon strängt och såg på sin son. ”Grad ska inte till Kina, han ska ju till ryska cirkusen!”
*
Några timmar senare satt Grad på sitt rum och gjorde det han oftast gjorde när han kände sig arg och hjälplös: han skrev ut flygblad. Den här gången från World animal protection, som han tänkte dela ut senare när han åkte in till Adelaide.
Från fönstret kunde han se ut över vinfälten som löpte i till synes oändliga rader hela vägen mot horisonten. Tack och lov var faderns trädkonst utom synhåll från hans rum. Hur fantastiska och vackra de än var så ville han inte se dem just nu. När han var liten hade Grad älskat att promenera bland de träd som hans far med hjälp av en otrolig skicklighet och åratal av beskärning, bindning och ympning format till de mest fantastiska geometriska former och mönster, likt en surrealistisk sagoskog. Men nu kände han mest avund inför dem. Om han själv bara fått en tiondel av tiden och engagemanget hans far lade på sin konst så hade han varit mer än nöjd.
Pimms tuggade obekymrat sönder ett av flygbladen och Grad lyfte med en suck upp henne på sin axel.
”Du behöver ju väl inte bråka du också?” sade han i ett misslyckat försök att låta sträng. Han tryckte ner flygbladen ryggsäcken och gick ned för trappan för att se till sin farmor. För det mesta var hon inte till några som helst problem. Oftast satt hon bara i köket och lyssnade på radio och fyllde tidningarnas korsord med påhittade låtsasord eller också satt hon i gungstolen på verandan och bläddrade i gamla fotoalbum. Grad brukade spela kort med henne och så lyssnade de på Elvis som var det bästa hon visste. Stundvis var hon nästan helt klar och då fick han en glimt av den gamla Nanna, hon som tagit hand om honom ända sedan han var liten. Nu var det Grads tur att ta hand om henne, och visst gjorde han gärna det, det var bara det att han också så hemskt gärna vill åka och studera. Den svarta bambuns dal var det närmaste lärosätet som var öppet för alla magiker och ett av de både största och bästa.
Kanske kunde han ta med sin Nanna dit? Funderade han, men slog sedan bort tanken. Det skulle vara omöjligt för honom att utveckla sin magi optimalt samtidigt som han såg efter henne. Grad suckade uppgivet. Utbildningen fick helt enkelt vänta ett par år till. Han gick ut i köket.
”Nanna är du hungrig? Vill du ha en macka?” Han öppnade kylskåpet för att se vad som fanns, men fick inget svar.
”Nanna vart är du?”
Fortfarande inget svar.
”Elizabeth Mary Fox kan du svara!?” Ropade han och kände paniken komma krypande längst ryggraden. Hur vimsig hon än var så brukade hon alltid reagera på sitt namn. Med andan i halsen sprang han från rum till rum utan att finna henne, inte heller var hon på verandan.
”Fuck me dead!”
Han sprang ut och såg sig vilt om i den välskötta trädgården. Pimms kom skuttandes efter honom med långa språng. Grad satte sig på huk, rörde vid gräset med fingertopparna och blundade.
”Visa mig vart hon gick.”
Han koncentrerade sig så hårt att han glömde att andas. Då såg han henne: i sina fluffiga vita tofflor och grönskimrande nattlinne hade hon korsat gräsmattan och gått...
Fasan slog till som ett knytnävsslag i mellangärdet. Han slog han upp ögonen.
”Sjön!”
Grad sprang. Han hade aldrig varit någon idrottare men men rusade nu fram fortare än han visste han kunde. Förbi den gamla ladan, bort från huset och vinfälten, förbi sin mors minnesdunge och genom faderns trädkonstgård. Förbi trädet med fyrkantiga grenar och stam. Förbi det snirkliga Tim Burton-trädet och förbi trädet med femtio olika sorters frukt.
Hur hade hon kunnat komma så här långt? Han hade ju bara lämnat henne i tio minuter.
Grad trodde att hjärtat skulle sprängas, halsen sved och pulsen dundrade i öronen.
Tänk om han inte skulle hinna?! Tänk om det redan hade hänt henne något?
Det sög till i magen av ångest
”NANNA!” Skrek han.
”Här är hon Grad, jag har henne!”
Den lättnad som sköljde över honom då han fick se Mullion komma gående med farmodern i en stadig armkrok, gick inte att beskriva. Mullion var deras närmsta granne och, trots åldersskillnaden dem emellan, han var trettioett och Grad sexton, var han en av Grads bästa vänner.
Han skyndade sig dit och slog armarna om sin farmor.
”Du får inte skrämmas så där!” Grälade han med mjuk röst. Grad vände sig mot sin vän: ”Tack så mycket Mullion, jag vet inte vad jag ska säga.”
”Inget att tala om.”
”Du ska inte vara rädd för spöken”, sade Nanna och klappade överseende sitt barnbarn på kinden.
”Jag var rädd att du hade blivit ett spöke”, sade Grad och krokade i hennes andra arm innan de alla tre gick tillbaka mot huset.
”Jag skulle inte bli ett spöke!” Sade Nanna förolämpat. ”Jag skulle bara hämta Allambee så han kunde ta Grad på cirkus!”
”Det var snällt av dig”, sade Grad och brydde sig inte om att påpeka det faktum att Allambee, Mullions far, hade varit död sedan innan han själv föddes.
”Det är viktigt för honom att gå på cirkus!” Envisades hon.
”Ja Nanna, vi fixar det”, sade Grad. ”Gå inte iväg något mer bara”.
När de hjälpt hjälpt henne i säng för en eftermiddagslur satte sig Grad och Mullion på verandan och delade på en Passiona.
”Tack man!” Sade Grad. ”Jag vill inte tänka på vad som hade hänt om du inte varit vid sjön.”
Mullion gungade fundersamt i gungstolen.
”Det var jag inte”, sade han. ”Hon verkade väldigt övertygad om att du behövde hjälp med något. Jag kunde känna det, så jag gick dit.”
Grad suckade och drog med händerna över ansiktet.
”Ja, jag och pappa bråkade i morse, vi borde inte ha gjort det framför henne.”
Mullion betraktade honom nyfiket.
”Bråkade du? Om vadå?”
Grad berättade allt om morgonens argumentation.
”Ja men då var det väl tur att du har en så vis farmor att hon visste precis vad som behövde göras”, sade Mullion.
”Vad menar du?”
”Klart du ska åka Grad. Det är så få magiker som faktiskt bryr sig nuförtiden, ni få som gör det behöver all utbildning ni bara kan få. Vi tar hand om Elizabeth medan du är borta.
”Är Juli okej med det då?” Frågade Grad.
”Min fru älskar både dig och din farmor, dessutom har vi hennes systerdotter här en månad så hon kan också hjälpa till.”
Grad blinkade generat bort en ovälkommen tår.
”Tack”, sade han bara. Han kom inte på något mer att säga.

Enhörningsranchen

Så fort Misty klev av bussen såg hon Kari vinka glatt från andra sidan vägen.
Misty var vimmelkantig av de senaste dagarnas resande: sex timmars bussresa från internatet till London och sedan flyg till Stockholm där hon spenderade två dagar med att non-stop tjata på sina föräldrar innan de gav med sig om att hon ändå skulle få tillbringa sommaren hos sin moster trots att hon inte inte skött sig som utlovat på skolan. Sedan flyg från Stockholm till Keflavik och så buss. Karis mörka hår räckte ner till midjan och var det ända som dolde något av den annars helt nakna, tatuerade kroppen. Hon var ett skogsrå och de använde i regel inte kläder. Misty huttrade av att bara se henne. Trots att det var sommar var det inte mer än omkring femton grader. Men Kari gick utan kläder även under vintern. Den yviga rävsvansen viftade glatt glatt hon fick syn på Misty. De kramade om varandra.
”Se på dig da! Du har ju blitt kjempestor! Sist jag såg dig var du bara barnet.”
Glatt småpratandes gick de till parkeringen.
”Jag beklagar att vi behöver åka bil, men vi ska förbi många stora vägar så det blir smitigast.”
”Jag åker bil hela tiden med mina föräldrar”, sade Misty.
Kari gjorde en grimas. ”Stackars liten!”
Bilen var så rostigt att det nätt och jämt kunde kallas för en bil. Den hade mossa på taket och maskrosor och grässtrån stack upp genom springan på bakluckan. Med sig i bilen hade hon även en iller som lekte runt bland de spruckna söndergnagda sätena.
”Fast jag har nog aldrig åkt en bil som den här förut”, sade Misty och satte sig på en fläck som var i stort sett fri från illerspillning.
Det blev en intressant resa. Hon var glad att se Kari igen och försökte uppdatera sig om vad som var nytt på ranchen sedan hon varit där senast. Samtidigt trodde hela tiden att de skulle krocka för Kari körde sämre än den värsta biltjuv. Detta verkade hon själv helt ovetande om då hon glatt pratade på om allt möjligt, till synes helt oberörd för att hon höll på att köra ihjäl dem alla tre. Kari frågade Misty om allt som hänt henne de senaste åren och vad hon hade lärt sig i skolan. Hon verkade väldigt intresserad av hur en människoskola fungerade.
Bilen krängde hit och dit, och fick motorstopp en gång var tionde minut då Kari var för långsam på att växla upp. Den korta stund då de var ute på motorvägen trodde Misty faktiskt på allvar att hon skulle dö när Kari körde mot trfken, for hit och dit, tvärbromsade och tutade vilt på alla andra trafikanter.
"Bara det inte kommer en polis" bad Misty tyst för sig själv.
Det gjorde det inte bra och några minuter senare svängde de in på en nästan osynlig sk som gick rakt fram en lång stund. Fortare och fortare gick färden. Om vägen hade svängt så hade inte bilen hunnit göra det utan i stället fortsatt rakt fram in i första bästa träd. Men vägen svängde inte och efter vad som kändes som en evighet saktade Kari ner på farten och tvärbromsade. Misty som aldrig hade varit religiös i hela sitt liv, bad en tyst tacksägelsebön till vad det nu var för högre makt som bestämt sig för att skona dem mot alla odds och klev ut. Hon var knäsvag, åksjuk men då hon fått återhämta sig lite, väldigt exalterad.
”Sådär ja, nu är vi framme” sade Kari hurtfriskt och hoppade ur bilen. ”Och så tyckte Miranda att jag icke skulle köra hit, men det gick ju hur bra som helst.”
Misty log matt men sade inget. Hon tog sin väska. Hjärta slog snabbt, hon var faktiskt lite nervös. Det var tre år sedan hon senast varit här och hon var rädd att hon idealiserat minnet en aning. Med bävan såg hon upp.
Gläntan tycktes bada i gyllene solsken, där liksom inramat av guld, låg enhörningsranchen. Ett vitt högt trähus med stora fönster, bredvid ett stort stall. Omkring strövade en hel hjord enhörningar och betande i gräset. De såg annorlunda ut än hon mindes och liknande mer åsnor än hästar. De hade vita kroppar med kastanjeröda huvuden. Hornen var förvånansvärt långa.
Misty hade tidigare varit av åsikten att enhörningar var ganska så fjantiga, men öga mot öga var de mäktiga och respektingivande djur. Ett av de största stoen frustade till och vände sig ilsket mot dem.
”Rora säger välkommen tillbaka”, sade Miranda som ljust då ledigt kom gående mot dem. Hon var klädd i jeans och en blårutig skjorta. Det lockiga kopparröda håret var uppsatt i en lös hästsvans.
Hon gav Misty en hård kram och konstaterade:
”Ja du växer så det knakar, du är ju snart lika lång som jag!”
”Det är inte en jätteprestation”, sade Misty.
”Vet hur unge!” Skrattade Miranda. ”Lång och graciös är vad jag är!”
Miranda var väldigt lik Mistys mamma, båda var nätta kvinnor med bestämda ögonbryn och liten uppnäsa. Ingen av dem var över en och sextio.
”Det är fint att äntligen ha dig här igen”, sade hon hjärtligt. ”Hoppas du är hungrig, för middagen är serverad och vi har mycket att prata om.”
Kari stod kvar i skogsbrynet och vinkade, drog sig sedan tillbaka till skogen för att lämna de båda återförenade familjemedlemmarna för sig själva.
Miranda ledde sin systerdotter till baksidan av det vita huset. Där var en riktig festmåltid framdukad på det vitmålade träbordet. Det fanns ostpaj med en färsk grönsallad, nybakat smörigt bröd, våfflor med kanelsirap, en gräddtårta med jordgubbar och en hel korg med stora, kladdiga kanelbullar. De slog sig ner och Misty plockade åt sig med god aptit. Det vattnades i munnen och magen kurrade ivrigt. Hon började med en kanelbulle, bara för att hon kunde. Miranda hällde upp iskall rosa lemonad ur en glastillbringare.
Då Misty en stund senare med munnen full våfflor indränkta i kanelsirap njutningsfullt såg ut över skogen, uppmärksammade hon brandgula svampar som växte i en ring i gräset en bit bort. Miranda berättade att det var älvringar:
”Det här är en plats för fest”, sade hon. ”Här håller jag själv hov med mina ärade gäster.” Hon pekade på Misty. ”Och där dansar älvorna i ring i gryningen, varje knyttnatt. Men nog om allt här och berätta nu i stället om hur du har haft det.”
Misty ryckte på axlarna.
”Okej antar jag. Inget har väl hänt egentligen. Jag är klar med grundskolan, det är väl det enda.”
”Mhm, det var väl bra gjort. Och hur är det med din magi då?”
”Den är... starkare. Dina brev har hjälpt, men jag har inte haft så mycket att jämföra mig med på internatet så jag vet inte alls om jag är på rätt väg. Ibland känner jag mig bara jättedålig.”
”Inte skulle min systerdotter vara dålig”, fnös Miranda. ”Men det är klart att det kommer gå fortare om du får ordentlig vägledning. Jag har så långt det har varit möjligt försökt att respektera dina föräldrars önskan om att du ska få en ”normal” uppväxt. Men sedan det stod klart att du är en magiker blev det önskemålet en omöjlighet. Du är vad du är. Och det är också därför... Miranda tog en liten konstpaus. ”Det är därför som jag vill föreslå att i stället för att du är här hos mig hela sommaren och mockar enhörningsdynga istället ska åka till Den svarta bambuns tempel.”
Misty rynkade frågande ögonbrynen
”Vad då för tempel?”
”I Den svarta bambuns tempel studerar magiska varelser från hela världen. De handleds av templets väktare, några av de de mest framstående magikerna i världen. Jag gick själv där som ung.”
”Och dit ska jag?” sade Misty.
”Det är mitt förslag, jag vet att du skulle få ut mer av det än av vad jag klarar att lära dig. Dessutom skulle du ju träffa andra magiker i din egen ålder. Du kan fundera på saken i alla fall.”
Då middagen var avslutad, och de hade hjälpts åt att diska upp, visade Miranda Misty runt. Det mesta var som hon mindes.
”Indiska enhörningar, tre ston och sju hingstar. Tre av hingstarna är nya sedan du var här sist, berättade Miranda då de passerade hjorden. Misty blev presenterad för dem en och en. Den första de hälsade på var Rora, det största och mest muskulösa stoet. Rora var hjordens ledare, det visste Misty redan. Miranda och klappade henne på den rödbruna mulen. ”När jag först köpte ranchen så hade hon precis tagit över efter sin mor.”
Rora var den enda enhörningen som kom ens lite i närheten av Misty, de andra höll sig på betryggande avstånd och granskade henne skeptiskt. Hon lockade tålmodigt som hon hade gjort med vanliga hästar. Till slut tryckte Rora överseende sin mule mot hennes hand, men det tycktes Misty som om hon himlade med ögonen då hon gjorde det.
”Du har mycket att lära”, sade Miranda när Rora och resten av hjorden nonchalant skrittade iväg som på en given signal.
Så fort enhörningarna försvunnit till andra sidan hagen började det prassla i slyn runtomkring. Straxt stack en hatt upp ur blåbärsriset och sedan två till. Ut ur växtligheten kom tre små figurer. De var inte större än råttor, två av dem såg till och med ut lite ut som möss med sina små grå luddiga ansikten och runda öron, men de bar kläder i grovt linne. Den tredje var i stället brun och vårtig precis som en padda. Han hade de vackrast kläderna i mjuk djupblå sammet och spets. Med hinkar, spadar och en skottkärra skyndade de in i hagen och lastade sig så fulla de bara kunde innan de lika kvickt försvann in bland slyn och var utom synhåll på nytt.
”Jordbyggare”, förklarade Miranda. ”Det har verkligen börjat krylla av dem här de senaste åren. Tydligen är enhörningsbajs fenomenalt för små vättar. När vi ändå pratar om det vill jag dig påminna om att ifall du ska ut och kissa runt hörnet här så är det viktigt att du varnar förts. Du vill inte råka pinka på en en vätte, eller något oknytt för den delen! Bra att tänka på. Kom nu så går vi till ditt rum så du kan packa upp och göra dig lite hemmastadd.”
Inomhus insöp Misty atmosfären. Hon älskade det här huset. Mirandas underliga inredning där allt var som ett glatt kaos och ingenting tycktes passa ihop med något annat var en skön kontrast både mot internatet och föräldrahemmets krav på ordning. Huset hade fyra våningar, med ett rum per våning. Alla rummen var dekorerade nästan enbart med saker från naturen, som snäckskal, koraller, torkade blommor, konstfulla trädknotor, levande klängväxter på väggarna och så böcker överallt. Rummen var vackert upplysta från de stora frostade fönstren. På översta våningen var även taket av glas, fast detta med helt blanka rutor. Det rummet var Mistys när hon bodde på ranchen.
Hon kastade sig ner på den stora himmelssängen där den riktiga himlen var hennes utsikt. Det var märkligt att kunna se molnen färdas över huvudet från sängen. Om natten när stjärnorna vandrade från den ena sidan av taket till den andra, var det snudd på magiskt.
Som hon låg där funderade Misty på Mirandas förslag. Å ena sidan ville hon väldigt gärna stanna.
Hon mindes med värme första gången hon kommit till ranchen tre år tidigare: Miranda hade varit glad och varm i sitt bemötande hela tiden, utan att ta någon direkt notis om Mistys rastlöshet och små frustrationsutbrott. Miranda var varken dömande eller medlidsam, hon bara accepterade Misty för den hon var och erbjöd även en guidning när det behövdes. Det hade varit en fantastiskt skön kontrast till hennes egna föräldrar, som inte alls förstod varför hon gjorde det hon gjorde.
Hon log vid minnet av då Miranda tagit med henne ut i skogen, till ett mossigt gammalt pilträd med skrynklig bark och ett tjockt grendraperi som räckte ända ner till marken. Innanför bildades som ett litet rum med trädets stam som mittpunkt. Därinne lärde Misty känna sin egen magi. Miranda hade tänt ett stearinljus, ställt fram ett glas vatten och instruerat: ”Fråga bara dig själv hur din magi ser ut. Du kommer att känna det.”
Misty hade tyckt att det lät flummig, men litade på sin moster och hade därför koncentrerat sig så gott hon kunnat. Tankarna hade gått på högvarv, och ju mer hon försökte organisera dem och slappna av, desto mer oordning tycktes det bli på dem. Koncentration hade aldrig varit hennes starka sida. Hur mycket hon än försökt hade hon inte kunnat känna något speciellt. Tankarna hade gått på högvarv och ju mer hon försökte organisera dem, desto mer oordning tycktes det bli. Som alltid hade hon väldigt svårt att koncentrera sig, den gången var inget undantag. Hon mindes hur hon verkligen försökt en låg stund. Det hela hade känts som en omöjlighet då hon inte vetat vad det var hon försökte göra. Hur skulle hon veta om hon gjorde rätt? Frustrerat hade hon stirrat på ljuset framför sig sedan blundat och frågat sig själv:”Hur ser min magi ut?”
Inget hände på en lång stund, när hon varit nära att ge upp, märkte hon en svag kittlade känsla i fingertopparna. Hon var inte alls säker på om det inte bara berodde på att hennes händer höll på att somna, men det hade ändå ingivit henne ett galet lite hopp och hon fortsatte. Den kittlande känslan hade spritt sig, och snart uppfyllt hela hennes kropp. Aldrig skulle hon glömma den dansande ljuslågan hon sett för sitt inre, hur den underliga lyckokänslan spridit sig i och antydd att hon var på rätt väg. Hon mindes hur hon slagit upp ögonen och till sin förvåning funnit att den verkliga ljuslågan tredubblats i storlek och att det sprakade om hennes fingertoppar som var fulla av statisk elektricitet.
Efteråt hade hon fått en present av Miranda för att fira att hon var en eldmagiker. I en grön sammetsask hade hon fått de översättningsörhängen som hon hade på sig idag. Det var ett vackert minne. Veckorna hon haft den sommaren då hon var tretton år hade varit fantastiska och hon ville gärna få flera sådana dagar. Men skulle hon vara ärlig så ville hon ännu hellre utveckla sin magi. Om Miranda trodde att det där templet var det bästa stället att göra det på så, ja då var det nog det bästa. I hela sitt liv hade hon haft känslan av att vara på helt på fel plats, att hon hade något annat som hon bara måste göra. Nu var hon lite närmare att förstå vad det var.
Njutningsfullt burrade hon ner sig i det mjuka ejderdunsbolstret och tittade fundersamt upp genom kupolen på molnen som inramades av klängrosor. Ett moln såg ut som en fågel som bredde ut sina vita fluffiga vingar över hela hela den blå himlen.
”Jag åker!” Bestämde hon.
*
Två dagar senare var resdagen inne och Misty var hon eld och lågor. Efter att ha packat ihop sina saker och sorgset sagt hej då till sitt vackra rum gick hon ut ur tornet och strosade håglöst ner mot enhörningshjorden. Efter en liten stund deras närvaro var alla farhågor som bortblåsta. Hon skulle till en plats med en massa som var precis som hon själv. Kanske skulle hon till och med få vänner, riktiga vänner som kunde förstå henne på riktigt.
Miranda mötte upp henne med bagaget och de promenerade tillsammans en sista gång genom skogen. Hennes moster gick på lätta fötter, som vanligt barfota, vilket inte upphörde att fascinera Misty som själv klafsade runt i sina tunga kängor året om. Egentligen uppskattade hon skogspromenader men nu när hon släpade på väskan som innehöll i princip hela hennes rum hemifrån och det dessutom var lite sorgligt och snudd på överväldigande pirrigt, var det inte samma sak.
Miranda svängde av på en för Misty helt outforskad stig. De gick en helt annan väg än de brukade. Skogen blev snabbt glesare och efter en stund kom de ut på en stor öppen gräsmatta full av midsommarblomster och johannesört.
”Vi väntar här” sade Miranda. ”Innan du åker vill jag passa på ta mig en titt på ditt eksem en gång till för att se om min tinktur har gjort någon skillnad.” Skickligt lirkade hon upp det stora plåstret.
”Mm, det ser mycket bättre ut nu. Men behåll plåstret på i alla fall. Jag lade i några extra i din väska ifall den där åker av.”
Runt ängen slingrade sig en grusig landsväg och på den kom en gammal flakbil farandes i en väldig fart. Den krängde hit och dit innan den sladdade in och hastigt tvärbromsade framför dem. Det var Kari. Hon smällde upp bildörren, som var så rostig att det såg ut som att den skulle kunna ramla av och frågade:
”Var det någon här som skulle till transportplatsen?”

Transportplatsen

Grad hade vaknat upp i gryningen för att gå igenom allt en sista gång. Redan dagen innan hade han lämnat sin farmor hos Mullions familj. Det var en lättnad för honom att veta att hon skulle ha det bra och vara säker medan han var borta.
Hans pappa hade lovat att köra honom till transportplatsen, men Grad visste bättre än att blint förlita sig på sin far och hade därför också koll upp när bussarna gick. Han hade sagt till sin pappa att de behövde åka senast klockan sex för att hinna.
Fem över sju tog han på sig gröna tygjacka, lyfte upp Pimms på axeln och traskade mot busshållplatsen. Grad han inte mer än ställa sig där förrän Mullion åkande i sin ärtgröna Ford Falcon.
”Jag hade en känsla av att jag skulle hitta dig här”, sade han. ”Hoppa in så kör jag dig.”
Grad lydde tacksamt. Sedan satt de i tystnad och lyssnade på radio hela vägen. Det var en av de saker som han uppskattade mest med Mullion. Man kunde bara vara med honom.
Grad kände sig lite nevös. Han hade teleporterats till sin mormor några gånger med den teleportör hade de inne i Adelaide. Nu skulle de till en internationell och interdimensionell transportplats. Det var något annat det. Efter två timmar och tio minuter i bilen var de framme.
Vid en första anblick såg det inte mycket ut: en vanligt gräsbeklädd äng full med liv och rörelse, vilket förde hans tankarna till en festival. Desto närmare de kom, desto mer underliga saker kunde han se. Det vimlade av folk, väsen och varelser av alla de slag. Några stod i långa köer medan andra sprang runt som yra höns och letade efter vart de skulle. Försiktigt sneglade Grad bort mot några av köerna, vars skyltar skvallrade om minst lika udda och exotiska resmål som Den svarta bambuns dal. Han kunde läsa sådant som destination: Bran, Transsylvanien. I den kön stod en samling underliga personer. De såg ut som människor men nästan samtliga hade hade tjocka huvor uppdragna och mörka solglasögon trotts att dagen var gråmulen och helt solfri.
”Vampbitches” tänkte Grad med avsmak. Han förstod inte alls fascinationen för blodmagikerna och deras ritualer.
På en annan skylt stod det: Destination Nordpolen (med direkt anslutning till Father Winters fabrik). I den kön stod det lite blandat folk, barn med enorma förväntansfulla ögon som ivrigt drog i sina föräldrar, affärsmän och dvärgar iklädda företagets karaktäristiska rödbruna säckvävsmössor.
På ytterligare en skylt stod det: Destination Area 52, USA. Det han såg där hade Grad svårt att greppa. Det var omöjligt att förstå vad de var. Tingestar med färger och former han aldrig tidigare anat fanns som tycktes röra sig emot fysikens alla lagar. Han trodde att de kanske kunde vara levande varelser, och tanken fyllde honom ofrivilligt med äckel och fasa. Det var en så otroligt förvirrande upplevelse att se på dem att Grad var tvungen att vända sig bort. Han kände sig snurrig och illamående och fick svälja djup flera gånger för att bli av med den obehagliga känslan. Pimms gjorde det inte bättre där hon nervöst drog honom i håret och bet honom i örat. Mullion räckte honom en flaska vatten och efter en stund kände han sig bra igen, bara lite omtumlad.
Vilket transportmedel som valdes verkade bero på vart man skulle åka. Några av köerna ledde fram till stora guldfärgade maskiner som tickade och pyste ånga, där folk gick in och försvann. En annan av köerna ledde fram till något som såg ut som en stor spegel med blyfärgat glas som man kunde gå rakt in i. En tredje kö ringlade sig fram mot något som Grad tyckte påminde väldigt mycket om ett rymdskepp från en gammal Hollywoodfilm.
”Den där ska du åka med, Rock express” sade Mullion och pekade på en rovfågel i guldglänsande fjäderskrud, så enorm att tjugo personer utan problem skulle kunna få plats att sitta på dess rygg.
”Enligt myten är rockfåglarna stora nog att täcka solen och matar sina ungar med elefanter.” Han skrattade. ”Och visst är de stora, men inte så stora kanske”. Mullion såg sig omkring. ” Ja hit ska vi.”
En guldfärgad fjäder, längre än Grads ben låg framför honom på stigen. Rockfågeln rörde sig oroligt och vände på huvudet just då de passerade. Plötsligt stod han öga mot jätteöga med den och stannade försiktigt upp. Först blev han rädd, pulsen gick upp, men fågeln granskade honom bara en tiondels sekund med sina stora guldgula rovfågelögon innan den ointresserat vände på huvudet och fortsatte med att putsa fjädrarna under vingen.
Grad småsprang för att hinna ifatt Mullion och till slut stannade de och anslöt sig till en kö som ringlade sig fram mot en biljettlucka som påminde väldigt mycket om hemmasnickrade saftstånd. Kön var lång och de fick stå länge och vänta. Äntligen fick Grad tillfälle att betrakta sin omgivning ordentligt. Det var många andra ungdomar i hans ålder samman med minns lika många föräldrar. Grad sträckte på sig. På skylten ovanför biljettluckan stod det i guldfärg med stora handmålade bokstäver: Rock express Destination: Heizhu, Kina. Först då i den stunden då han stod i kön och väntade på att få köpa biljetter började han faktiskt tro på sin egen lycka.
Snart det var deras tur och en vresig tjock tant med en silkeshandskar och en grå vårta över ena ögonbrynet tog betalt för biljetten. Sedan var det bara att vänta.
När det var nästan dags att stiga på så kom Mullion på:
”Ja visst ja, här ska du få...” Han rotade i fickorna på jeansjackan en liten stund innan han hittade vad han sökte. Grad granskade föremålen misstänksamt. Det var ett par rostfärgade ringar till öronen, med ett grönt kretskort i varje. De va inte särskilt snygga, men Grad blev ändå glad så fort han såg vad det var.
”Översättningsörhängen. Får jag låna dem?”
”Du får dem. De gör så att du förstår i majoriteten av alla talade språk, skrivna och tecknade språk. Kan behövas när du ska göra dig förstådd bland dvärgar och dodomekis. Men de har några år på nacken du får ta dem för vad de är.”
Grad öppnade munnen för att säga tack, för vilken gång i ordningen visste han inte, men då sade Mullion:
”Oj oj, nu är det tid för dig att gå ombord!” Med sina stora händer tryckte han osmidigt på Grad öronringarna.
”Lycka till nu.”
”Tack för allt Mullion. Ring mig om det skulle...”
”Det gör jag. Gå nu.”
Grad gick, knuffades vidare i kön och kunde inget annat göra än att vinka till Mullion som snart var borta i trängseln. De lotsades fram till en blå kupèvagn med två stora bärkrokar på taken.
Bara en handfull skulle åka med samma rockfågel som han visade det sig. Över dörren stod det med rullande bokstäver: Välkommen ombord! Rockfågel: Trofast. Destination: Heizhu.
När alla var på plats gav den jättelika örnfågeln till ett högt skriande, reste sig upp och rätade ut sina kolossala vingarna. En av örnskötarna nere på marken blåste i en visselpipa och på den givna signalen flaxade örnen med sina vingar och lyfte.

Rock express

Vingslagen var häftiga, det sög till i magen på Grad som höll så hårt i armstödet att knogarna vitnade. Han spanade genom fönstret efter Mullion, men allt gick så fort och snart var de alldeles för högt upp. Flygplatsen och den omgärdande skogen försvann under dem i en hisnande fart. Han beundrande utsikten genom det stora fönstret tills de gled in bland molnen och inget mer fanns att se. Luften var klibbigt fuktig, och ju högre örnen steg desto kallare och tunnare blev den. Snart gled de fram över molnen. Det tog ett tag innan Grads kropp vande sig vid luften. Pimms rullade ihop sig i hans tröjärm och somnade. Grad försjönk i boken The World Without Us av Alan Weisman som han länge tänkt läsa. Timmarna gick.
Då och då gick örnen ner och plockade upp flera passagerare.
Vid ett av stoppen,han visste inte vart de var, klev en tjej på som fångade hans intresse. Hon hade blont hår i två tofsar, en svart T-shirt med nithalsband och ganska mycket smink. Grad tyckte hon såg ut som att hon försökte se hård och tuff ut. Han bestämde sig för att om hon satte sig bredvid honom så skulle han försöka prata med henne. Mycket riktigt frågade hon:
”Är det här...” Förvirrat tittade hon på biljetten.
”Plats femton och sexton.” Bekräftade Grad och gjorde sitt bästa för att se trevlig ut.
Hon log avvaktande tillbaka.
”Tack” sade hon och satte sig.
”Ingen orsak.” Han sträckte fram handen. ”Grad var namnet, Grad Fox”. Det lät mycket töntigare än han hade menat det, som om han trodde att han var någon jävla James Bond. Generat kände han hur han rodnade.
”Misty, trevligt”
”Och den här pigga lilla rackaren är Pimms” sade Grad för att rädda situationen och drog fram en inte alls vaken ekorre ur tröjärmen. Hon var söt nog att charma vem som helst när han själv hade klantade sig.
”Lever den?” Frågade hon och sträckte försiktigt fram sitt pekfinger mot Pimms, varpå ekorren tog tag i det och skakade det frenetiskt.
Grad skrattade hjärtligt.
”Pimms har precis lärt sig att skaka tass”, förklarade han. ”Akta dig bara, efter en stund börjar hon försöka skala dina naglar som om de vore ett smarrigt ekollon eller något och det är inte det skönaste direkt.”
Misty drog snabbt undan sitt finger från Pimms, som förnärmat skuttade upp på Grads huvud.
”Är du också på väg till Den svarta bambuns dal?”
Grad nickade.
”Javisst! Ska du också till templet?”
”Ja...”
Örnen lyfte igen och de fick fullt med att hålla sig kvar på sina platser.
Till skillnad från hans egen reaktion vid första lyften verkade hon älska det. Misty skrattade vilt då rockfågeln steg. När de åter igen stabiliserades utbrast hon:
”Wow, som en liten orgasm. Det här börjar bra!”
Grad log. Det gjorde det verkligen.
”Är det första gången för dig i Svarta bambuns dal? Hur tror du det är?” frågade hon.
”Min pappa brukar säga att om man älskar att gå upp i gryningen, spendera halva dagarna med att gå i trappor och andra halvan av dagen med att grotta ner sig i sina egna svagheter och brister då är det ett fantastiskt ställe”, skrattade Grad
Hon såg ut som om hon försökte avgöra om han skämtade eller inte.
”Är du seriös?”
”Dödligt”, nickade han. ”Vadå är inte du den masochistiska typen? I så fall är det nog värre. Själv gillar jag lite lidande.”
Men sedan kunde han inte hålla sig längre utan brast ut i ett häftigt skratt och slog till henne löst på axeln.
”Du skulle se din min”, sade han. ”Du ser vettskrämd ut! Förlåt men jag kunde inte låta bli. Jag kanske glömde tillägga att min pappa är en av de lataste personer du kan tänka dig. Vad han tycker är jobbigt går inte att applicera på en vanlig person. Helt seriöst så tror jag att Den svarta bambuns tempel är sjukt häftigt, och om det inte är det så kan vi ju alltid gråta ut hos varandra.”
”Haha, deal” Skattade hon.
”Hur länge planerar du att stanna?”
”Tre månader, över sommaren, och du?
”Kanske lite kortare. Det beror lite på min farmor och hur länge hon kan stanna där hon är just nu. Vilka kurser vill du gå?”
Misty såg förvånad ut.
”Bestämmer man det själv?”
”Nja”, sade Grad. ”Vi får ju välja mellan nybörjarkurserna så klart. Och sedan beror det ju på vad man kan, är du jordmagiker så kan du ju för al del gå lektioner i eldmagi hur mycket du vill, jag menar klart man kan lära sig knep av varandra, men det tjänar inte direkt något till. Jag har också hört att i början har de visst lite tester för att hjälpa till att se vad man är för slags magiker.”
”Du menar vilket element man har och så?” Frågade hon.
”Ja det är en av de viktigaste sakerna. Själv är jag ju jordmagiker rakt igenom.”
”Jag vet inte riktigt vad det innebär egentligen, i praktiken liksom.” sade Misty. ”Vad kan du göra?”
”Det betyder att mitt element är jorden och att jag är bra på växter och sådant som hör jorden till. Djur också förstås, de gillar mig. Vi förstår varandra. Min far är också jordmagiker och akta dig vad fina skördar vi har hemma på gården!”
Grad såg eftertänksam ut och granskade henne uppifrån och ned en sekund.
”Jag gissar på att du är vattenmagiker”, sade han. ”Först tänker jag eldmagiker, men sedan så ångrade jag mig, för jag tror att du mest ser hårt och farlig ut.”
Det glittrade till i hennes ögon.
”Nja jag är faktiskt en eldmagiker. Man ska gå på första impulsen vet du.”
”Ser man på, ser man på. Då är det bäst att man ser upp då!” Skrattade Grad och lutade sig lite bort från henne.
”Du behöver inte vara rädd, jag är inte så farlig som jag ser ut. Oftast.”
Han skrattade. ”Bra att veta då slipper jag vara rädd.”
De satt tysta en stund. Grad så ut genom fönstret. De var nere på en lägre höjd nu och kunde landskapen som svepte förbi under dem. Ljudet från örnens vingslag verkade lugnande på honom och det kändes skönt att se annat än bara moln för en stund. Grad kunde inte heller låta bli att beundra den magnifika fågel som så enkelt förde dem över land och hav. Dess fjäderskrud var guldglänsande, näbben var skarpa och svart och ögonen, som han fick en glimt av då djuret vände sitt huvud bakåt i en för en människa omöjlig pose, var kloka och bruna.
Många timmar hade förflutit då en av örnryttarna berättade för dem i högtalaren att Trofast snart skulle ner på en längre mellanlandning för att mat och vila. Det var det första och enda någon av dem sagt under hela flygningen. Misty påpekade det komiska att man i vanliga flygplan hade en lång genomgång av säkerhetsrutiner och regler medan här då de flög fram burna i klorna på en örn, inte fick några alls.
Grads ögon var som sandfyllda och det flimrade för hans blick av trötthet. Misty gäspade.
Det var förvånansvärt ljust ute, trots att klockan hunnit bli mycket. Det var ett skumt ljus utan måne eller stjärnor.
”Nej nu tycker jag att vi borde landa snart så vi får sträcka lite på benen!” Hon hann inte mer än säga klart meningen innan de började sjunka i höjd.
”Det är svårt att landa här, så håll i er och ert bagage!” Ropade en av örnryttarna. Alla de unga passagerarna lydde lite krampaktigt och fågeln dök.
Grad hörde en pojke bakom sig skrika till av fasa. Men så rätade örnen upp sin kropp och landade med en mjuk duns på marken. Örnskötarna hoppade vigt av, ett hopp på närmare tre meter, och ställde upp stegar så att passagerarna skulle kunna klättra ned.
Det verkade inte finnas mycket att se, bara karg ödemark. Inget annat än brungult gräs och snö så långt ögat kunde nå. Små lägereldar brann i långa rader. Grad antog att de var till för att örnen skulle veta vart han skulle landa.
”Vart är vi?” frågade Misty då hon försiktigt klättrade ner.
”Jag tror att vi kan vara någonstans i Ryssland”, sade Grad och följde henne ner för den rangliga stegen.
I samlad trupp gick Trofasts passagerare bort till en av eldarna där de alla slog sig ner och fick en skål varm väldoftande rotfruktssoppa och filt av en trevlig kvinna med väldigt som hade både långa öronsnibbar och näsa. Grad anade att hon var ett troll.
I ljuset av den flackande elden betraktade han uppmärksamt de andra passagerarna. Alla såg ut att vara i ungefär hans egen ålder men i övrigt var de ingen enhetlig grupp. Det var ungefär lika många killar som tjejer och alla hade väldigt olika stilar. En tjej som såg gotisk ut med silkessvart hår och kläder i svart och rött med mycket spets som satt och klappade en vit och gul fläckig katt. En kille i hiphopkläder som hade sitt svarta hår uppsatta i inbakade flätor värmde händerna mot elden. En tjej som såg lite blyg ut satt för sig själv och skrev i något i en anteckningsbok
”Hej!”
En lång, lite kraftigt tjej med svart hår och glasögon sträckte entusiastiskt fram handen mot Misty.
”Jag heter Pooja Ganthi, mycket trevligt att råkas.” Hon pratade högt och artikulerade hårt varje stavelse.
”Det samma. Jag heter Misty.” De tog varandras hand och Pooja skakade hennes häftigt.
”Och i efternamn? Jag sade mitt efternamn då får du säga ditt.”
”Moon Desmond”, svarade Misty.
Pooja sträckte fram handen mot Grad.
”Pooja Ganthi, mycket trevligt att råkas!”
”Grad Fox heter jag. We come in peace.”
Pooja såg förvirrad ut.
” Ja, det är nog lika bra att jag säger det på en gång, så ni vet...” Hon satte sig ner mitt mellan dem i en dramatisk rörelse och drog en djup suck. ”Ni förstår jag har mycket svårt med sociala koder. Jag förstår faktan i vad folk säger, om det finns någon. Men jag förstår inte sådant som cynism, ironi och andra saker där man inte menar det man säger. Jag förstår inte heller varför folk reagerar som de gör på vad jag säger.”
Hon såg lite bekymrad ut.
”Varje gång jag säger något så är det som att jag kastar en tärning. Jag har ingen aning om hur hur det kommer att gå.” Hon sken upp. ”Men jag försöker ändå, för jag är en väldigt social person.”
Grad log vänligt. Det var något befriande i Poojas raka sätt att uttrycka sig. En person som inte förstod sig på sociala spel och krångel, kunde ju inte vara falsk, det tyckte han om.
”Nej.” Pooja och reste sig. ”Nu ska jag fortsätta att vara lite social med flera.” Hon vände sig mot den gotiska flickan som satt bredvid Grad, sträckte fram handen och sade:
”Hej, mitt namn är Pooja Ganthi. Det är väldigt trevligt att råkas.”
Efter en timme var rockfågeln redo att flyga vidare. passagerarna klättrade mödosamt ombord och fortsatte sin resa. Misty var så trött att hon inte orkade hålla ögonen öppna, hon lade sin väska på Grads axel som en huvudkudde. ”Jag sover på dig en stund.” sade hon och bara minuterna senare hörde han hennes andetag bli djupa. Där verkade hon sova mycket gott ända tills hon bryskt väcktes av att hennes huvudkuddshållare reste sig upp och exalterat ropade:
”Jag ser Den svarta bambuns tempel! Vi är framme!”
 

Den svarta Bambuns dal

Med stora ögon betraktade Misty och de andra passagerarna synen som tornade upp sig framför dem. Det här var inte vad hon hade förväntat sig. Trots att solen inte var uppe ännu hade man en bra utsikt över dalen som bredde ut sig, grön och frodig där nere. Den låg inbäddad bland de höga bergen och täcktes i en mjölkig dimma ur vilken det stack upp ologiskt formade platåer och klippor. Här och där skymtade konstiga byggnationer bland träden, men inga som kom i närheten av Den svarta bambuns tempel. Hela det högsta av bergen var täckt med tempelbyggnader, hus och konstruktioner som man inte ens kunde gissa sig till vad de hade för funktion.
Misty drog Grad i armen:
”Är allt det där templet? Hur stort är det egentligen?”
”Jag läste någonstans att det var någon som försökte räkna alla rum, men han försvann visst, det sägs att han gick vilse. Templet ska täcka hela ut och insidan av berget, så de måste vara många tusentals rum” sade Grad som själv tycktes ha svårt att släppa det med blicken där de sakta gled närmare.
”Bor vi i templet?” Frågade Misty. Hon ångrade att hon inte frågat Miranda mer om hur allt det här fungerade, men planering var inte hennes starka sida.
”Vi äter i templet i bland och många föreläsningar och övningar hålls där, fast vi bor där nere.” Grad pekade ner mot en stugby vid bergets fot. ”Och det gör alla de andra av dalens besökare också, fast alla väsen bor inte i stugor förstås, det gör nog nästan bara vi människor.”
Misty försökte insupa allt. Den fantastiska synen, dalens geografi och Grads upplysningar. Samtidigt som örnen började gå ner för landning gled ett moln för templet så att det inte längre syntes. En trappa ringlade sig från foten av berget och slutade bokstavligt talat bland molnen.
"Det måste vara många tusen steg..." Plötsligt insåg hon att om de skulle äta och ha övningar i templet men bodde nere i dalen så skulle de få gå uppför alla dessa trappor många, många gånger, och kände sig med ens inte riktigt lika exalterad längre. Hon mindes vad Grads pappa hade sagt om att gå i trappor och gråta sig till sömns, och insåg att det kanske inte var en överdrift trots allt.
När molnen skingrade sig och åter visade dem templet, hade de kommit så nära att de kunde se de vita byggstenarna i den största tempelbyggnaden på bergets topp. Dess takpannorna glänste i en skarp rödguldaktig färg, som polerad koppar.
När de var rakt över tempelgården steg örnen lite för att sedan kraftigt sjunka och landa stumt mitt på den, passagerarna märkte knappt när örnen tog i marken.
Misty slukade hungrigt allt genom fönstret. Hon blev särskilt intresserad av templets vattenkastare, snidade av massiva svarta trädstammar till två drakar som skruvade sig i dans och vid regn antagligen skulle spruta uppsamlat regnvatten ur sina gap ner i rabatterna. Hon märkte knappt att de andra passagerarna började gå av. Grad drog henne diskret i armen för att hon skulle röra sig.
När de kom ut kändes det som sockerdricka i magen på henne. Det var så mycket som hände. Tempelgården var full med folk. En svärm älvor, långbenta med spröt och vingar tunna som torkat lim flög tillsammans tjattrande iväg ut i morgondimman. Munkar och vetenskapsmän utförde sina göromål. Överallt rörde sig mästare och deras elever.
”Holy shit!” Utbrast Misty. ”Minotaurer, jag trodde inte de var på riktigt.”
”Haha! Låt ingen av dem höra dig säga det”, sade Grad. ”Ska vi leta reda på vart vi ska?”
”Jag måste gå på toa först. Jag har hållit mig så länge att jag har ont i blåsan. Jag ville inte gå in i det där lilla båset i cupen . Väntar du?”
Han nickade. Hon andades ut. Även om allt var nytt och spännande var det också skönt att inte vara ensam mitt i det. Att känna någon lite.
”Du ska dit bort tror jag, tyckte jag såg en skylt över ingången där.” Han pekade. ”Gå du, jag ska ta reda på vart vi ska gå. Vi ses här när vi är klara.”
”Okej.”
Misty gick över tempelgården med steg som hon hoppades såg självsäkra ut. Bara för att hon blev medveten om sin gång, var det som att hon omedelbart tappade motoriken och glömde hur hon vanligtvis brukade gå.
Hon passerade en flicka som hade sju synliga ögon i ansiktet. Nästan samtliga av dem blå, bara två var helt svarta. Alla ögonen tittade åt lite olika håll, men blinkade i takt. Flickan hade också ögon på armarna och på benen också. Misty såg ner på sina fötter och den lagda stengången. Det var för många blickar att möta i ett och samma ansikte.
En spiralformad portal av urangrönt ljus öppnades utan förvarning mitt i luften och en grupp unga dvärgar kom marscherades ut på led rakt framför henne. Ingen i närheten verkade tycka att det var det minsta konstigt, så hon antog att det inte hörde till ovanligheterna. När Misty väjde för det oförutsedda hindret gick hon i stället av misstag nästan in i en rådare. Hon förstod att han var det eftersom han inte hade några kläder, men en massa tatueringar över hela kroppen precis som Kari. Det röda och svarta bläcket i huden var effektfullt, mystiskt och vackert på samma gång, men de var inte tatueringarna som hon hade svårt att slita blicken från. Det var förstå gången i sitt liv hon såg ett manligt könsorgan och det var svårt inte att stirra.
”Hallå, ögonen här uppe!”
”Ursäkta!” pep hon och skyndade vidare det fortaste hon kunde.
Utanför toaletten stod ett tre alvflickor. En av dem visade de andra något på sin telefon och de det var tydligen något roligt för de skattade högljutt medan hon gick förbi dem. När Misty kom ut igen satte hon genast kurs mot Grad, men tog ändå tid på sig att betrakta alla de andra varelserna. Det fanns så många olika: Det var människorna och fauner, kentaurer, högresta alver, satta dvärgar, svärmande älvor och feer (som tycktes kunna variera en hel del i storlekar och utseende dem emellan), små tomtar och gnomer, skogsrån och nymfer och till och med en mycket liten grupp på tre sfinxer och mängder med andra varelser som hon inte visste vad de var för några. Hon var så upptagen att hon inte såg vart hon gick och därför igen råkade gå in i någon.
”Vad gör du?!” fräste en hes, omänsklig stämma.
Misty såg upp och mötte högt ovanför sig den stränga blicken hos en kentaur. Den brunsvarta, pälsklädda hästkroppen som övergick i en människas överkropp i stället för en hästhals. Ansiktet var stolt med höga kindkotor, ögonen var svarta och stränga, men blicken talade för att han var ganska ung. Det svart tagellika håret stod upp en tuppkam. Hon räkte honom straxt över naveln.
Misty kände hur hon sjönk ihop och blev med ens mycket mindre än hon varit alldeles nyss. Hon försökte sträcka på sig och se lugn och säker ut men känd hur hon misslyckades.
”Ursäkta! Jag...jag såg dig inte, jag...”
Kentaurens ögon blev mildare och den stränga rynkan mellan ögonbrynen försvann helt.
”Ingen skada skedd.” sade han, nästan vänligt. ”Jag trodde du var högfärdig och gick in i mig för att du hade näsan för högt i vädret, ni kan ju vara så ibland ni människor.”
Misty skakade försäkrande på huvudet och undrade samtidigt om hon skulle känna sig förolämpad eller inte. De stod och betraktade varandra en stund, värderande.
”Jag heter förresten Misty” sade hon och sträckte fram handen.
Panna veckades men han gjorde ingen ansats till att hälsa.
”Det är nu du ska skaka min hand och säga vad du heter”, sade Misty.
Hans ansikte upp i en grimas som bara måste tolkas som ett leende.
”Jag är Fenox Auråte.”
Han tog hennes hand och tryckte den hårt. Misty misstänkte att det inte var så kentaurer vanligtvis hälsade.
”Din första dag här?” frågade han.
”Syns det så mycket?”
Fenox skrattade.
”Bara jättemycket, men det okej: alla är vi barn i början. Se dig för vart du går nu i fortsättningen eldögda Misty.”
De gick åt var sitt håll.
Äntligen var hon tillbaka hos Grad men han märkte henne inte ens. Han stod och pratade med fyra killar som såg ut att ha varit här en längre tid. Lite äldre och och mera självsäkra. Kanske var de i artonårsåldern. Hon blev osäker och kände sig överflödig och övergiven.
Tänk om Grad bara varit med henne tills han hittade några som var roligare? Det skulle inte vara första gången det hänt. Modet sjönk. Just som hon var på väg att gå därifrån ropade han på henne.
”Misty, där är du ju! Vart ska du någonstans?”
”Va? Nej jag skulle bara...”
Hon vände om och låtsades som ingenting.
”Jag hittade de här grabbarna, det kallar sig den elementala fyran.”. Sade Grad.
”Det här är Vlad....?” Grad uttalade det som en fråga och och fick en bekräftande nick av en lång och smal kille med ljus hy. Vlad var klädd helt i grå formlösa kläder som hängde på honom. De ljusa ögon flackade undflyende.
”Hej”
Grad pekade sedan på en kille med vitblont hår och spetsig näsa som roade sig med att göra rökringar och andra rökmönster med händerna.
”Det här är KC.”. Sade han och det var uppenbart att Grad själv övade in namnet.
Misty lade det själv på minnet. Det var den först eldmagiker hon någonsin träffat, så honom ville hon gärna prata med mer.
KC räckte fram sin hand, men då hon skulle ta den flammade det upp en kraftig låga och han drog retsamt undan den.
”Akta dig, jag är het. Du kan skada dig.”
Han blinkade.
Misty log. Hon släppte sin väska på marken. Tände en större låga i sin egen hand och gav honom ett så hårt handslag att det skvätte gnistor omkring dem.
KC blinkade igen, förvånat denna gång.
”Haha hon är hetare än du,” skrattade en av de andra.
Det var otroligt svårt för Misty att hålla masken. Det där hade varit den största låga hon någonsin lyckats göra, men hon försökte ge sken av att det inte var något märkvärdigt. I stället vände hon sig bara till nästa person. Grad presenterade Marco som. Han hade milda skrattande ögon, mörk hy och ett afro som dubblade hans huvudstorlek.
Den sista i den elementala fyran presenterades som Orn. Hans ögon var så mörka att de tycktes svarta. Hans hår glänste som i en schamporeklam. Av någon anledning hade Orns skugga formen av en långbent fågel. Misty ville gärna veta vad det berodde på, men tänkte att det kanske var en sådan sak som man inte frågade om.
Alla hälsade glatt och hon började känna sig bättre. De flesta verkade ändå rätt snälla tyckte hon.
Grad frågade om de visste vart han och Misty skulle gå någonstans. KC flinade snett och pekade på en kvinna med en mycket uppseendeväckande håruppsättning och träningsdräkt som stod på en sten mitt på tempelgården.
”Ni ska till mäster Vem.” sade han.
Misty och Grad tackade så mycket, tog sina väskor och anslöt sig till den grupp med ungdomar som samlades runt stenen. Kvinnan på den var vid en närmare anblick riktigt gammal. Rynkig som en nittioåring men med en hållning av en kvinna i sina bästa år. Ena halvan av hennes huvudet var rakat, och den andra var uppsatt i en mängd små flätor i regnbågens alla färger. Håret till trots, såg hon mycket strikt ut.
Efter att ha räknade dem alla började hon tala:
”Det verkar vara alla dagens förstagångare, det. Välkomna till Den svarta bambuns tempel, allihop! Jag är Doktor Akira Vem. Jag är en av templets väktare och er första mentor här.”
Misty noterade att Grad stod väldigt nära henne, trots att det fanns en massa plats. Tanken slog henne att han kanske sökte trygghet hos henne på samma sätt som hon gjorde hos honom.
”Nu ska vi i samlad trupp gå till vår matsal.” sade doktor Vem. ”Ni kan lämna ert bagage här men ni som har djur tar med dem. Jag ska prata lite om hur er tid här är uppbyggd och vilka regler som gäller och ska följas. Efter det kommer vi att inta en välkomstmåltid. Frågor? Nehe, bra! Då går vi.”
Hon marscherade iväg och gruppen följde efter på respektfullt avstånd.

Enligt konstens alla regler

De gick rakt över gården. Doktor Vem ledde gruppen ned för en smal blankslipad stentrappa och in genom en mörk, tung träport. De gick tysta på rad. Salen de kom in i var egentligen inte så värst stor, men gjorde ändå det intrycket på grund av det höga taket. I mitten stod två slitna långbord i ljust trä och längst bort i rummet fanns en liten scen. Väggarna var av betong och målade i matt gammelrosa. Någonstans luktade det väldigt god mat. Så fort alla kommit in i och hittat en plats marscherade dr Vem fram och ställde sig på träscenen. Hennes steg ekade ihåligt.
”Sådär ja, alla verkar ha kommit. Här är schemat för de närmsta dagarnas aktiviteter, föreläsningar och handledningspass.”
Hon skickade ner en hög med papper till dem. Alla tog ett och skickade vidare. Misty såg det. Hon hann läsa:

Introduktion till de fem elementen med Professor Josmael Cazian,
Utvärderingstest med Doktor Akira Vem
Meditationspass med Frem Duberin (frivilligt),

... innan Doktor Vem sade:
”Granska och diskutera dem gärna, men inte här och inte nu!”
Sorlet som uppstått tystnade omedelbart. Trotts att ungdomarna inte känt sin nya mentor i mer än minuter hade de redan fått en stor respekt för henne. Det var tydligt att hon inte var någon man kunde driva med och fullkomligt dröp av pondus.
”Välkomna hit.” sade hon. ”Vi kommer att göra allt i våran makt för att se till att ni får en trevlig och framför allt lärorik vistelse här som möjligt. Jag är som sagt en av väktarna för det här fantastiska templet som står till ert förfogande dygnet runt. Förutom att undervisa unga magiker från hela världen bedriver jag även egen forskning, precis som många av mina kollegor. Mina specialområden är fysisk och psykisk kontroll men jag undervisar också i naturmedicin, akupunktur, meditation och kampsport och kommer naturligtvis även att prata om andra saker med er under er tid här. Upplägget kring eran vistelse ser ut på följande sätt: Under de första dagarna kommer alla handledare att hålla introduktionsföreläsningar kring sina specialområden. Jag rekommenderar starkt att ni går på alla dessa. Sedan kommer vi att göra individuella utvärderingar av var och en av er för att se vart era talanger ligger likväl vad ni behöver jobba mer med. Efter det kommer ni tillsammans med oss lärare att få göra en individuell handlingsplan för hur och vad ni själva vill och behöver för att lära er. Vi kan ge er rekommendationer och vägledning med det är ni själva som har ansvaret över eran tid här.”
En flicka räckte upp handen och frågade:
”Kommer vi inte att ha lektioner tillsammans allihopa?”
Doktor Vem såg ut som om hon suckade inombords.
”Nej, chansen att ni alla ska kunna lära er exakt samma saker på exakt samma tid och plats är ju ganska liten, eller vad tror du? Det här är ingen skola! Så nog om det, det klarnar nog vart efter. Nu till förhållnings reglerna så att vi får de avklarade och kan äta någon gång! Ehrm.. hrm... Jag vill jag varna er för att det är lätt att gå vilse här, detta fantastiska tempel ringlar sig både längst hela ut- och insidan av berget med omkring två tusen kända rum. Vi hade en elev som gick vilse för femton år sedan och aldrig återfanns, så var försiktiga! Vidare så får ingen utan tillstånd lämna dalen och ni bör också hålla er borta från dalens norra del, helt enkelt av den anledningen att där är boningarna till de varelser som kan tänka sig att skada och/eller äta magiker. Akta er också för att bada i sjön där sjöfolket vistas. Sjöjungfrurna och sjöpojkarna tycker mycket om att försöka dränka oinbjudna gäster och dessutom har de en krak som bevakar strandkanten åt dem. I skogarna runt ikring bor kentaurerna, tikbalanger, fauner och många av de andra varelserna, så vistas där med respekt. Minns att ett träd eller ett hål i marken kan vara bo till varelser och att om ni springer runt och låter eller plockar saker så kan det störa dem. Givetvis har vi nolltolerans mot all sorts rasism.”
Doktor Vem släppte sitt regelpapper med blicken.
”De som inte respekterar detta kommer jag personligen att ta hand om”
Hon gav gruppen en lång genomträngande blick och fortsatte:
”Avslutningsvis vill jag påminna er om att älska det ni gör, och göra det ni älskar. Ja, nu kommer visst maten! Smaklig måltid barn!”
Hon och satte sig vid det ena bordets kortsida.
In genom en dörr bredvid scenen kom en faunkvinna som sköt en stor rullvagn framför sig. Hon hade mörkt burrigt hår i en röd snusnäsduk, rödlackade hovar och hennes horn hade snidade mönster. Utstrålning var varm och hon såg på något sätt väldigt rock and roll ut.
”Hallå barn och välkomna! Jag heter Rossaria.”
Hon stannade och släppte vagnen.
”och jag är också handledare här. Jag undervisar magi genom konst, framför allt matlagning, måleri och musik. Här är ett smakprov på vad man kan lära sig av mig. Hjälps åt att duka fram och sedan är det bara att ni tar för er.”
Rätt efter rätt åkte fram på borden och en orgasmisk doft spred sig i matsalen.
”Sådär ja,” sade Rossaria nöjt nöjt när allt var framplockat. ”Var så goda och ät.”
Det var mycket mat. På borde fanns gräddiga grytor med curry och nötter, friterade risrullar, färska grönsaker med wasabidipp, knaper stekta degknyten med stark honungsås och ostpiroger med het chiligryta. Rykande het svampsoppa och sallad med solrosfrön, groddar, morötter och rivet kål och korgar fulla med bröd som var färska ur ugnen. Alla kastade sig över maten som om de inte hade ätit på dagar. De fyllde glupskt sina tallrikar med de olika rätterna och frossade i sig.
”Gud det här är typ det godaste jag någonsin har ätit!” utropade tjejen som satt bredvid Misty. Hon hade en behaglig, nästan whiskyhes röst, håret var kort och busrufsigt rosalila och hon såg stark ut.
”Vilket av det?” Frågade Grad med munnen full av mat.
”Allt!”
”Jag tänkte precis det samma”sade Misty.
De log åt varandra i samförstånd. Sedan hade de inte tid att prata mer. Så fort en tugga var färdigtuggad skrek smaklökarna efter mer. Misty såg sig runt i rummet: alla tryckte i sig. Förutom smaskandet och skrapandet från skedar och skålar var det knäpptyst i salen. När vartenda fat var renskrapat på bordet såg de sig om efter mera mat, trotts att de var proppmätta.
”Ja, nu tror jag nog att det räcker,” skrattade Rossaria. ”Allt ni har ätit nu lagat enligt konstens alla regler, vilket är det jag undervisar. Den här maten var gjort med de bästa råvaror som går att få tag på, de mesta odlat med kärlek här i dalen. Alla väljer själva vad de äter så klart, så länge det är lagligt, men det är viktigt att ni var och en tänker efter och gör ett val av vad ni vill ha i er kropp och vad ni vill få er energi ifrån. Minns hur det här smakade och hur ni mår av det efteråt.”
Misty kände redan att hon längtade till nästa gång de skulle få äta. Det var inte förrän hon kom på sig själv med att planera att bryta sig in i köket, som hon reflekterade över att detta kanske inte var normalt. Hon såg sig omkring lite noggrannare och konstaterade att alla som satt vid borden nu såg med stora tiggarögon på Rossaria. Man kunde verkligen se hur de också ville äta mer, hur de skulle kunna äta tills det nästan blev farligt. Några flickor som Misty inte visste vad de hette började bråka om det sista smulorna på en tallrik
”Grad?” viskade hon. ”Vad är det för fel på maten?”
”Det är absolut inget fel på maten!” sade han defensivt.
”Nej men... jag menar den får ju alla att bete sig som galningar.”
”Jaså.” han skrattade. ”Ja Rossaria är ju en satyr, de vet hur man roar sig om jag säger så. De kan dansa, äta, dricka och ha sex i dagar sägs det.”
”Oj! Men hur...”
Just då blåste Doktor Vem i sin visselpipa och alla tystnade genast. Nu var de dags att få reda på vilka som skulle dela stugor med varandra, sade hon, höll upp ett knippe stugnycklar i taget och läste namnen från ett av sina papper. Misty blev uppropad tillsammans med Celena Sasaki, den muskulösa tjej hon nyss suttit bredvid, och någon som hette Angelina Janis. Angelina hade stora hundögon och var så spinkig att hennes händer och fötter såg oproportionerligt stora ut, men verkade snäll.
Grad skulle bo med två som hette Haydes och Miguel. De tycktes känna varandra och bar vardera på fler vapen än någon annan Misty hittills hade sett i templet. Den ena hade två svärd på ryggen, ett i en skida vid bältet och ytterligare två träsvärd under armen. Den andra hade tre bälten över axlarna, fulla med kastvapen av olika slag, från knivar till kaststjärnor. Misty sneglade nyfiket på dem i smyg.
Då alla fått sina stugkamrater beordrade Vem gruppen att bege sig ner till stugorna för att får lite sömn. Hon log pillemariskt och lade till:
”Och så ska ni få bekanta er med Sjutusen tankars trappa.”
I början var det en otrolig upplevelse, de vita blanka stentrapporna slingrade sig ner för hela berget och man hade en fantastisk utsikt. Färden gick långsamt för alla var både trötta och nyfikna på allt de gick förbi. Varje byggnad de passerade hade en egen stil och ett nytt spännande syfte och innehåll. Moderna forskningsbyggnader sida vid sida med en antik amfiteater till hälften övervuxen med klängväxter. Ett vitt hus som såg ut att höra hemma på ett förortstorg, och som hade en skylt som sade Laboratorium över dörren, låg inklämt bredvid ett makalöst palatsliknande tempel med förgyllda lökformade tak och färgglada stora fönster. När de passerade några igen-immade växthus stannade Grad och tryckt näsan mot glaset. Det fanns mycket att se och undra över.
”Sjutusen tankars trappa” tänkte Misty. Kanske inte just sju tusen, men många tankar hann komma och gå, det var säkert. Hon hade tusen frågor om magi, de andra folkslagen och om dalen själv. Aldrig hade hon väl kunnat föreställa sig att det fanns en sådan här plats.
Trappan slingrade sig vidare nedför berget och bytte skepnad från att vara en bred blankpolerad marmortrappa med tjocka räcken till att lägre ner bli en smal grovhuggen och ojämn stentrappa, till att en lång bit bara vara en grusig väg innan det åter igen kom trappsteg. Ibland delade den sig åt olika håll och då var gruppen de tvungna att stanna och resonera. De höll kurs på stugorna och lyckades till slut komma hela vägen ner. Då hade det varit mörkt länge. Månen lös och lyktor var tända utanför stugorna. Misty var både sönderbiten av insekter och vansinnigt trött. Så fort de kom fram sa hon god natt till Grad och de tre tjejerna letade upp sitt hus. Den var ett enkelt men elegant hus av bambuträ som låg i utkanten av stugbyn. Den bestod av ett rum inrett med tre sängar som alla hade myggnät över sig, ett enkelt bord med fyra tillhörande stolar. Misty gläntade på den ända dörren förutom ytterdörren och kikade in i ett badrum som inte var mer än en toalett en slang i väggen som hon antog var en dusch och ett rangligt litet handfat med en spegel över.
”Vi får bekanta oss mer i morgon för jag är helt slut!” Stönade Celena och slängde sig på en av sängarna.
” Ja jag sov inte en blund på rock express”, sade Angelina, satte sig på en annan säng och snörde av sig sina sandaler.
Misty slängde sig ner på den tredje sängen och tänkte att hon skulle säga god natt, men han inte innan hon somnat, med både kläder och skor på sig.
 

Vems test

Grad brukade inte vara morgontrött men han var tämligen säker på att han inte hunnit mer än lägga huvudet på kudden och slutit ögonen fören klockorna uppe i templet började ringa till väckning.
Nyvaket såg han sig omkring i rummet för första gången i dagsljus. Väggarna var av bambu och det luktade trä. De båda andra sängarna var tomma och redan bäddade. Grad undrade om hans rumskamrater hade sovit alls. Det hade tagit ett tag för honom att koppla namnen, men det visade sig efter en snabb googling att det inte var några andra än Miguel Angelo och Haydes Draconem han bodde med. Det var ganska häftigt, men samtidigt nästan läskigt.
”I alla fall om allt man läst om dem var var sant”, tänkte Grad tankfullt.
Miguel som brukade kalls ”Det telepatiska underbarnet” och Haydes som var son till Videll Draconem, världens mäktigaste blodmagiker.
Medan han borstade tänderna kastade Grad ett öga på schemat: Introduktionspass nere vid sjön.
Utanför stugan hittade han Misty och några andra som han vagt kände igen från gårdagen men som han inte mindes vad de hette. Innan han gick öppnade fönstret så att Pimms skulle kunna komma och gå som hon behagade, men han lämnade medvetet kvar henne vid stugan.
Sakta rörde gruppen sig morgontrött men spänt längst med skogsbrynet. Vinden blåste kraftigt till så att det rasslade i träden och Grad tyckte att han kunde höra någon som viskade och prasslade där inifrån dunklet.
Sjön låg blank, blågrön och alldeles klar och väntade på dem i morgonsolen. Det var svårt att tänka sig att det fanns sjöfolk i den tyckte han. Ännu svårare hade han att föreställa sig att det var fanns en krak där , fast det kanske mest berodde på att han inte var helt säker på hur krakar såg ut.
Nere vid stranden möttes de av Dr Vem Denna dag hade hon ceriserosa hår uppsatt i små bollar.
Det rynkiga ansiktet plirade mot dem.
”God morgon”, sade hon. ”Jag har en uppgift till er: Ni ska ta er upp till templets högsta punkt och sedan komma tillbaka till mig och berätta vad ni har lärt er. Om ni skulle komma tillbaka och säga till mig att ni inte har lärt er någonting, då kommer mitt svar vara: gå upp en gång till. Ta tillfället i akt, det finns alltid kunskap att inhämta.”
Alla såg vemodigt upp mot templet. De hade fortfarande gårdagens vandring i färskt minne och kände den ännu i sina kroppar. Ingen var särskilt sugen på att nu gå samma väg upp igen.
Grad suckade resignerat.
”Tja det är väl bara att sätta igång då.”
Det tog dem flera timmar, ja utom för Grads rumskompisar Haydes och Miguel, de startade en springtävling upp och var inom några minuter utom synhåll för alla de andra. Grad gick sist tillsammans med Misty och Pooja. Misty hade inget vidare morgonhumör och var inte särskilt sällskaplig, men Pooja var desto gladare. I en liten flätad korg av gräs hade hon två majsormar som hon försiktigt lekte med mellan fingrarna då de gick. Hon berättade om sina husdjur.
”Doda är ganska livlig, det är den gulare. Han tycker om Dodi här, hon med det rödare mönstret. Fast Dodi vill bara sova. Och bitas. Eller jag vet inte om hon vill bitas, men hon gör det ibland i alla fall. Jag har fyra majsormar till nere i stugan, men de här busarna har inte mått så bra på senaste, så jag vill hålla koll på dem. Det var därför jag tog med dem.”
Misty blev intresserad av Poojas ormar och var snart på bättre humör och med dem i samtalet. De tre roade sig med att gissa vad de olika byggnadernas hade för syften. Längst ner på berget låg de glest, men högre upp var det lika trångt mellan huset som mitt inne i en storstad.
”Vad tror ni man gör där inne? Frågade Misty och pekade på ett hus med blått kupolformat tak.
” Det har ett teleskop, så jag antar att de är ett observatorium”, sade Pooja.
”Det där då?” Frågade Grad och pekade på en rund utomhusteater med ett podium i mitten.
”Där slår jag vad om att de kör Dans till trans-klassen, sade Misty och tittade på sitt schema.
Det blev varmare hela tiden desto högre solen ställde sig på himlen. Värst var det när de hade den rakt i ryggen. Grad ville ta av sig tröjan, men Pooja varnade honom för att han då skulle bränna sig, så han lät bli.
På håll kunde de utanför en dojjo av timmerstockar se en grupp på åtta personer som sysselsatte sig med att i tur och ordning kasta sig ut från en avsats och sedan glida med vindarna som grep tag i de draklika skärmar de hade fastspända på sina ryggar.
Grad märkte att Misty stirrade på dem, lite som ett barn som ser fyrverkerier för första gången.
”Luftmagiker” sade han, ifall att hon inte visste det.
Hon såg ut som att hon tänkte hårt och knäppte med fingrarna så att det blixtrade mellan dem av upphetsning.
”Om luftmagikerna kan göra så där, Grad” sade hon. ”Vad tror du då eld och jordmagiker kan göra?”
Efter lite mer än en timme kom de till en platå där ett klart vattenfall ringlade sig ner för berget. Där hade flera i gruppen stannat för att dricka och vila en stund. Både Celena och Angie hade tagit av sig barfota och satt och pustade ut på ett extra brett trappsteg. Den enda i gruppen som inte verkade det minsta trött var Pooja.
”Jag går vidare kompisar”, sade hon glatt. ”Vi ses där uppe.”
Misty vinkade matt men hon var för andfådd för att säga någonting
Celena kröp nästan baklänges när Pooja gick förbi.
”Å, jag fixar inte ormar, asså. Nästan allt men inte ormar.” sade hon, likblek i ansiktet, då Pooja var utom hörhåll.
Misty vände sig till Grad.
”Varför tror du att Pooja gick så sakta nedför trappan igår, men inte har några problem att gå uppför nu. Såg du att hon inte ens var svettig? Det är ju helt sjukt, ju! Hur bär hon sig åt?”
”Hon kanske kar kommit på något som vi inte har gjort”, sade Grad.
De fortsatte längst med en stig och kom ut vid ett bergsparti där en brant trappa var urkarvad i själva berget. En kedja hängde i mitten av den, så att man kunde hålla i sig då man klättrade. Det var säker trettio meter upp. Ett potentiellt långt fall ner.
”Vi kanske ska gå runt” sade Grad försiktigt.
”Är du galen? Det ser ju jätteroligt ut ju!” sade Misty. Ivrigt fattade hon tag i kedjan och ryckte prövande hårt i den. Då hon försäkrat sig om att den satt fast tog hon ett stadigare tag, spjärnade mot trappstegen i berget med benen och började dra sig upp. Hon var uppe på bara en och en halv minut. Nu var det hans tur. Grad kände sig lite blek, men klagade inte utan tog kedjan och började långsamt men utan problem att dra sig upp efter henne.
Mot slutet tog de raster oftare och oftare men när de väl kunde se målet, templet på toppen, hägra framför dem och se ville de bara komma fram. Det där med vad de hade lärt sig tänkte Grad fundera ut på vägen ned.
Det första han fick syn på när de kom upp var Miguel och Haydes som sparrades. De hoppade vigt runt och försökte träffa varandra med sparkar och slag. De var dock så jämna att nästan ingen av dem lyckades träffa den andra. Inte heller såg de ut att vara det minsta trötta, varken av att slåss i värmen eller av att ha sprungit upp för tusentals trappsteg.
”Hur orkar ni?” Undrade en kille som hette Aziz och slog sig ner i skuggan under ett träd.
”Självkontroll”, svarade Haydes samtidigt som han gjorde en volt över Miguel för att undvika ett utfall denne gjorde mot hans ben.
Grad var trött och irriterad efter den långa strapatsen. Hon var inte alls på humör att se de där två visa upp sig. Det var omöjligt att inte bli både imponerad och avundsjuk över hur otroligt fort och smidigt de rörde sig och det gjorde honom ännu mer irriterad.
Innan de begav sig nedåt igen hämtade alla var sitt matpaket från köket och drack lite vatten ur en fontän som sprang ur en husvägg. Det var inte Rossarias mat, men det var gott i alla fall. Ris, friterad blomkål och jordnötssås.
Grad räknade trappstegen då han gick. Han funderade på vad han hade lärt sig. Han hade lärt sig att Haydes och Miguel var lika galna som deras rykte sade, att Pooja inte var att underskatta och att Misty hade ett hemskt morgonhumör, men inget av det kändes som något han kunde presentera för Akira Vem. Så vad skulle han säga?
”Vad har du lärt dig?” Frågade han Misty.
Hon funderade. ”Att det är kul att titta på ormar medan man går i trappor och att det är fint att ha vänner som hjälper en bli på bra humör”, sade hon och skrattade.
När de kom ner var samtliga i gruppen helt slut. De slängde sig i gräset bredvid sjön och väntade på att Dr Vem skulle komma tillbaka. Till och med Haydes och Miguel såg trötta ut vid det här laget där satt i skuggan en bit ifrån de andra. Miguels panna var vikt i djupa veck där han satt och såg ut över vattnet. Grad tyckte det såg ut som om han försökte förstå sig på ett riktigt klurigt problem.
”Vad är det med dig, du är väl inte trött redan?” Frågade Haydes honom retsamt.
Utan att se upp så svarade Miguel:
”Nej, men det är något som inte stämmer, jag kan inte känna...”
Då skrek Celena:
”NEEEJ! Akta er! Minns ni inte att det är förbjudet?”
Alla såg upp.
Två pojkar från gruppen hade tagit av sig strumpor och skor och vadat ut i vattnet. De såg förvånat mot Celena, men det var redan för sent. En av dem drogs med en ohygglig kraft ner under vattnet och försvann innan han eller någon annan han reagera. Den andra pojken sprang förfärat upp ur vattnet och skrek i vild panik:
”DET TOG HONOM! Det försökte ta mig med! Det var slemmigt!”
Alla stod som lamslagna i ett par sekunder och stirrade på den plats där pojken hade stått, men där det nu bara återstod ringar på det annars spegelblanka vattnet.
Misty var den som bröt tystnaden först:
”Vi måste göra något, han drunknar ju!”
Haydes var redan på fötter och sprang mot vattnet och drog av sig tröjan, beredd att hoppa i. Grad följde honom med blicken. Haydes kastade en blick över axeln, kanske för att se var Miguel var, men han hade försvunnit.
”Kanske hade han redan hoppat i?” Tänkte Grad.
Oavsett så dök Haydes i med huvudet före. Alla andra sprang fram mot vattenbrynet för att bättre se vad som hände under utan, och för att kunna hjälpa till om det behövdes.
”Spring och hämta en handledare,” sade Grad till en pojke som han inte visste namnet på, men som förskräckt stod och höll händerna för ansiktet. Pojken såg lättad ut över att få en anledning att springa därifrån och försvann på snabba fötter iväg mot stugorna.
Celena tog upp en handdator ur fickan. ”Jag googlar krakar” sade hon.
De andra var helt tysta och såg förfärande ner i djupet. Grad kände klumpen växa i magen. Det var som att de skulle få bevittna något fruktansvärt. Som att blod och kroppsdelar när som helst skulle bubbla upp ut djupet. Misty grep tag i hans hand och pressade den hårt. Det kändes lite bättre.
Tjejen som hette Angie kved olyckligt till och gömde sitt fräkniga ansikte mot Celenas tröstande axel.
”Fan jag hittar inget användbart alls!” sade Celena och lade ner datorn igen.
Vattnet bubblade och fräste nu runt Haydes. Ögonblicket efter att hans ansikte kom upp ovanför ytan, sträckte sig en enorm bläckfiskliknande tentakel ur vattnet. Den höll ett stadigt tag om den nu helt blåa pojken den dragit ner
”SLÄPP HONOM!” skrek Haydes myndigt och formade ett spjut av vatten som han frös till is och höll upp mot tentakeln.
Grad kunde inte låta bli att bli att beundra hans mod och talang, men kraken lät sig inte imponeras så lätt utan kramade bara till hårdare om den livlösa pojken.
Då hördes med ens ett ljud. En ton, klar och vibrerande ekade över vattnet. Han tyckte den kom från Angie. Grad förstod inte riktigt vad som hände sedan, men helt plötsligt så hade tentakeln kastat upp pojken på stranden försvunnit ner i djupet och lika tyst och plötsligt som den kommit.
Grad hjälpte Haydes och Angie upp ur vattnet.
”Starkt jobbat,” sade han.
De andra samlades runt den livlösa pojken. Misty knuffade sig fram mot honom.
”Jag har varit på så många seglarläger att jag kan göra hjärt-lungräddning i sömnen”, sade hon högt. Bara Grad hörde henne lägga till: ”Även om jag aldrig hade praktiserat det på en person tidigare.”
Han såg på när hon med skakande händer böjde bak pojkens huvud, höll för näsan på honom och gjorde fem djupa inblåsningar genom hans mun så att hans bröstkorg höjde sig. Sedan tryckte hon hårt på hans bröstkorg medan hon högt räknade till trettio, precis som hon lärt sig att man skulle göra. Lite vatten kom upp, men förutom det så hände inget mer. Han förblev livlös. Misty började om från början.
”Fuck me dead! Han är nästan borta! Har vi någon helare här?” Undrade Grad och såg sig desperat omkring.
Till hans förvåning tog Pooja försiktigt ett steg framåt. Grad gav henne en nick som var menad att vara uppmuntrande. Hon satte sig ner på knä vid pojken, slöt ögonen och började gnola på en melodisk visa utan ord samtidigt som hon gnuggade sina händer hårt mot hans bröst. Man kunde känna den kraft hon höll på att bygga upp. Varligt drog Pooja med händerna ovanför sin patient och Grad kände hur en stöt gick genom den livlösa kroppen. Pooja hade inte hållit på länge fören hennes runda lilla ansikte fick en rödare färg, svettpärlor bröt ut i hennes panna och glasögonen blev immiga.
”Hon orkar inte länge till” tänkte Grad. Utan ett ord gestikulerade han till Misty att de var tvungna att hjälpa till. De satte sig ner bredvid Pooja. Grad lade sina två händer ovanpå hennes och tecknade åt Misty att göra likadant. De blundade, och överlät sin energi till Poojas helande. Grad var bara vagt medveten om att de andra började förena sig med dem, en efter en. Till och med de som var chockade och grät satte sig på knä för att hjälpa till och överlämnade sina krafter till Pooja.
Efter vad som kändes som en evighet, hostade pojken äntligen till och hans bröstkorg började försiktigt höjas och sänkas av sig självt. Grad funderade på om det fans något mer som han kunde göra. Kanske skulle lungört hjälpa? Fast han hade ingen med sig, och visste inte om det växte här.
Ungefär samtidigt kom pojken som sprungit efter hjälp tillbaka med Dr Vem i raskt släptåg. Grad tyckte hon såg opassande glad och nyfiken ut med tanke på vad som nästan hade hänt.
”Klarade en omyndig healer av att rädda honom?” Frågade hon med illa dold förvåning då de kom fram.
”Allihopa gav sina krafter till henne” sade Grad.
”Och Haydes slogs mot monstret,, berättade Celena.
”Bra jobbat” Sade dr Vem och lät uppringt imponerad. Hon svepte stolt med blicken över gruppen, alla var fullkomligt slut. Att ge sina krafter till någon var fruktansvärt krävande, speciellt om den som tog emot dem inte riktigt kunde hantera det. Marken runt pojken var svedd på grund av all energi som Pooja inte hade kunnat koncentrera och som bara hade försvunnit ut som värme.
Pooja som nu var högröd om kinderna utbrast:
” Förlåt att jag inte kunde använda kraften bättre... ni är ju helt slut allihop.” Generat såg hon ner på det svarta gräset där pojken hade legat. ”Men jag vet liksom bara hur man gör på ett ungefär, jag kan inte alls kontrollera det.”
”Va inte dum Pooja! Utan dig hade den där idioten dött. Du ska vara riktigt nöjd med dig själv. Såg du inte vad förvånad Doktor Vem såg ut när hon förstod att du hade räddat honom? Det är för att du knappt borde veta att du kan det, ännu mindre hur”, sade Grad och klappade Pooja uppmuntrande på axeln. Flera av de andra följde hans exempel. Doktor Vem nickade också. Hon såg så underligt nöjd ut. Mycket nöjdare än hon borde se ut när en av hennes skyddslingar nästan blivit dränkt av en krak.
”Var är Miguel?” Undrade Haydes och såg sig om åt alla håll.
”Ingen fara” sade doktor Vem lugnande. ”Han kom till mig innan er bara, men det var väntat förstås...”
De såg frågande på varandra, men dr Vem sade bara:
”Ja jag ser ju att ni är helt slut, så det är kanske dags att ni vaknar nu allihopa”

Magins grunder

Nästa morgon fick de allt förklarat för sig av doktor Vem och en välklädd alv vid namn Eldar Sirman. Eldar var medelålders med ett silverljust hår som hängde ner över axlarna. Han var iklädd en oklanderlig blyertsgrå kostym med vackra sömnadsdetaljer och utsökta manschettknappar. Doktor Vems frisyr för dagen var en bob med halva håret vitt och den andra halvan grå.
I mitten av människornas stugområde var en matplats med långa bord och bänkar. Där satt Misty och åt frukost tillsammans med Grad och alla andra människor som studerade i templet.
Doktor vem och mäster Sirman berättade att allt de varit med om hade varit en test, en dröm som handledarna iscensatt. De två pojkar som gått ut i vattnet och attackerats av kraken fanns inte ens på riktigt.
Misty bet stora tuggor av de friterade brödstickorna, men ignorerade den oaptitliga gröten.
Doktor Vem harklade sig.
”Dagens schema ser ut på följande sätt: alla som gjorde testet i går stannar kvar här för individuella handledningssamtal. För resten av er finns många alternativ att välja på. Bland annat så vet jag att Tihi har en mycket uppskattad workshop om glädje på ängen och att Baron von Blogomir har poesiverkstad, vilket jag för övrigt rekommenderar till dem som uppskattar kladdiga splatterfilmer.” Hon log illmarigt. Nästan alla reste sig från borden. Då bara de nyanlända var kvar och det åter blev tyst och lugnt så tog dr Vem till orda på nytt:
”Ni kanske tycker att drömmen var ett elakt spratt, men testet görs för att vi ska se vilka personligheter ni har, vilka roller var och en av er tar i en grupp, hur långt ni har kommit med era krafter och hur ni alla reagerar under en krissituation”, förklarade hon. ”Det är helt enkelt för ert eget bästa.”
”Och jag måste tillägga att ni som grupp skötte er alldeles utmärkt,” sade Eldar. Han granskade ett protokoll och svepte med blicken över klassen. Log välvilligt då hans blick föll på Pooja och Angie men då han fick syn på Misty gjorde han en förvånad min och såg hastigt bort. Ingen utom Misty själv verkade lägga märke till det. Dr Vem fortsatte:
”Alla reagerade i drömmen som ni hade gjort i verkligheten. Vi kan på det sättet få se er hantera en sådan situation utan att ni utsätts för fysisk fara. Nu under dagen kommer vi att diskutera hur ni presterade och vad vi tycker att ni borde jobba mer med för att utvecklas ultimat. Listan på vilken tid ni ska komma sitter på på anslagstavlan. Vi håller i stugan där borta. Vi skulle vilja börja med att prata med Pooja.”
De andra runt bordet applåderade lite och Pooja rodnade över den positiva uppmärksamheten.
”För er andra så rekommenderar jag att ni gör er hemmastadda och packar upp under tiden ni väntar. Gör er boplats till ert eget tempel, ni kommer att spendera mycket tid med att praktisera övningar där så se till att de inger både lugn inspiration.” sade Dr Vem. Sedan gick hon och Eldar sin väg med Pooja.
Misty, Angie och Celena gick tillbaka till sin stuga efter att först ha tittat noggrant på lappen med tider. Misty hade det absolut sista samtalet.
Inte fören nu på morgonen hade hon och Angie upptäckt att det på golvet i deras rum stod ett terrarium som var boplats åt Celenas familjaris, en stor, hårig tarantella vid namn Ella. Angie stirrade på spindeln där den satt helt still i sin glasbur, hon var alldeles vit i ansiktet och gick långa vägar runt terrariet. Misty tyckte att den var cool, så länge den bara stannade där inne så.
Hon satte sig på en av sängarna och tog fram sin väska. Celena Angie och Misty spenderade den närmsta timmen med att vika in kläder i skåpen och inreda sin lilla stugan med saker de hade med sig hemifrån. Det visade sig att både Celena och Angie hade nästan hela sina rum i väskorna. De hänge upp gardiner för fönstren och lade ut mattor på golvet. Celena fyllde väggen ovanför sin säng med affischer på X-men, Batman, Sin City och en massa indieband som ingen hade hört talas om. Angie tog fram en stereo och satte på en skiva med avslappnande regnskogsmusik och gjorde i ordning en hörna med rökelsehållare, yogamattor och kuddar. Celena lade dit sin spikmatta. Hela tiden medan de packade upp så pratade de ivrigt om vad de hade för förväntningar på vad de skulle få lära sig och hur handledningssamtalen skulle gå.
”Jag vill bli undervisad av Professor Andersen”, sade Celena drömskt en stund senare då de nöjda betraktade sitt verk. ”Ni vet uppfinnaren.”
”Jag vill lära mig mer om vattenmagi medan jag är här. Hoppas det är en bra lärare.”
”Så du är vattenmagiker?” Undrade Misty.
”Javisst! Och du själv då, har du klurat ut vilket ditt element är?”
”Eld”, svarade Misty stolt. ”Du då Celena, vet du vilket som är ditt element?
”Inte ännu, vi får väl se vad de säger nu under samtalet.”
”Ja usch påminn mig inte,” sade Angie och rös ofrivilligt till. ”Jag är jättenervös för det där.”
”Jag vet!” sade Misty. ”Tänk om de ba: Du är för dålig för att vara här, du får åka hem!”
”Nej men det tror jag inte kan inte hända” lugnade Angie henne, men såg själv lite blek ut.
”Vilka tycker ni är snygga här då?” Undrade Celena plötsligt.
Angie rodnade lite, men sade inget.
”Tja de där Miguel och Haydes kanske”, sade Misty efter en stund. ”Fast de verkar ganska dryga.”
”Och Grad är charmig, jag tror han gillar dig Misty” Sade Celena.
”Nehe? Det gör han väl inte!” Protesterade hon.
Celena och Angie såg menande på varandra:
”Nehe nej...”
”Äh”, sade Misty buttert. ”Vilka tycker ni är snyggast då?”
Angie mumlade något om att hon inte visste riktigt och såg ner i golvet. Men det Celena vad hon tyckte:
”Vi tre så klart!” sade hon och blinkade glatt.
När de var klara med att packa upp, var det Celenas tur att ha handledningssamtal. Medan hon var borta tog Angie och Misty ut två stolar och satt utanför huset i solen .Angie berättade att hon bodde på Samos i Grekland i en liten stad som var fulla av liv och rörelse under turistsäsongen, men som på vintern var nästan folktom. Varje morgon efter det turisterna hade gett sig av så gick hon ner till stranden och badade i havet med några delfiner som var hennes vänner. I bland simmade hon flera mil ut med dem, och de lät henne hålla i deras fenor och åka snålskjuts med dem.
”De är så otroligt trevliga delfiner. Jag saknar dem redan. En dag så skulle jag vilja träffa en blåval. Delfinerna säger att de är de visaste varelserna i havet, och kanske på hela jorden.”
”Kan du prata med delfiner?” Frågade Misty.
Angie såg förvånat på henne. ”Ja visst, i alla fall när jag har de här på mig.” Hon petade lite på sina örhängen.
”Gör de här så att man kan förstå djur också?” Undrade Misty och fingrade lite på sina egna örhängen, de hon fått i present av Miranda.
Angie skrattade. ”Delfiner är inte djur Misty, de är magiker.”
”Hm, det hade jag ingen aning om.”
Just då kom Grad gående. Han var precis klar med sitt handledningssamtal. Angie hämtade ut en stol till honom och frågade medan hon kånkade:
”Så hur var det då?”
”Det var inte så farligt. Jag tror att det gick ganska bra. Jag fick beröm för att jag tog initiativ och kunde hålla mig lugn och så sådär. Jag ska gå på Frems Duberins lektioner om bruks- och läkeväxter och så kommer Josmael Cazian att handleda mig i Jordmagi.
”Det är ju asbra ju!” Sade Misty.
”Är Josmael Cazian jordmagiker?” Undrade Angie.
”Nja, han är visst expert på elementmagi i allmänhet Han kommer att handleda oss alla i det i början, om jag förstod det rätt”, svarade Grad.
Efter en stund så kom Celena tillbaka och då var det Angies tur att gå. Celena bytte om till bikini, och medan hon solade så berättade hon om sitt möte:
”Jag fick beröm för att jag tog hand om och lugnade ner de som var ledsna och för att jag försökte hitta något sätt att klara av kraken.” Sade hon. ”Jag har bett om att få bli lärling hos Andor Andersen. Jag tror att det är det som jag vill göra sedan när jag blir stor. Min pappa säljer magiska föremål i sin antikaffär, och jag har alltid undrat hur det går till när de görs.” Hennes ögon brann av iver.
”Jag skulle vilja ha en gård någonstans”, sade Grad drömmande. ”Fast inte en vingård som farsan, jag vill ha en självförsörjande gård, med allt möjligt och bara äta det som jag har odlat själv.”
Misty var tyst. Hon hade ingen aning om vad hon ville göra när hon blev stor. Det fanns fortfarande så mycket som hon inte visste att man kunde göra så det var omöjligt att bestämma sig. Något viktigt, det ville hon göra. Något som spelade roll.
Angie kom tillbaka och de hängde och pratade utanför deras hus tills det var dags att äta mat.
Middagen skulle serveras uppe i templet. Trots att de faktiskt inte gått upp för trapporna förut mer än i drömmen hade de alla träningsvärk efter att ha gått ner för dem natten innan och varje steg var en plåga. Det tog lite över tre timmar att komma upp. Misty var och hungrig och trött. Det var de och bara tanken på Rossarias mat som fick henne att fortsatta, därför blev hon bestört då det enda som stod serverat på borden i matsalen var tre stora kastruller med ris.
”Är de allt?” Undrade hon klentroget. ”Har vi gått upp för de där förbannade trapporna i tre förbannade timmar för att äta ris?”
”Det finns folk som får göra betydligt värre saker än gå i trappor för betydligt sämre saker än ris” Sade Eldar som just råkat gå förbi bakom Misty. Han såg strängt på dem, så ingen sade något mer, istället lade de bara surt upp var sin risklump i sina skålar och satte sig för att äta. Hela tiden droppade det in nya elever och de flesta såg lika besvikna ut som Misty kände sig. De åt under tystnad.
Eldar Sirman och Akira Vem satt för sig själva vid ett av borden längst bort och pratade lågmält om något. Misty sneglade dit och råkade då möta mr Sirmans blick. Han såg på henne med ett uttryck som hon inte riktigt visste hur hon skulle tolka. Misstänksamhet? Osäkerhet? Avsky? Ingen annan verkade märka av det, alla var trötta och nedstämda och fullt upptagna med sig själva. Första gången hade hon trott att hon bara inbillade, men det gjorde hon inte. Det var något där. En bekant klump i magen gjorde sig påmind. Det var inte att hon var ovan att vara ogillad av en lärare, men här hade hon ju inte gjort något! Misty tittade bort. Hon svepte med blicken över salen, men undvek fortsatt sina två handledare. Den enda som verkade vara på gott humör var Pooja som obekymrat satt för sig själv och åt ris med god aptit.
När alla var klara och hade diskat upp sina tallrikar i en liten balja, höll Eldar Sirman en introduktionsföreläsning om magins grunder. Trots att Misty gärna hade gått ifrån honom, ville hon ändå höra vad han hade att säga om magi.
”Det ni nybörjare måste förstå är att magi inte är någon abstrakt, oförklarlig motsats till vetenskapen...” började han. ”Allt det vi kallar för magi går att vetenskapligt förklara. Sen är det möjligt att det är så svårt att att göra det att vi aldrig kommer att lyckas. Det som gör att något till just magi är att det för allmänheten är oförklarat. Det är inte allmän kunskap. På jorden under medeltiden hade de tyckt att elektricitet var magi, och de hade haft rätt! Placeboeffekten är på det sättet också magi. Det är något som händer, för att du tror att det ska hända. Din kropp självläker för att den tror att den ska det. Vi vet inte vad detta beror på, men vi vet att det är så det fungerar och på det sättet är det också med magi. Vissa har hittat nya sätt att använda sina tillgångar. Till exempel genom att använda delar av hjärnan som annars inte varit tillgängliga. Ickemagiker använder ungefär tio procent av sin hjärna, magiker använder betydligt mer. Olika delar och kopplingar i en hjärna kan ge olika egenskaper, på samma sätt som att delfiner har inbyggda ekolod och mullvadar har inbyggda kompasser. Det mest fantastiska med detta är att hjärnan är plastisk, den kan förändras, men vi föds också med olika förutsättningar. Vi har bland er människor delat in det i ett treskaligt system som går ifrån i stort sett ickemagisk, till medium till magiker. Det säger helt enkelt hur utvecklad hjärna man har och hur mycket av den du kan använda. Ett fåtal föds med ett stort försprång neuropsykologiskt, på samma sätt som att vissa föds med förutsättningen att bli fysiskt stora och muskulösa medan andra inte gör det. Men med precis rätt träning kan man bygga upp detta. En person som föds som i stort sett ickemagisk skulle med rätt vägledning och mycket slit kunna bli en magiker, i alla fall i teorin. Men personen skulle sannolikt inte hinna det under sin livstid. Därför fokuserar vi här i Den svarta bambuns tempel på dem som redan föds med detta försprång.”
Celena räckte upp handen.
”Om någon skulle utvecklas av sig själv då och bli magiker? Hur skulle de hitta oss? Det är inte som att den svarta bambuns tempel annonserar i tidningen, eller ens syns på Google Earth precis.”
Eldar Sirman log.
”De skulle hitta oss i så fall, det är jag övertygad om. Det skulle vara en prestation om en magiker lyckades undvika att hittade oss. Annars skulle vi hitta dem. Faktum är, nu när jag tänker på det, att vi har en ung magiker här i templet just nu: han har varit här i ungefär ett år, men växte upp på barnhem, utvecklade vissa förmågor själv och byggde en förmögenhet på bara några månader. Doktor Vem hittade honom när han skulle intervjuas av Entrepreneur Magazine, då var han femton år. Så det händer.”
”Men bland andra varelser då?” Frågade Grad.
”Det är nästan bara människor som har så stor variation mellan sig. Många forskare teoretiserar om att det beror på att människan utvecklade sin förmåga till magiskt tänkande, det vill säga abstrakt tänkande mycket senare än de andra intelligenta arter. Det finns inte ens ickemagiska alver. Jag har i alla fall aldrig hört talas om någon,” sade Eldar och knyckte på nacken.
Celena räckte upp handen igen.
”Det är en sak som jag inte förstår”, sade hon. ”Om alla magiker är mer utvecklade, varför gömmer vi oss då för de ickemagiska?”
”För deras skull”, svarade Eldar Sirman beskt. ”De känner sig hotade av oss. Människor är en ganska korkad art, ta inte illa upp, men när de känner sig hotade gör de en massa korkade saker. Ni har väl till exempel hört om häxprocesserna?”
”Brände de magiker på bål?” Frågade Angie förskräckt.
”Nej nej”, sade Eldar och log snett. ”Ingen magiker dog naturligtvis under häxprocesserna, men det gjorde en massa andra oskyldiga människor. De gjorde de mot sig själv, men vi var ändå ansvariga på ett sätt. Därför har vi valt att hålla oss undan. Det är större och större procent av människorna som föds som magiker nu sedan vi gått in i vattumannens tidsålder.”
”Kommer alla människor att födas till magiker i framtiden?” frågade Grad.
”Ja vi tror det,” sade Eldar Sirman och suckade trött. ”Nu har de ju i alla fall utvecklat ett världsomspännande datornätverk, så nu borde de inte ta mer än ett par hundra åt till. He he, den som lever får se. Det var allt för mig. Tack!”
Innan han gick ner från scenen så lade han till: ”Om tio minuter kan ni samlas i tempelgården så kommer vår bibliotekarie att möta er där och visa er lite av templet.”
På vägen ut så frågade Angie med skakig röst:
”Men mäster, varför hjälper vi inte bara alla människor att utvecklas, skulle inte det vara mycket bättre för alla?”
Eldar log syrligt.
”Det är det många som gör, och det har alltid funnits dem som har försökt.”
”Vilka?”
”Ingen nämnd och ingen glömd”, sade Eldar. ”Problemet är bara att människorna verkar vara för dumma, åter igen inget illa menat, för att förstå att det inte bara finns ett rätt sett. Alla måste hitta sitt eget.”

 

Visite du temple

  Aldrig hade Grad sett en så rofylld plats som Den svarta bambuns tempelträdgård. Gångarna var täckta med grus. Flata stenar var utlagda i exakta rader framför alla de perfekt klippta träden och buskarna. I en dam simmade det karpar och från de rann en bäck, över vilken det gick en vit bro.
”Var det inte här bibliotekarien skulle möta upp oss?” Undrade någon.
Längst bort i trädgården kunde de då se att någon satt. Någon kolossal. Försiktigt gick de ditåt.
På en liten träbänk i skuggan av ett pilträd satt en man i gul-brun-rutig kostym och drack te. Han var lika stor som tre vuxna människor tillsammans och hade bara ett öga i mitten av ansiktet. Tekoppen i hans hand var så liten i jämförelse med honom att det såg ut som att han drack ur en dockservis, trots att det visst var en alldeles vanlig kopp. Han var nästan flintskallig, men hade samlat det hår han hade kvar i en lös hästsvans.
När gruppen kom emot honom såg han upp och tog lugnt fram en monokel ur fickan med vilken han granskade dem alla noggrant. Sedan log han ett leende som blottade en mun full ed sneda vassa tänder.
”God eftermiddag ungdomar.” Han sörplade lite på sitt te och fortsatte: ”Tanken är att vi ska gå en liten visite du temple. Men håll i åtanke att detta tempel givetvis är alldeles för pyramidalt och fenomenalt fabulöst för att vi ska ha möjlighet att hinna syna så mycket som ens en tusendel av det i dag. Dessutom har jag själv betydligt mer betydelsefulla åligganden att åta mig än att uppträda som turguide åt nyanlända ynglingar som ni själva. Så jag föreslår att vi utan vidare dröjsmål spankulerar iväg, vi har ansenligt mycket att se, på anmärkningsvärt lite tid.”
Misty och Grad såg på varandra och skrattade tyst.
Cyklopen drack upp sitt te med ett högt slurpande och reste sig sakta från bänken. Han var till och med större än vad de hade trott. Själva såg de ut som små dockor när de stod bredvid hans ofantliga kroppshydda. Grad kände sig säker på att cyklopen skulle ha kunna omsluta hela hans huvud med en hand om han bara försökte. Men på något vis kändes denna excentriska man trots sin storlek och sitt något ruskiga utseende inte mycket farligare än en kattunge. Han vände ryggen till och ledde dem med snabba, långa steg genom trädgården och in i templet. Gruppen hade, med sina verkande trötta ben, mycket svårt att hålla hans snabba takt.
”Snälla mäster, vänta!” Ropade Angie flåsandes och cyklopen stannade på fläcken.
”Som jag sade så är mitt namn Baron von Blogomir, så kalla mig det i stället för `mäster´ tack”
”Men ni sade ju aldrig...” började Angie protestera, men Baronen avbröt henne tvärt. ”Inget bråk lilla fröken, stäng foderluckan den behöver du inte använda nu. Tyst i ledet och följ efter mig.”
Han vände sig om på nytt och fortsatte gå utan att dra ner på takten.
”Han sade ju aldrig vad han hette ju! Muttrade Angie och fortsatte småspringa efter.
”Baron von Blogomir, sir, kan ni vara så vänlig att gå långsammare? Vissa av oss är hemskt trötta”, Sade Haydes högt. Varpå Angie gav honom ett avgudande ögonkast. Det var uppenbart för alla att Haydes inte var det minsta trött. Utan att bevärdiga honom med ett svar drog cyklopen ner på takten och alla suckade av lättnad. Han ledde dem genom långa vitkalkade korridorer och öppnade då och då en dörr för att visa något särskilt rum. Ett rum som han visade var till för meditation. Det doftade starkt av rökelse. Väggarna var kala och på golvet låg det vackra gröna kuddar och mattor av flätat gräs. Statyer av helgon och gudomar var uppställda lite här och var och färgglada mandalas stod lutade mot väggarna. Ett annat rum var till för kampsport och annan fysisk träning. Där fanns det säckar att slå på, träningsmattor och handskar och skydd i korgar i hyllorna längst väggen. Om dessa rum sade inte Baron von Blogomir särskilt mycket. Han pratade i stället oavbrutet på om vad han själv gjorde vilket verkade vara en hel del: Han studerade utdöda språk, översatte och tydde gamla böcker och skrifter och skötte om templets bibliotek innehållande en bokskatt från världens alla hörn, med allt från nytryckta forskningsrapporter till rullar som var tusentals år gamla. Dessutom så var han doktor i magins historia och i mytologi. Han studerade även internationell politik, undervisade i vett, etikett och seder bland olika magiska folk och skrev poesi. Grad hoppades att han inte tänkte bjuda dem på ett smakprov. Poesi var det värsta han visste och baronen pratade redan så underligt och avancerat att han knappt förstod vad han sade ändå. Allt som oftast slängde han dessutom in makabra anekdoter i sina berättelser. Det verkade som han själv tyckte de var väldigt underhållande men som fick flera av ungdomarna i gruppen att må illa.
Ett av rummen som de blev visade in var gigantiskt stort och kröntes av en enorm glaskupol.
”Detta rum brukas för att öva samt praktisera vädermagi, en mycket avancerat komplicerad magisk inriktning”, berättade baron von Blogomir och gäspade. ”Det må vara en svårpraktiserad inriktning men det föreligger dock tvivel, i alla fall hos denna adliga cyklop, om det verkligen är nyttigt att manipulera med väderleken.” Han skrattade till. ”Fast det må också vara sant att lite naturkatastrofer som avfolkar världen på imbeciller så att det inte är så nedrigt begränsande svårframkomligt vore utan tvekan särdeles festligt om ni frågar mig!”
Grad rös. Han tyckte baronen var vidrig. Men vidrig eller inte så visade han dem vidare och de kom ut i en korridor som såg förvånansvärt modern ut. Baronen knackade på en av dörrarna.
”Stig in,” hördes en röst svara där inifrån och de klev på.
Rummet de kom in i var ett stort och stiligt kontor med väggarna täckta av välfyllda bokhyllor. Fönsterna var fördragna med tjocka sammetsgardiner. I mitten av rummet stod ett massivt skrivbord i körsbärsträ och vid det satt en man som Grad genast identifierade som blodmagiker. Det syntes tydligt på hans röda ögon och skarpslipade tänder.
”Jaså är detta de nya antar jag. God middag ungdomar. Mitt heter Josmael Cazian. Jag handleder alla nybörjare elementmagi, så jag gissar att jag kommer att möta er alla mer eller mindre under eran tid här.”
Grad kände sig lite besviken. Han hade inte vetat att mäster Cazian var en blodmagiker. Grad hoppades på att han var bra på jordmagi i alla fall.
Gruppen hälsade artigt, alla kändes lite mer dämpade än de hade varit tidigare. Josmael log sympatiskt, det glimmade till i hans ögon när han sade:
”Det är ingen fara mina vänner, jag bits inte...”
I ett annat rum var väggarna av tegel och en stor sotig eldstad stod i ena hörnet. Stengolvet täcktes här och var med brända fläcka. Det fanns också en fontän där vattnet rann ner från väggen och sedan porlade in bland en hög med runda stenar. I taket stod en stor fönsterlucka just nu på glänt och släppte in frisk luft.
”I det här rummet tränas magi med de fyra första elementen terra, ignis, aer och aquam,” förklarade baronen.
Grad kastade en lång blick på de planteringslådorna fulla med en mängd olika mer eller mindre otroliga växter som stod i en egen del av rummet.
Efter elementrummet blev visade in i ytterligare ett kontor. Där inne satt Eldar Sirman vid sitt skrivbord och arbetade då de knackade på. Till skillnad från Josmaels kontor som var mörkt, med en tung lite prålig möblering, var detta kontor ljust och luftigt. Möblerna var nätta och allt var väldigt spartanskt och stilrent.
”Trevligt att se er igen”, sade Eldar artigt, men såg inte riktigt ut som att han menade det. ”Här jobbar jag med att forska, framför allt om tankeutvidgning och magiskt teori. Som ni redan vet undervisar jag denna termin också magins grunder. Oavsett hur ni ligger till så är ni alla ändå nybörjare.”
Grad noterade att Eldar dröjde sig kvar med blicken på Miguel när han sade det sista.
Baronen tackade så mycket för titten och drev gruppen vidare. Efter ett tag så blev rummen och gångarna som de färdades genom mer och mer grottlika och Grad förstod att de måste vara en bra bit in i berget vid det här laget. Templet var så stort att det inte alls var svårt att förstå att man kunde gå vilse här. Efter många timmars rundvandring var alla trötta och ingen orkade längre lyssna på ett ord av vad Baron von Blogomir berättade om templets arkitektur och historia men så plötsligt var de tillbaka där de hade börjat. Slutkörda och inte särskilt glada i hågen så gick de på trötta ben tillbaka ut i trädgården. Baronen dröjde sig kvar lite med en skara barn som inte lyckats smita undan. Entusiastiskt berättade han för dem allt han kunde om de statyer som stod utplacerade utanför vissa portar i templet. Åhörarna såg måttligt intresserade ut. Grad och de som lyckats smita väntade i den skuggiga trädgården på att Baronen och resten av gruppen skulle komma ut.
”Hoppas de tar lååååång tid på sig.” stönade Angie och lutade sig trött mot trädets stam.
Grad höll med henne. Trotts att han var nyfiken på området så var han inte speciellt sugen på att gå mer nu. Benen var inte vana vid Sju tusen tankars trappa. Varje steg var en kamp mot mjölksyran. Misty sade inget, hon var som vanligt lite i sin egen värld. Efter några minuter kom även Celena ut och satte sig vid dem i skuggan under träden.
”Shit! Han kan verkligen prata den där!” Suckade hon och pekade med tummen mot Baron von Blogomir som precis passerade ut genom porten. Cyklopen såg sig oförstående omkring på skaran med trötta ungdomar som hade slagit sig ner i skuggan av trädet.
”Seså barn, ni är väl inte trötta ännu? Kom igen, efter mig, se så, sätt fart. Jag har sparat det bästa till sist” Ropade han och klappade i händerna.
Det hördes en gemensam suck då alla reste sig upp, men de behövde inte gå långt denna gång. Genom en korridor och ner för några gamla nötta stentrappor. De stannade utanför en ärgad koppardörr.
”Det här är det viktigaste avdelningen. Templets hjärta.”
Långsamt lät han dörren glida upp. Grad lutade sig nyfiket fram. Rummet innanför var stort som en flyghangar och var från golv till tak fyllt med en sak: rader efter rader med böcker. Vissa var små och stod prydligt i sina hyllor, andra var så stora att Grad misstänkte att till och med Baronen själv skulle ha problem med att flytta dem. Sex gigantiska böcker var upplagda i två högar och en ännu större bok låg tvärs över högarna så att det bildade ett skrivbord. Därpå låg drösvis med pergamentrullar och en poesibok med titeln Blodkorvar och analläckage. En stor informationstavla innanför entrén visade hur man skulle hitta från den röda du-är-här-pricken till avdelningar som Instruktionsböcker i kvantmekanik, Fauniska kokböcker, Magiska metodböcker, Alvisk historia och människans mytologi. Över hängde en skylt som sade Informationsdisk.
Grad gick förundrat runt och tittade. Överallt var det avdelat med bokhyllor som bildade egna avdelningar och till synes oändliga korridorer. Det var aldrig för trångt för dem att gå, men cyklopen fick här och var huka sig och gå sidledes för att komma fram. Böcker täckte väggarna och var travade ända upp till taket, där de möttes från båda hållen uppe vid nocken. Det doftade gamla böcker osade så mycket av trolldom att det stack i näsa och ögon.
”Här kan man givetvis oavbrutet uppehålla sig i all evinnerlighet...” Suckade baronen saligt.
”Beklagligt nog så har vi alldeles för lite tid så jag måste tyvärr be er att hålla er till tåls för tillfället”.
De gick ut igen och genom en ny korridor som de följde ända tills de kom fram till något som såg ut att vara en hiss.
”Ska vi åka i den?” Frågade Celena.
”Var inte enfaldig, en så voluminös man som jag själv går naturligtvis inte in i elevator så liten som den där!” Fnös Baronen. ”Men ni ska. Tryck på våning 048 så kommer ni att färdas ner cirka två hundra meter under markytan, där möter Professor Andersen er för en guidning av den tekniska avdelningen. Så, nu får det sannerligen räcka! Jag har ödslat nog av min oskattbart dyrbara tid på er. God middag.” med de orden vände Baron von Blogomir ryggen mot dem och gick med tunga steg därifrån.

 

Den första fungerande teledideten

 De klämde alla in i hissen, vars hela ena vägg var fylld med knappar. Misty tryckte på den där det stod 048 och hissen började sakta att röra sig. Det tog dem oroväckande lång tid att komma hela vägen ner. Hissdörrarna öppnades till slut med ett gnissel och de kom ut i en rå, fuktig och kall grottsal som var fylld med högar av metallskrot.
Längst bort i salen satt en underlig figur framför ett bord och svetsade så att gnistorna stänkte. När han fick syn på dem slutade han svetsa, tog av sig skyddsglasögonen och kom emot dem med små raska steg. Han var så kort att han inte räckte Misty högre än till axlarna, men hade en blankpolerad hög topphatt som ökade hans längd med flera decimeter. hade en vit labbrock, goggles och ett extremt vältrimmat skägg . Hans ögonbryn slutade i två snirkliga rundlar som påminde Misty och Salvador Dalis mustascher. När han kom närmare så kunde de se att hans hatt hade ett gyllene urverk inbyggt i sig, med kugghjul som rörde sig och tickade högt.
”Välkomna mina kära vänner, mitt namn är professor Andor Andersen. Mitt jobb är att avslöja universums mysterier. Kvantfysik och mekanik är mitt levebröd och mitt hjärtas fröjder! I dag så är det er lyckodag, för i dag ska jag visa er den magiska mekanikens och teknikens fantastiska värld!”
Hans röst var road och han pratade lite stötigt, som om det var en punkt efter varje ord. Han tog en teatralisk konstpaus, som för att se att han verkligen hade allas uppmärksamhet och sade sedan:
”Innan något annat, begrunda först detta: tänk om vi och de liv vi lever här och nu är en simulering, en upprepning, av vårt första liv, återupplevt många gånger, som en tillbaka spolad vhs-film. De som trycker på ”startknappen” för denna simulation är vi själva i framtiden, då våra medvetanden är uppladdade. I så fall, om vi i den här simuleringen av våra liv lyckas upprepa detta och laddar upp våra medvetanden i en ny simulation. Om det skulle vara så, mina kära vänner, att vi är en simulation i en simulation i en simulation, vad är då meningen med något över huvud taget?”
Alla tittade frågande på honom men Professor Andersen hade fastnat med blicken och såg ut att vara någon helt annan stans.
”Professorn?” Sade Grad efter en stund och då var det som att Professor Andersen vaknade upp. Han skakade på sig och fortsatte som om ingenting hade hänt:
”I alla fall; magisk mekanik handlar framför allt om att inse att antagligen ingenting är omöjligt. Jag har själv uppfunnit en mängd saker som ska vara helt omöjliga.”
”Som vadå?” Frågade Celena intresserat.
Professorn sträckte stolt på sig.
”Ni tittar på ingen annan än uppfinnaren till teledideten, världens första tvåvägsteleportör samt en fungerande dimensionsportal. Jag kan även stolt säga att jag håller på med ett mycket spännande hemligt projekt just nu, som om det lyckas, på riktigt kommer att revolutionera världen.”
Misty förstod nästan ingenting av det han sade men Celena hoppade upp och ner av iver.
”Är ni den professor Andersen? Min far sålde en av dina dröminspelningsmaskiner för något år sedan för hur mycket som helst!”
Flera av ungdomarna hade vaknat till. Misty förstod att han måste vara känd, då fler verkade känna till honom och hans jobb.
”Är det sant att Professorn har lyckats skapa portaler till flera olika dimensioner nu?”
”Hur fungerar egentligen en tvåvägsteleportör?”
”Kommer vi att få se några av dina uppfinningar professorn?”
Professor Andersen solade sig lite i deras beundran medan han låtsades tänka efter, men så slog han dramatiskt ut med armarna och sade: ”Ja varför inte, om ni verkligen vill så.”
Alla jublade. Plötsligt var de inte så trötta längre. Allt kändes fruktansvärt nytt och spännande. Misty kunde knappt förstå att det fanns sådana saker som teleportörer eller dimensionsportaler och vad allt det där andra var det kunde hon inte ens föreställa sig.
Professor Andersen ledde dem med in till ett intilliggande rum. Detta var mer som ett rum än en grottsal, med kritvita raka väggar och en skarp vit belysning. Det kändes nästan som ett sjukhus. Men vilka saker det fanns i rummet! Maskiner och manicker i alla dess storlekar, från små robotar i insektsstorlek till apparater stora som kolonistugor. Allt var väldigt vackert byggt med förgyllda kugghjul, snirkliga inristningar och infattningar med gnistrande juveler. Några av maskinerna lät underligt och andra pyste ut ånga. Över allt klickade det av snurrande kugghjul. Det fanns fler dvärgar i Andersens labb. De hade också vita rockar på sig och gick runt bland maskinerna och mätte olika saker som de skriver ner i protokoll. Ibland gjorde någon av dem en justering på någon maskin för att sedan göra nya mätningar.
”Mina fantastiska assistenter”, förklarade Andor, sedan slog han slog ut med armarna och utbrast:
”Nå, välkomna till min verkstad! Det är här magin sker, bokstavligt talat. Titta gärna på allt, men för allt i världen, rör ingenting!” Han visade dem runt och berättade målande om varje maskin, apparatur, manick och robot som fanns i rummet.
”Den här till exempel...” sade han och höll upp en bronsfärgad biformad robot. ”Den drivs av solceller men kan flyga så långt som tio mil utan att laddas. Den har ett program som man kan installera så att den hjälper till att pollinera blommor på platser där det är ont om bin och insekter. Det finns även ett program så att den beter sig som ett tamt husdjur, men den har inte varit särskilt populär, tyvärr.” Han bet sig fundersamt i läppen men fortsatte sedan glatt:
”Eller den här...” Han visade dem tankestyrda proteser, jetpacks som manövrerades med joystick och ett datorprogram som kunde skanna av och skriva ut bilder direkt ur någons minne.
”Men det här är en riktig stolthet!” sade han och höll upp något som skulle kunna vara en slags telefon. Den hade som två förgyllda halva hjälmar som satt ihop med ganska kort skruvad sladd.
”Detta mina damer och herrar är den första prototypen av teledideten, fortfarande helt fungerande faktiskt. Fast nuförtiden finns det ju mycket mer uppdaterade och förbättrade varianter så klart. Men det är ändå alltid charmigt med med lite retro. Är det någon som skulle vilja prova?”
Misty visste inte vad den gjorde så hon vågade inte vara första frivillig, men det hade ändå inte spelat någon roll för Celena hoppade högt och ropade ”JAG, JAG JAG!” med en sådan iver att Andor inte kunde låta bli att ge den ena hjälmhalvan till henne. Den andra satte han på sig själv. Han tog fram ett papper ur fickan på labbrocken och skev något på den sedan gav pappret till Grad.
”Så, jag ska nu tänka på det jag skrev och Celena här ska berätta vad jag tänkte på.”
Professorn blundade, det såg ut som att han koncentrerade sig djupt.
”Jag hör vad du tänker!” ropade Celena. ”Okej... du tänker att det stod: Att vissa planeter är obebodda kan mycket väl bero på att deras atomforskare har varit mer framgångsrika än våra...”
”Det är rätt”, sade Grad. ”Det är det som står på pappret.”
”Vad menas med det Professorn?” Frågade Celena.
”Det är ett citat av Torvald Gahlin, jag läste det i morse och fastnade för det. Det var det första jag kom att tänka på bara. Han menar väl att de planeter vi har undersökt kanske redan är övergivna av civilisationer mer överlägsna än vår. Är det någon mer som vill prova?”
De gick runt i verkstaden länge och tittade. Professor Anderson visade dem till och med dimensionsportalen. En kolossal fyrkantig maskin med två stora silverblanka dörrar.
”Den kan tyvärr bara öppna upp till en dimension än så länge. Det är fruktansvärt svårt att ställa in den rätt för att hitta en dimension, men det lyckas nog inom en snar framtid!”
”Har professorn besökt den dimensionen som går att ställa in?” Frågade Celena med stora ögon.
Professor Andersen rös till.
”Nej vet någon vad! Jag är uppfinnare och vetenskapsman inte äventyrare! Men det finns det tack och lov andra som är. Stora delar av Dimension Delta, som den för övrigt kallas, har utforskats. Hittills finns dock inga tecken på liv.”
Efter visningen av verkstaden samt en kort visit i laboratoriet ledde han dem tillbaka till hissen.
”Så nu tackar jag så hjärtligt för mig och hälsar er välkomna tillbaka ifall ni tycker att det jag jobbar med verkar roligt. Vilket det är, så vi ses nog alla igen. Ta nu hissen till våning 01 och gå sedan upp för trappan till vänster så kommer ni ut vid foten av berget på den västra sidan. Inte så långt ifrån era stugor. På återseende!”
En samling glada och upprymda ungdomar som sade hej då till Professor Andersen och tryckte sig in i hissen.

Fullmoon och hans ägare

  Solen stod högt på himlen. Luften var klibbigt och varm och en kör av syrsor spelade runtom dem i det höga gräset. Bergen som omgav dalen var så höga att de fångade tjocka molnslöjor mellan sig och högst upp på några av topparna låg det snö. Frodiga träd klättrade längst bergssidorna. Platåer så höga och smala att de nästan såg onaturligt ut stack upp här och där och högst upp på ett av bergen låg den svarta bambuns tempel som blänkte skinande vitt i det klara morgonljuset
Det var deras andra dag i dalen.
Misty såg att Grad redan satt i där gräset när hon kom gående. Han verkade var upptagen med en gömma-nöten-lek med Pimm, men det slutade bara med att hon blev arg och bet honom i långfingret.
”Aj! Ditt lilla odjur!” Sade han kärleksfullt och gav henne nöten.
Misty bredde ut sin jeansjacka bredvid honom och satte sig.
”Hej! Ska du också ha seminarium med Tihi?”
”Jajamän! Jag har hört att hon ska vara riktigt bra, så jag menar man kan ju prova i alla fall prova, sade Grad.
”Ja jo, det är ju kul att vara glad. Om hon kan lära ut det då är jag med!” Sade Misty.
”Amen till det!”
”Jag får väl gå på de som jag tycker verkar spännande helt enkelt, eftersom Eldar Sirman skjuter upp min handledningssamtal hela tiden.” sade Misty.
Misty lyssnade till kakofonin av främmande insekter och fåglar medan hon väntade. De var en grupp på tolv stycken som väntade på Tihi. Ingen såg henne komma, men plötsligt var hon bara där: en älva lång som en handflata svävade mitt ibland dem. Misty hade de senaste dagarna sett älvor lite då och då, men de var sällan de stannade upp länge nog för att man skulle kunna betrakta dem ordentligt.
Tihi var kurvig och såg egentligen ut att vara för tung och rund för att de små skira vingarna skulle bära henne. Håret var apelsinfärgat och tovigt och i de långa öronen hade hon flera rader med guldringar.
”Var hälsade barn!” Sade hon med en surrande röst som var förvånansvärt hög.”Vad fint att få se er! Jag hoppas att vi ska lära oss massor av varandra i dag. Mitt namn är Tihi och jag kommer att handleda er glädjens grunder.”
Hon fullkomligt strålade, det såg verkligen ut som om hon älskade varje sekund av att finnas till. Misty och Grad såg på varandra.
”Konsten att ha roligt och njuta av livet förbises ofta. Men det är inte så enkelt och det sker inte av sig självt” fortsatte hon. ”Det är en konst som vi älvor utforskat och förfinat under årtusendena. Jag kan stolt säga att jag själv har varit glad de senaste hundrafyra åren i streck. I dag börjar vi med lite grunder så jag tänkte att jag vi går ner till tjärnen, där ska jag bjuda er på nått att dricka och mumsa på.”
Tihi såg skälv ut som om hon tyckte att det var en fantastisk ide. Det gjorde Misty också. Hon hade haft en lång dag full av intropass och hade gått mycket och länge under dagen att fötter och ben värkte. Att sitta ner en stund och få något i sig tyckte hon lät som en bra ide.
”Kom med hit bort så ska ni få se.”
invid tjärnen låg en matta av flätad gräs. På den var det uppdukat med bägare till dem alla, två stora lerkrukor och en hög med med blommor och bär. Tihi öppnade med viss möda locket på krukorna.
”Den ena är fylld med gojinecktar och den andra med citronextrakt” sade hon. ”Är det någon som har smakat älvproducerad gojineckar någon gång?”
Då ingen hade det erbjöd hon dem att prova. Den söta vitgulaktig massan påminde om honung och fullkomligt smälte i munnen. Det smakade som en hel sommaräng.
”Tyckte alla att det var gott? Bra, ibland så får man goda saker av livet. Nu vill jag att ni alla smakar några droppar citronextrakt.”
Misty grimaserade. Det var alldeles för surt. Munnen drog ihop sig och kändes obehagligt torr.
”Tyckte någon att det var gott?” Frågade Tihi och då ingen tyckte det så sade hon: ”Nej, ibland får man man sura saker av livet. Eller av sin lärare, tihi.” Hon plirade busigt mot dem.
”Ta nu alla var sin bägare och fyll med vatten ur tjärnen. Vattnet representerar nu ert liv. Häll i en skvätt citronextrakt och smaka.”
Misty tyckte att det kändes onödigt, men drack ändå. Det var fortfarande för surt.
”Det här är det ni har. Ni har ert liv, och ibland kan man inte undvika det sura. Uppgiften för er bli nu att fundera på vad man kan göra av det,” sade Tihi och satte hon sig tillrätta i en skräddarställning mitt i luften. Bara hennes vingar slog snabbt som en kolibris.
”Du menar vad man ska göra om ens liv är bittert och surt?” Frågade Grad.
”Exakt så.”
”Duh, man har i nektar,” sa Misty och citerade: ”Om livet ger dig citroner: gör lemonad”
Tihi nickade ivrigt. ”Bra! Man kan ta i mer av det man gillar i sitt liv. Och mer?”
Celena skrattade till. ”Den här gåtan har jag sett på Facebook i en av mina meditationsgrupper.” Hon hällde ut sitt citronvatten i tjärnen och sade triumferande. ”Man kan bli sjön!”
”Bra! Bra! Man kan ändra perspektiv och hur stor plats man ger det dåliga i sitt liv. Om ditt liv är som en djup tjärn vad gör då den där skvätten beska? Lysande! Och mer?”
*
Senare satt Misty och Grad i kanten av en skogsdunge och njöt av den sista kvällssolen.
”Vad tänker du på så där hårt? Du ser jätte sur ut.” sade Grad. ”Lärde du dig inget på Tihis lektion?”
Misty vaknade upp.
”Va? Haha! Nejdå, jag är inte arg. Jag bara fortfarande lite hung...” längre kom hon inte förrän en stor grå klump kastade sig över henne. Misty for bakåt med varelsen över sig. Ho blundade hårt och försökte värja sig med armarna. Säker på att ett hugg skulle komma, men till hennes stora förvånad och lättnad kände hon i stället en varm, sträv tunga i mot kinden.
Långsamt öppnade hon ena öga och såg upp på sin anfallare. Det var en jättelik grå hund eller kanske till och med att det vara en varg? Den stod med utsträckt tunga och viftande svans, fortfarande på Misty.
”Fullmoon!” Röt en iskall röst bakom djuret innan det slutligen rycktes bort från henne.
Misty såg sig omtumlat upp. Nu på lite avstånd så kunde hon tydligt se att det faktiskt var en varg, en ung hane. Den satt nu så lugnt och stilla framför henne, flåsandes och viftandes på svansen som den sötaste sällskapshund.
Misty höjde blicken ytterligare. Där stod två killar från hennes grupp, Haydes och Miguel, de som bodde med Grad. Haydes, var lång och hade blåsvart tjockt hår i en hästsvans. Miguel var kortare och hade ett blått och ett brunt öga. Han såg ut som att han ägde hela världen. Båda bar militäryxor, kängor och var väldigt vältrande.
”Kan du inte ens hålla koll på din valp, Haydes?” Frågade Miguel och såg mycket nöjd ut. Han vände sig till Misty och hjälpte henne upp på fötter igen.
”Hur gick det snygging?” frågade han och såg så intensivt in i hennes ögon att hon faktiskt blev yr.
”Det var väl du som höll i kopplet om jag inte missminner mig,” svarade Haydes.
Miguel viftade nonchalant med handen mot sin vän och höll kvar Mistys blick ytterligare någon sekund. Det var som om hans olikfärgade ögon båda berättade en massa saker för henne, fast så fort att hon inte förstod något av de. Hon fylldes med en underlig känsla som hon inte kunde identifiera. Som spänning, förväntan, sorg och oro samtidigt som hon blev väldigt glad. Det var precis som om hon hade letat länge efter något som hon inte riktigt var säker på vad det skulle vara och när hon väl hittat det inte var säker på vad hon skulle göra med det. Allting blev i några sekunder väldigt konstigt. Det var som om hennes kropp, luften runtomkring dem, ja allt, hade slutat fungera som vanligt och kommit på ett eget sätt att göra. Luften var som laddad med elektricitet.
”Jag fick nog en smäll av fallet” tänkte hon och gned sitt ömma bakhuvud.
”Du får ursäkta min vän. Han är ännu inte fått pli på valpen, men den är fullt ofarlig det kan jag försäkra.”
”Det ä...är okej” svarade Misty, fortfarande omskakad av den underliga känslostorm hon just upplevt.
”Mitt namn är Miguel, och ditt?”
Hon rodnade och strök nervöst med sin hand över håret.
”Ja, jag vet, hehe. Jag är Misty... Jag menar jag heter Misty...Ehe...”
"Shit, varför beter jag mig såhär? Vad är det med mig?" tänkte hon. Misty blev irriterad på sig själv för att hon inte kunde bete sig normalt. Hon ville ju inte göra bort sig framför honom. Inte framför Miguel.
”Misty...” upprepade han med eftertryck. ”Det är ett namn att minnas. Du är en den sortens person som uträttar storverk det ser jag”
Hon blev snurrig. Allt hon ville var bara att han skulle titta på henne med sina vackra olikfärgade ögon för alltid.
”Såja prins charming,” avbröt Haydes bryskt. ”Sluta lek med den stackars tjejen nu. Vi sade ju att vi skulle köra ett sparringspass innan uppsamlingen, så kom nu!”
Haydes vände sig om och gick därifrån.
” Glädjedödare”, mumlade Miguel. ”Men okej då.” Han kysste ömt Mistys hand. ”På återseende min sköna”
”Kom nu Casanova!” Ropade Haydes utan att vända sig om.
Miguel blinkade fräckt mot henne med sitt havsblå öga och joggade sedan ikapp sin vän.
Misty kände hur handen pulserade där han hade kysst den, precis som om hjärtat hade suttit där och inte i bröstet. Hon var inte van vid sånt här, hon hade gått på en engelsk flickskola och var inte van vid att få uppmärksamhet av killar.
”Oj,” suckade hon djupt. ”Han var verkligen något särskilt var han inte det?” Hon såg drömskt efter dem där de gick iväg. ”Va han inte?” Upprepade hon och såg upp på Grad.
Först när hon såg hans min började hon ana oråd. Han såg arg ut, men samtidigt på något sätt undertryckt road. Hon kunde se hans käkar bita ihop. De satte sig på en närliggande stenbänk och Grad sade med mjuk röst:
”Där var Miguel Angelo, han är ett telepatiskt underbarn som dessutom har han elittränats sedan han var liten. Han var inne i huvudet på dig.”
Misty ville först slå till Grad.
”Hur kunde han säga något sådant om den där fantastiska killen? Han skulle aldrig...” Plötsligt blev hon medveten om sina egna tankar, och hur ologiska de var. Hon visste ju egentligen ingenting om den där killen. Motvilligt insåg hon att Grad talade sanning. Förödmjukelsen sköljde över henne.
”Åh gud va pinsamt”, stönade hon och gömde ansiktet i händerna. ”Jag var som en kär liten skolflicka. Det var som att jag älskade honom, men jag känner honom ju inte ens!”
”Just då så var du en kär liten skolflicka, men du var inte dig själv. Han borde inte ha gjort så mot dig,” sade Grad.
”Nej, det borde han inte ha gjort, det ska han få ångra någon gång. Finns det fler som han?”
”Ja visst. Fast det finns nog ingen här med lika mycket talang som han. De säger att han redan är den bästa andemagikern i världen. Det finns nog inte så många här med så lite respekt för andra som de där två heller.”
”Känner du dem?”
”Vi bor ju ihop. Fast de är aldrig där. Men Miguel Angelo är typ kändis. Andemagiker är sällsynta och speciellt de som är så kraftfulla. Det sägs att rådet redan använder honom för uppdrag, men sen om det är sant eller inte må ju vara en annan sak. Den andra tror jag måste vara Haydes Draconem hans far sitter med Jordiska rådet och är typ asmäktig blodmagiker. Därför tror de att de är bäst och kan göra som de vill.
”Vad är det jordiska rådet?” undrade Misty.
”Wow det är som att du har bott under en sten eller nått! De jordiska Rådet är de visaste varelserna i den här världen och de som bestämmer. De ska se till att allt i världen fungerar och att ingen bryter mot de heliga reglerna, typ.”
”Hm,” sade Misty. Hon var inte nöjd med att de fanns så mycket som hon inte visste om. Inte heller med att det fanns så många som var så himla duktiga. Vad kunde hon själv göra? Manipulera lågan på ett stearinljus och göra små gnistor och få det att brinna i handen. Vad tusan skulle de vara bra till? Det var ju inte som att de visaste varelserna på jorden skulle be henne om hjälp precis...
Usch, varför skulle hon känna så här? Hon hade ju varit så himla stolt över sina prestationer på enhörningsranchen. Nu kände hon sig helt värdelös. Allt var den där Miguels fel. Vem trodde han att han var egentligen?! Ju mer hon tänkte på det desto argare blev hon.
Grad såg skyggt på henne.
”Misty, du borde sluta tänka så arga tankar, dina ögon glöder. Snart tänder du nog eld på något och jag vill inte vara det något.”
Misty blev så förvånad att all ilska bara rann av henne.
”Vad menar du?”
”Jag menar att du är en eldmagiker. Du kan tända eld på saker. Olyckor händer när man är arg, så var inte det. Det är bara onödigt i alla fall.”
 

Ärtknoppshjärnan och karusellåsnan

På den tredje dagen efter att han anlänt till Den svarta bambuns dal kom äntligen det som Grad hade sett fram emot mest: en rundvandring i dalens skogar. Deras guide var Frem Duberin, en av templets handledare. Han var en satyr med väldigt snälla ögon. Bakom sina böjda horn hade han långa dreadlocks samlade i en tjock knut i nacken. Han bar en rock i kelimtyg och puffade sakta på en knotig pipa. Grad funderade på vilken ålder han kunde vara i, om Frem varit en människa så hade han gissat på mellan trettio och fyrtio, men han visste inte hur gamla fauner kunde bli. De behövde inte vänta länge fören Frem räknade in att samtliga var närvarande.
”Kul att ni verkar så entusiastiska att komma igång,” sade han uppskattande. ”Som jag redan har sagt så är mitt namn Frem Duberin och jag är undervisar framförallt i animism och shamanism. Men jag kan en hel del om växter också för de av er som är intresserade. Jag kommer att visa er runt lite i skogarna här omkring så ni får en uppfattning om vart allt ligger och hur ni ska orientera er. Ja om alla är klara så går vi.”
Det var en grupp på tjugo ungdomar, bara människor som gick. Skogen var häpnadsväckande i dagsljuset. Den fullkomligt vibrerade av liv. Frem promenerade sakta och pekade ut riktmärken, byggnader och intressanta växter vartefter de gick.
Grad var på riktigt bra humör och visslade glatt. Tänk att livet kunde vara så här bra! Uppmärksamt studerade han växtligheten. Det var så mycket som var nytt för honom. Ivrigt samlade han ihop frön och frökapslar från intressanta blommor och växter han såg. Träden var smala men höga vilket gjorde att solen som väl letade sig ner till marken skapade de mest fantastiska skuggmönster.
Då och då stannade Frem också för att peka ut olika märkningar och symboler på stenar och träd.
Han förklarade att de talade om saker om den plats man befann sig och i vilken riktning andra platser låg. Liknande märken markerade alla världens magiska platser. Symbolerna var så smart gömda, berättade han, att man aldrig skulle ha lagt märke till dem om man inte visste att de var där. Men om man var vilse, eller om man inte hittade vägen då kunde man bara se sig omkring i naturen för att hitta dem.
”Den här till exempel betyder att vi snart har kommit in i kentaurernas område.” Frem pekade på ett mönster som var inhugget i en stor sten, men som vid första åsynen såg ut att vara en natturlig del av stenen själv.
” Får vi vara där?” Undrade Angie.
”Ni får vara vart som helst i denna dal så länge ni gör det med respekt. Undantagen är som ni säkert redan har hört den norra delen, svarade Frem.
Efter bara några minuters vandring kunde de mycket riktigt höra ljudet av trampande hovar och röster mellan träden. De kom ut i en stor solig glänta och där låg kentaurernas läger. En boplats som var lite större än deras egen stugby. De flesta av husen var av bambu och hade inte fyra väggar utan två eller tre så att allt kändes som utomhus. Golven var täckte med hö. Regnskydd var byggda av hopflätade levande grenar och i träden så hängde nät med frukt, hö, och andra godsaker upphissade.
Frem gick fram till en kentaurkvinna som stod och malde något i en jättelik mortel av trä. Hennes päls var svartbrun, ansiktet hade en bestämd käke och mörka ögon. Hon såg hård och stark ut.
Frem bugade sig artigt:
”God morgon Simin, får vi gå igenom ert läger?”
Hon nickade barskt men sade inget och upphörde inte för en sekund att dunka den stora stöten ner i morteln. Frem tackade hövligt och gick vidare med sina elever tätt efter sig.
Grad lyfte blicken och tittade upp i den gigantiska kupol som flätats av en levande trädkrona. Ljuset som letade sig ner ner genom den fick allt under att anta en svagt grön nyans. Han tittade på sina händer och skrattade för sig själv över att hon såg ut som en utomjording.
Tre unga kentaurer stod och såg ut att vara mycket koncentrerad på en röda inristning i stor sten. Det såg ut som om de försökte lösa en gåta. Intresserat såg Grad dit. Han undrade vad det stod på den. En av kentaurerna såg då upp och mötte hans blick. Grad log generat. Det hade ju inte varit hans mening att stirra. Kentauren log tack och lov tillbaka innan han åter igen riktade sin uppmärksamhet mot stenen.
En kentaurkvinna med skinande kopparrött hår mötte dem med utsträckta armar.
”Välkomna!” Sade hon och omfamnade Frem i en hård kram. Det såg ganska kul ut, dels för att det verkade som om kentauren inte riktigt visste hur en kram generellt sett gick till; det såg hårt och stelt ut. Dels för att Frem var så mycket kortare än henne att hans huvud hamnade mitt emellan hennes bröst, något ingen av dem verkade ha något emot.
”Det här är Zaliki”, sade Frem då de kramats färdigt. ”Hon är en fantastisk sierska, och kommer dessutom att hålla en del föreläsningar och lektioner i astrologi och astronomiska fenomen denna sommar. Så om ni tycker att det verkar intressant är det henne ni ska prata med.
Zaliki nickade kort.
”Ja det är en komet som förhoppningsvis kommer vara synligt om knappt två veckor, då tänkte jag att gå upp till observatoriet i bergen med alla som vill följa med för att se det.”
”Spännande. Tack snälla för din tid Zaliki. Nu måste vi skynda vidare”, sade Frem. ”Det finns fortfarande mycket för dem att se.”
Solen stod nu högt och det var redan varmt och fuktigt. Bara en liten bit bort låg faunernas boplats.
De flesta av deras hus var av sten med halmtak men några boningar var gjorda i lera. Husen var täckta med vinrankor och det hängde också långa spaljéer mellan husen där rankorna kunde klättra. Marken var täckt med olika örter och kryddväxter vilket gjorde luften tung och väldoftande.
Grad drog njutningsfullt några extra djupa andetag. Över allt hördes glada röster och skratt. Utanför ett hus satt en faun i gräset och spelade en vacker melodi på ett stränginstrument som några andra dansade till.
”Här jag bor jag”, sade Frem stolt och pekade på ett vitmålat lerhus med marinblå fönsterkarmar och taket fullt av lavendelblommor.
”Och i huset här mittemot bor den begåvade Rossaria, som jag tror att ni redan haft nöjet att träffa.”
Just när de gick förbi stack Rossaria mycket riktigt ut huvudet genom ett av de runda fönstren.
”Nämen hallå på er! Om ni väntar några minuter så ska jag ta ut mina bröd ur ugnen. Om det möjligtvis är någon här som är sugen på det?”
Det gjorde de så gärna och en stund senare räckte hon ut en korg full med rykande nybakat bröd genom fönstret, som doftade ljuvligare än alla örter i närheten. Grad stönade ofrivilligt och kände att han fick behärska sig för att inte springa fram och slita åt sig korgen. Alla fick var sitt bröd som de slukade så fort att man kunde tro om att ingen av dem hade sett mat på evigheter.
Frem skrockade roat.
”Jo, hon kan sannerligen konsten att baka. När jag tänker efter så kan hon de flesta konster,” sade han och gnuggade Rossarias näsa med sin egen.
”Är ni två tillsammans?” frågade Angie.
Både Frem och Rossaria såg lite förvirrade ut, men så sken Rossaria upp.
”Jag tror hon menar om vi har valt varandra till primärpartners”, sade hon förklarande till Frem.
”Jaså, på det viset. Ja du förstår, vi satyrer har inte samma sed som ni människor att försöka välja bara en partner. Vi är alla ”tillsammans”, som du uttryckte det, lite som vi vill.”
”Jaså på det viset”, mumlade Angie som hade fått två klädsamma röda fläckar på kinderna.
I en glänta några hundra meter bortanför faunernas boningar hittade de en mängd små byggnader som mest liknade iglos av sten – meditationskupoler, förklarade Frem. De kom ut ur skogen. Grad skuggade ansiktet med handen. Misty kisade. Frem slog sig då ner på marken för att för att packa om sin pipa de andra följde hans exempel. Medan Frem fridfullt satt och puffade på sin pipa delade han också ut frukt till dem ur sin axelväska. Det fanns passionsfrukter, maracujas, babyannanaser, tamarinder, nashi päron, mango, papaya, litchifrukter, små gula äpplen och övermogna achachas.
De mumsade med god aptit i sig frukten som var så saftig att de droppade om dem då de åt.
Frems pipa spred en doft som snarare påminde om rökelse än tobak. Grad började nästan känna sig lite dåsig.
”Jag tror att det kommer att bli en bra dag i dag”, sade Frem nöjt och såg upp mot himlen. ”En riktigt bra dag faktiskt.”
”Han är så positiv och trevlig” tänkte Grad. ”Det kommer nog verkligen att bli en fin dag”.
”Fast å andra sidan...” fortsatte Frem ”Så tror jag det om alla dagar. Jag har nog festat för mycket med älvorna.”
Grad var nöjd. Det var som om det inte gick att vara något annat än avslappnad i Frems sällskap.
”Vill ni att jag ska lära er en enkel trollformel?” Frågade faunen.
”Ja!” ropade alla med en mun.
” Den är bra, för det ända men behöver är ord, en ickemagisk skulle kunna klara den här formeln,” fortsatte Frem och tog ett djupt bloss. ”Vi tar Örjan som exempel. Örjan vill bli komiker. Vid ett ett passande tillfälle, som efter att han har sagt något riktigt roligt som får alla skratta säger Örjan ”Ja, jag borde bli komiker”. Då kommer folk att hålla med och förknippa honom med den iden. Detta ökar procentchanserna för att Örjan faktiskt hamnar i en situation där den kommer att få möjlighet att jobba med komik.” Frem tog ett till bloss på pipan och fortsatte: ”Ju fler som hör Örjan säga det, eller ännu bättre: hör det sägas om honom, ju mer övertygade de är om att det är sant, och ju oftare de hör detta, desto starkare trollformel.”
Grad tänkte att det lät lite som tjat och just då sade Celena:
”Ungefär som reklam?”
Frem nickade uppmuntrande och blåste ut ett helt moln med vit rök genom näsborrarna.
”Precis som reklam”, förkunnade han. ”På samma sätt är det en förbannelse varje gång man säger något elakt om någon.”
Han tog ett till bloss.
”Hur fungerar det?” Undrade Haydes och såg plötsligt pigg och nyfiken ut.
”Vi tar Örjan igen: Om någon säger till Örjan att han är värdelös tillräckligt mycket och trovärdigt så att Örjan tror på det själv, ja då kommer han att känna sig värdelös och bete sig som att han är värdelös och andra kommer med stor sannolikhet att behandla honom som att han är värdelös därför att det är vad han själv utstrålar då. Sådana förbannelser bör ni lära er att känna igen och stå emot.”
”Jaha.” Haydes såg besviken ut.
Frem ansåg då att de hade rastat klart. Han slängde upp den nu tomma väskan över axeln och de fortsatte vidare. De var på väg in i en annan skog som bestod av hög bambu. Grad tyckte det kändes som att han var en insekt, och att den bambun i själva verket var som en skog av höga grässtrån. Marken var täckte med lummiga ormbunkar. Ljuset bröt lite i ljusgrönt, eftersom de filtrerades ner genom alla löven.
”Är det där en köttätande växt?” Undrade Grad och vek av från gruppen för att undersöka saken närmare.
Intresserat såg han på den körsbärsröda blomkanna som var lika stor som båda hans händer kupade tillsammans. I den låg flera drunknade insekter. Han funderade på om han skulle ta ett stickling av växten, då han plötsligt rycktes tillbaka till verkligheten av att han hörde Mistys svära högt.
Grad såg upp.
På vissa ställen var det svårt att komma fram, man fick gå på rad och tränga sig igenom där bambun växte tätt. På ett sådant trångt ställe så hade Misty och Miguel råkat hamna precis vid varandra och de knuffades för att komma förbi.
”Erkänn att du bara vill vara när mig,” sade Miguel retfullt.
Grad släppte genast det han hade för händer och skyndade dit för att hjälpa henne. Men Misty verkade inte behöva någon hjälp. Hon var röd i ansiktet av ilska och fräste:
”Jag trängs hellre med en böldsmittad igelkott än med dig, men just nu finns det inga bölsmittade igelkottar här, tyvärr!”
Miguel såg henne i ögonen.
”Du är inte rädd för mig”, konstaterade han.
Det var något med blicken i hans ögon just då som fick Grad att rysa.
”Nej, det är jag inte! Jag tycker bara att du är en horunge!” fräste Misty.
Miguels leende försvann.
”Förbannar du mig Misty? Tänk om jag börjar tror på vad du säger. Dessutom, om det ända du har att säga är en osanning om min döda mamma så föreslår jag att du håller käften!”
Grad blev rädd. Han bad tyst för sig själv att Misty skulle hålla mun och inte reta upp Miguel mer, men han kände henne redan bra nog för att veta att det var att hoppas på för mycket.
”Jag förväntade mig mer av dig” fortsatte Miguel. ”En förolämpning bör åtminstone vara kreativ. Till exempel om jag kallar dig för ärtknoppshjärna så är den förolämpningen kreativ, roligt och sann. Hehe Pluspoäng till mig.”
Han log djävulskt.
”Nu får du försöka”
Misty bet ihop. Mellan sammanbitna tänder pressade hon fram:
”Jag ber om ursäkt. Det jag menade att säga var att du är karusellåsna. Träig och kommer ingenstans.”
Det glittrade farligt i ögonen på Miguel.
”Retarderad kotte! Svarade han lugnt.
”Tönt... slok!”
”Pottsorkspraktikant!”
”Apskaft!”
Då trängde sig Grad fram och avbröt.
”Du får nog gå till din pojkvän nu pappiljotthuvud, så att han inte blir svartsjuk,” sade Miguel.
Han såg fruktansvärt nöjd ut, som om det var länge sedan han hade haft så här roligt.
”Ja då är det väl bäst att du går till din pojkvän också då din spygroda”, fräste Misty och nickade mot Haydes som stod en liten bit bort och ointresserat väntade på att hans vän skulle bli färdig.
Efter att de för ordningens skull smädat varandra en sista gång så knuffade sig Misty och Miguel ifrån varandra och gick åt olika håll. Då de kommit utom hörhåll viskade Grad:
”Du borde inte reta honom, du vet inte vad han kan göra!”
”Jag vet visst vad han kan göra”, sade Misty hätskt och såg rakt Grad med ögon som brann bärnstensfärgade och vilda.
”Han har redan gjort det på mig om du kommer ihåg? Och när jag är klar med honom så kommer han att kunna räkna sina tänder på ett finger.”
 

Jord, eld, luft, vatten och ande

 Misty satte sig upp ett ryck och såg sig skrämt omkring. Snabbt försökte hon sortera sina tankar: Vad hade egentligen hänt? Hon hade bilder av flera ansiktslösa personer som stått runt sängen och dragit och slitit i hennes hand. Angie och Celena sov ostörda i sina sängar, inga ansiktslösa syntes till och allt verkade vara som vanligt. Hon lade sig ner igen på kudden. Det var bara en mardröm. Ändå gjorde det faktiskt ont i handen, den dunkade och värkte. Kanske var det därför hon drömt så konstigt?
Pulsen var fortfarande läskigt hög och dundrade i öronen. Misty visste inte riktigt vad hon skulle göra. Först tänkte hon vända sig om och somna om. Men då blev hon medveten om att kranen droppade i badrummet.
Hon försökte ignorera det och tänka positivt som alla rådde dem till hela tiden.
”Avslappnande,” tänkte Misty därför utan att mena det. ”Som en egen fontän, faktiskt. Nej, mer som droppandet efter ett milt duggregn i en regnskog.”
En gren skrapade gnisslande mot mot fönsterrutan.
”Härliga naturljud. underbart... ”
Celenas Dart Vader klocka tickade borta från hennes nattduksbord.
”Fin rytm. Som att ha en helt egen meditationspartner rent ut av. Skönt. Ja väldigt lugnan... Äh! FUCK THIS SHIT!”
Lika bra att gå upp. Misty satte sig. Magen kurrade högt och hon mådde nästan illa för att hon var så hungrig. Efter att ha funderat en stund bestämde hon sig för att fixa något att äta på egen hand.
Ute var det grått på himlen, regnet låg i luften. Det var ändå varm och väldigt kvavt. Nedanför stugorna fanns ett litet trädgårdsområde där elever kunde odla. Det mesta i gick att äta, men Misty visste inte om hon fick plocka därifrån hur som helst så hon gick vidare. Dalen var så frodig att det var inte svårt att hitta något ätbart. Fickorna fyllde hon med nötter. Dessutom hittade hon fyra stora majskolvar som hon plockade. De skulle hon grilla och dela med Celena och Angie och kanske Grad om han kom över till dem. Till sin stora fröjd hittade hon också sockerrör, som hon skar av med sin fällkniv. Nöjt gick hon tillbaka till stugan med sitt byte.
Trots att nattens drömmar varit både förvirrande och uppskakande var hon lugn och kände sig nu väldigt glad. Solen sken, hon hade precis varit ute och hämtat frukost direkt från naturen och framför allt, hon höll på att få vänner här. Misty hämtade några stenar, lite torra kvistar och gjorde i ordning en eldplats utanför stugan, sedan tände hon på och brasan tog fyr. Flammorna dansade vacker och hon andades njutningsfullt in rökdoften. Snabbt täljde hon till några pinnar att sätta majsen på och grillade dem över den sprakande elden.
Hennes rumskamrater vaknade och snart satt de alla tre runt elden högg in. Majskolvarna vart aningen kolsvarta på ena sida, men det gjort inte så mycket tyckte Misty. Den andra var god.
”Vilken bra ide!” Sade Celena uppskattande med munnen full av majs.
”Ja tack snälla du! Jag var så hungrig att jag har drömt om mat hela natten”, sade Angie och sög lite på en bit sockerrör. En stund senare kom Pooja gående med Grad och de blev inbjudna till den lilla morgonfesten.
”Det kanske så handledarna har tänkt ut det,” sade Grad. ”Att vi liksom ska ta egna initiativ. Lära oss att skaffa vår egen mat och så”
”Kanske det”, sade Misty. ”Varför inte? Det är ju bra att kunna äta liksom. Haha. Och vet ni vad det är på schemat i dag? Första lektionen med elementmagi!”
*
Mistys ben värkte och var efter alla trappor, som spagetti. Men det här var det hon var mest nyfiken på av allt; att få hjälp att utveckla sin eldmagi. Inga värkande ben i världen skulle stoppa henne från det. Efter att bara ha gått fel fyra gånger kom Misty, Celena, Angie, Pooja och Grad fram till byggnaden baronen visat dem. Josmael Cazian var redan där när de kom in. De höga fönsterna var fördragna vid eldmagikernas, där stod han och väntade i skuggorna. Stjärnorna från hans sjal gnistrade i mörkret men det första man lade märke till var de rubinröda ögonen.
Hur Misty än försökte kunde hon inte att hitta något osymmetriskt, inga ojämnheter i det perfekta ansiktet. Det var nästan störande.
”Välkomna!” sade han.
Misty följde de röda ögonen som snabbt löpte mellan sina elever då han räknade efter att alla var där. Sedan började han med att förklara:
”Eldmagikerna är de som behöver minst dagsljus, därför brukar jag göra så här med gardinen när jag ska vara i den här lokalen när solen är uppe. I dag ska vi alltså hjälpas åt att ta reda på vilket element alla har och vad ni kan. Det ger oss något att utgå ifrån. Det blir lite av en mjukstart. De fem element är för dem som inte vet det; jord, eld, luft, vatten och ande. Anledningen till att jag undervisar er är inte att jag är den bästa jordmagikern som finns eller den mest erkända vattenmagikern. Jag är inte ens en särskilt duktig eldmagiker och som bäst medioker på luftmagi. Från början var jag bara andemagiker. Men ni förstår att vara andemagiker och vistas i det här templet bland alla olika sorters magiker som kommer och går... Det går inte att undvika att man suger åt sig. Under åren har jag lärt mig att hantera alla de fem elementen, till en viss liten del. De flesta av er kommer att gå om mig gällande kunskaper i ert element. Jag är ingen mästare på varken jord, eld, luft, eller vatten MEN ingen är så bra på att lära ut förståelsen av dem som jag. För jag förstår trots allt dem alla.”
Hans sneda leende var varmt och blicken laddad då han en i taget såg dem djupt in i ögonen så länge att det kändes obekvämt.
”Mm, jag känner att det finns mycket kraft här.” sade han. ”Nå, vilka är det nu som är osäkra på sitt element?”
Ungefär hälften av gruppen räckte upp handen, bland dem Pooja och Celena.
”Bra, ni går in där.” Han pekade på en gamma dörr med mässingsfärgade beslag som hade en stängd lucka i mitten. ”Där kommer ni ni att få vidare instruktioner. ”
Misty kunde svära på att det sipprade ut lite svart rök från luckan. Det pirrade till i magen på henne. Hon var glad att hon slapp gå in där. Samtidigt började hon naturligtvis genast fundera över vad som fanns där.
”Jag lovar att det inte är något farligt.” sade Josmael.
Celena öppnade dörren och de gick in en i taget och blev borta.
”Ni andra börjar öva så kommer jag runt och instruerar. Jag startar med dig Misty. Visa mig nu vad du kan”
Hon svalde.
”Okej.”
Misty satte upp håret i en tofs, så hon visste att det inte skulle vara i vägen. Sedan tände hon en liten vacklande låga mitt i handflatan, lät den växa sig större tills hela handen flammade upp som en fackla. Värmen strömmade mot hennes ansikte och det kittlade när elden dansade över huden, men det brändes inte. Misty blåste ut den och lekte lite med röken. Ritade med den i luften och skrev sitt namn med rökbokstäver. Till sist skapade hon med stor ansträngning några mikroskopiskt små blixtar mellan händerna.
”Tja, det var typ bara det.” sade hon sen. Det kändes lite snopet på något vis, som att hon borde kunna mer, men Josmael var positiv:
”Det är inte så bara, det råkar vara en utmärkt grund. Du kan göra olika former av eld, det är och elektricitet är svårt. Men du ser redan trött ut.”
Det var sant. Hennes kropp var helt slut. Allt värkte av träningsvärk.
”Nej jag mår toppen!” sade hon och kände samtidigt hur arg hon blev över att det inte var sant.
Varför skulle de egentligen behöva springa upp och ner för de förbannade trapporna så att hon inte ens orkade lära sig det hon var här för? Det var så otroligt dumt tyckte hon. Frustrationen växte sig större för varje sekund. Som en äcklig soppa som bubblade över.
”Får jag fråga vad som har hänt med din hand?” Hennes lärare pekade på plåstret.
”Exem.” morrade Misty.
Han skrattade. ”Jag frågade bara för att jag ville veta om det var något som hindrade dig från att göra ett försök på ett eldklot. Det ser ut som att du behöver kasta ett eldklot i väggen just nu.”
Misty kom helt av sig.
”Får jag det? Tror du att jag kan det?”
Hon såg på alla stora svarta fläckar på väggar och golv som skvallrade om tidigare eldmagikers träning där.
”Ja visst! Titta här nu bara...”
Han demonstrerade långsamt hur hon skulle göra och efter bara ett par försök kunde hon kasta ett eldklot stort som en pingisboll i väggen med full kraft. Mot slutet av lektionen skrattade hon högt och formade fotbollsstora eldar som ingenting. Hela tiden var Mäster Cazian vid hennes sida.
När klockorna ringde och lektionen var slut, insåg hon att han inte ens tittat på någon annan. Hela lektionen hade han ägnat bara till henne. Hon fick genast dåligt samvete. Tänk om de andra skulle vara arga på henne för att hon tagit all tid?
Vid dörren mötte hon Pooja som kom emot henne med strålande ögon.
”Jag är jordmagiker!” jublade hon.
”High-five på den” sade Grad.
”Åh, jag har lärt mig så mycket! Sade Pooja. ”Hade ni en också en bra lektion?”
Misty öppnade munnen, men visste inte vad hon skulle säga. Till hennes förvåning sade Grad:
”Typ den bästa lektionen jag haft i mitt liv!”

En lång väg att färdas

Vid frukostbordet en dag sade Angie.
”Frem skulle visa mer av skogen i dag. Turen börjar hos älvorna”, Det glittrade i hennes ögon. ”De har ett uppträdande klockan elva. Ska ni följa med?”
”Jag är på!” Sade Misty.
När hon och de andra ätit klart gjorde de sig i ordning. Celena hoppade i en OnePiece som var täckt med ett mönster av kvinnliga serietidningsfigurer, tog sin rosa flatkeps och till det ett par ljusgula solglasögon. Angie tog ett par mjuka haremsbyxor i brungrön batik och ett vitt linne. Misty klädde på sig det hon hade på sig i stort sett varje dag: en svart t-shirt och randiga leggins. På bara några minuter var de klädda och ute. Molnen låg tunga på himlen och det låg regn i luften.
Frem väntade in alla sedan promenerade de till skogsbrynet där Tihi mötte dem. Precis som hon brukade, dök hon plötsligt bara upp mitt ibland dem.
”God morgon”, sade hon med sin pipiga röst. ”Hoppas ni är redo för det kommer att bli något alldeles extra. Kom nu, kom nu!” Hon vinkade vilt med de små armarna. ”Följ efter mig, följ efter mig.”
Tihi flög snabbt iväg mellan träden och de fick följa efter så gott de kunde. Marken var igenväxt med snåriga buskar. Här och var dolde sig rötter och nedfallna trädgrenar att snubblade över. Det syntes att detta var en plats där få fötter hade vandrat.
Grad stannade och drog irriterar bort ett helt gäng med stickiga kardborrar från byxorna. En spindel passade just då på att vira sig ner, precis framför ögonen på Misty som för några sekunder tappade koncentrationen, snubblade på en rot och föll framstupa - rakt på Haydes
I ett halvt ögonblick lät han sig överrumplas innan han puttade henne av sig.
”Din klant!” Fräste han och borstade irriterat bort smuts och jord från sina kläder.
Misty kände sig outsägligt dum och klumpig, men det var inget som hon tänkte visa för honom.
”Gå inte så förbannat nära då!” Fräste hon och gick därifrån. Väl borta ifrån honom tog en djupt andetag. Hon formade ett stort eldklot mellan händerna och när hon koncentrerat sig på det en stund hade den mesta av ilskan runnit av. Hon visste att Haydes och Miguel var så bra på att reta upp folk att hon antagligen inte ens skulle behöva ge honom en läxa själv, om hon nu inte ville. Men det ville hon!
Problemet var att alla tog skit från dem. Misty hade märkt att till och med vissa handledare såg mellan fingrarna när det gällde vad de båda hade för sig. Hon undrade om det berodde på att de hade kontakter i det där rådet, eller om de faktiskt var rädda för att Miguel skulle gå in i huvudet på dem och rota runt.
Hennes funderingar avbröts av att de kom ut i en liten glänta. Tihi lös som ett ljus och alla samlades runt henne. Misty såg sig omkring. De verkade inte vara något speciellt med den här platsen. Hon undrade vart där ”alldeles extra” som Tihi hade lovat dem. Misty sneglade på Frem som lugnt stod lutad mot ett träd och rensade ur sin pipa med en pinne. Det såg ut som om han visste precis vad som skulle komma.
Tihi brast just då ut i en förtrollande vacker sång utan ord, men Misty förstod ändå vad den handlade om. Den handlade om en sedan länge svunnen tid av fred och harmoni, då folken levt lyckliga sida vid sida. Det handlade om hur mycket älvorna längtade tillbaka till den tiden. Ett öronbedövande surrande hördes då feer och älvor från skogens alla hörn kom för att stämma in i sången. Deras övernaturliga röster var starka samtidigt som de var svaga som ett eko. Medan vissa sjöng dansade andra runt i luften.
Älvor kunde se väldigt olika ut. Vissa var små, ljusa och finlemmade, andra var större och grövre. Vissa var nästa insektslika, medan andra såg ut som små dockor. Vissa hade vingar som på en trollslända och andra hade fjärilsvingar som skiftade i olika färger ungefär på samma sätt som bensin.
Älvorna tystnade som på en signal. Ett gult ljus tändes i skogen. Det såg så mycket ut som solsken, att Misty var tvungen att se upp mot himlen men den var fortfarande alldeles grå.
Ut från trädkronorna kom tre bronsfärgade maskiner flygande. En av dem flög med propellrar, den andra med två flaxande vingar och den tredje, som var klotformad, tycktes bara levitera av sig själv.
Det var ur den klotformade som det gula ljuset kom. Maskinen med vingar började surra och snart lystes träden upp av ett grönt sken som dansade i luften alldeles ovanför åskådarnas huvuden. Misty hade sett det förut, på en skidresa med föräldrarna; det såg precis ut som norrsken. Maskinen med propellrar fällde ut tre armar på vilka det satt lika många små bronsfärgade paraboler. Ut ur parabolerna sprutade den regnbågar som for överallt och skapade de mest intressanta mönster i luften. Det var som om maskinernas piloter målade himlen med solsken, regnbågar och norrsken.
Åskådarna applåderade.
Efter sången och ljusshowen, när de var på väg att gå, råkade Misty trampa på något. Hon böjde sig ned för att se vad det var.
”Shit!”
”Vad är det?” Frågade Grad.
”Jag tror att jag trampade på ett tomtehus eller något. Kolla, det där ser ut som ett litet tak!”
De utbytte en panikartad blick innan de, utan ett ord, satte sig ner på knä och började gräva febrilt med händerna i jorden. När de väl fick upp föremålet visade det sig vara helt tomte löst.
”Vad är det för något?” Frågade Misty och höll upp den i luften för att se bättre.
Grad skakade urskuldande på huvudet. ”Ingen aning... Det ser ut som en stor förruttnad fågelholk i höghusformat. Titta det har till och med balkonger.”
”Det ser ut som ett dockhus!” sade Misty. Hon hade aldrig varit förtjust i dockor, men hade en svaghet för miniatyrer.
”Det är ett gammalt älvhus.” Sade Tihi, som tyst hade flugit upp bakom dem. ”När de blir gamla och ruttna så bygger vi bara ett nytt hus och låter de gamla falla ner till marken.”
Tihi vägledde dem sedan tillbaka genom skogen. Snart var de ute i solljuset igen.
”Vart ska vi gå nu mäster?” Undrade Celena och vände sig till Frem.
”Alverna. Och det tror jag att ni kommer tycka om,” Svarade han och blinkade vänligt mot dem.
”Åh, alverna!” Angie suckade.
Haydes suckade besvärat.
De kom ut ur bambuskogen vid foten av ett berg. Där uthugget direkt ur bergets klippor var alvernas boplatser. Stort och pråligt med tjocka pelare och höga bågar. Ett gigantiskt träd stod lutat mot berget och dess rötter och grenar utgjorde broar mellan de olika byggnaderna. Framför trädet forsade en smal flod som gjorde luften fuktig.
”Vi väntar här tills Eldar kommer,” sade Frem. ”Alver är ganska så kinkiga av sig, så det är bättre att han får visa er runt här. Vett och etikett har aldrig varit min grej riktigt.”
Han tog bekymmerslöst upp en liten panflöjt ur fickan och satte den mot munnen. Det lät som att flöjten viskade fram de glada tonerna, som studsade mot berget och sedan tyst ekade vidare och blev till ett kanon.
Ungefär tio minuter senare kom mäster Sirman som vanligt lika välklädd i en blygrå kostym av skimrande tyg. Han hälsade dem artigt. Men Misty lade märke till att han hoppade över att titta på henne, då han svepte med blicken över den lilla gruppen. Hon försöket bestämt möta hans blick, men Eldar såg envist på Frem.
Hur hon än försökte kunde hon inte förstå varför han betedde sig så konstigt mot henne.
”Så då är det bara för er följa efter mig. Kommer du med oss Mr Duberin?”
”Tackar hjärtligast för erbjudandet, men jag bara halkar runt med mina hovar på era blankpolerade golv och ställer till oreda, jag stannar här i gräset och spelar på min flöjt tills ni kommer tillbaka.”
Alven såg lättade ut.
”Som ni önskar. På återseende då.”
Misty förstod Frem fullt ut. Själv kände hon sig som en elefant som var på väg att gå in i en porslinsfabrik. Det kändes som en dålig ide. För hur vacker alvernas boplats än var, så var allt nästan överdrivet perfekt. Arkitekturens exakta symmetri gjorde henne nästan snurrig och golven var så blanka att man kunde spegla sig i dem. Misty tyckte att det kändes som att de var i på en helig plats som liksom förpestades bara av att de vistades där.
En ung alvflicka kom ut från en av de stora portarna och ställde sig bredvid Eldar. Hon var prydligt klädd och hade mörkt hår som utgjorde en mycket skarp kontrast till hennes nästan helt snövita hy. I de finlemmade händerna bar hon ett stort träkärl, med en mjölkig gulnad vätska i.
”Det här är min brorsdotter Geolyn.” Sade Eldar och lade sin hand på alvflickans axel. ”Hennes honungsvin är precis färdigt, så jag skulle vilja föreslå en skål.”
Alla fick var sin bägare med några droppar i.
Eldar höjde sitt glas för att utbringa en skål, men just då kom en annan ung alv ut genom samma porten och avbröt dem.
Han såg inte alls prydligt ut i säckiga byxor och långt hår som fritt hängde ner över axlarna. I de långa spetsiga öronen hade han silverringar och i halva ansiktet ett stort brännmärke som sträckte sig ner över halsen. Hans självklara attityd och självsäkra utstrålning gjorde honom trots skadan, mycket vacker, tyckte Misty.
”Ey, farbror, varför sade du inte att vi har främmande?”
Utan vidare valsade han fram till bordet och hällde upp ett fullt glas med honungsvin till sig själv.
”Får jag presentera min brorson Gemenie”, sade Eldar och såg inte särskilt förtjust ut.
Gemenie svepte bägarens innehåll i ett svep och rapade ljudligt.
Misty fnittrade till. Att titta på hur Beauty uppförde sig var lite som att se sig själv utifrån, tyckte hon. Eldar kastade en kall blick åt hennes håll, men såg inte direkt på henne.
”Var inte så formell farbror, skrattade han. ”Alla kallar mig för Beauty.”
Eldar masserade sina tinningar.
”Vill du vara snäll att gå och störa någon annan Gemenie?
Beauty flinade.
”Givetvis farbror”, svarade han beskedligt. Innan han gick fyllde han ännu en bägare vin till sig.
”Trevligt att träffas allesammans!” sade han glatt innan han åter igen försvann genom porten.
Eldar Sirman suckade trött. Sedan kunde han äntligen utbringa den avbrutna skålen.
”För en lärorik tid för er här i Heizhu. Må ni vinna stor kunskap, och hålla er borta från problem.”
Vid de sista orden såg han rakt på Misty och mötte fast hennes blick tills hon besvärat såg ner i marken.
*
En eftermiddag efter en lektion i animism med Frem Duberin hade Misty och Grad dröjt sig kvar i en lugn glänta. Där låg de på rygg och njöt i skuggan medan de såg upp på molnen som sakta gled förbli över himlen. De var varmt och så fuktigt att kläderna klibbade fast på kroppen.
Plötsligt frågade Misty:
”Grad, har du... gjort det någon gång?”
”Gjort vad då?” Frågade han mitt i en gäspning.
”Sex.”
Han hostade till.
”Tja, det beror väl på vad man menar med sex antar jag,” svarade han svävande.
”Om man inte bara räknar med högerhanden,” förtydligade Misty retsamt.
”Jaså, jag i så fall: en massa gånger; jag är ju vänsterhänt.”
”Okej smartass; Har du haft sex med någon annan än dig själv menar jag?”
”Nej.”
”Hm, inte jag heller” Hon var tyst en stund sedan frågade hon: ”Vill du prova?”
Grad hostade till igen.
”Eh... Vad då, nu?”
”Tja.” Hon ryckte på axlarna. ”Eller senare om du behöver fundera på saken. Jag vill ju inte pressa dig till något.”
”Nej, nej, för all del. Nu går bra.”
De såg på varandra och plötsligt fanns en spänning som kändes som att den gick att ta på. Det var inte förälskade, men upplevelsen i sig var nervkittlande. Grad lutade sig över henne, men då fick Misty en tanke och höll upp en stoppande hand:
”Fast bara om du inte är kär i mig,” sade hon. ”Jag tänkte det mest som en kompisgrej liksom. Men jag vill inte såra dig, så du vet, i så fall låter vi bli.”
Grad gav henne en bestämd puss.
”Jag är inte kär i dig,” sade han allvarligt. ”Fast du är väldigt fin.”
Misty log. Hon kände sig trygg och exalterad. Det var outsägligt spännande samtidigt som det kändes fint att prova första gången med en vän som hon litade på. Prövande kysste hon honom lekfullt på halsen. Kyssarna blev vildare.
”Aj!”
”Vad då?”
”Ditt nithalsband.”
Grad hade fått en liten reva på nyckelbenet.
”Förlåt.”
Hon knäppte av det och lade det bredvid sig i gräset.
”Gör inget”
De fortsatte att kyssas, sedan började kläderna flyga av i en väldigt fart.
Efteråt frågade Grad:
”Var det skönt för dig? Gjorde det ont?”
Misty drog sin svarta t-shirt över huvudet och funderade.
”Det typ skavde lite i först, men sedan blev det bättre. Jo, men det var kul. Jag bara trodde att det skulle vara lite mer liksom. Det känns lite hypat.”
”Jaha...?”
Grad såg sårad ut.
”Men vad då? Var det värsta fyrverkeriupplevelsen för dig eller?” frågade hon.
”Kanske inte,” erkände han. ”Lite mer som ett tomtebloss kanske.”
”Haha! Ja precis!” Skrattade hon. ”Lite mer som ett tomtebloss. och jag menar det är ju inget fel på tomtebloss, de är ju roliga, men inte om man förväntar sig fyrverkerier”.
Efter att de klätt på sig låg de tysta en stund.
”Vi får nog helt enkelt öva lite mer,” sade Misty.
Grad lade händerna bakom huvudet.
”Det är nog bäst,” instämde han.
De fortsatte att betrakta molnen som åkte förbi och låtsades som att de var lugna, som att inget särskilt hade hänt. Men för sig själv tänkte Misty att det var ganska stor skillnad ändå.
På kvällen satt hon uppkrupen på byrån som stod framför fönstret i deras stuga och borstade sitt långa hår med fingrarna samtidigt som hon drömmande såg ut genom fönstret. Solen hade precis gått ner, men det trolska ljuset dröjde sig kvar, som om det inte ville gå miste om den magiska natt som snart skulle komma. En tung dimma hade lagt sig som en slöja över dalen och älvorna hade förtjust börjat dansa omkring i den, även deras ljus spred ut sig, och gjorde kvällens atmosfär ännu mera mystisk. Deras stuga var en av de som låg närmast skogen, ända sedan de tre flickorna fick den tilldelade sig, hade Misty älskat utsikten av den mörka skogen, som alltid tycktes vara inhöljd i en tjock silverglänsande dimma.
Angie och Celena sov redan sött, de hade somnat i samma säng. Angie med den snövita Klo på magen och Celena som höll om Angie i sömnen.
Misty kom på att det såg hemskt skönt ut att sova. Så fort hon tänkt tanken var det som att hennes kropp insåg sanningen i det och gäspade. På två sekunder hade hon gått från att vara pigg till att ögonen kändes fulla med sand och kroppen blev tung. Hon kröp ner under sin filt. Där låg hon och tänkte på vad som hänt under dagen. Misty log sömnigt och slöt ögonen, men öppnade dem sedan med ett ryck.
Förskräckt såg hon upp på gestalten som plötsligt stod lutad över hennes säng.
”Åh, är det du. Vad gör du här?”
”Jag måste tyvärr be dig att följa med mig på en gång, vi har en lång väg att färdas.”